Av en slump upptäckte jag till min stora glädje att utomordentlige Follett har kommit ut med en ny bok. Att den dessutom handlar om byggandet av Stonehenge gjorde inte saken sämre.
Människorna är uppdelade i framförallt tre större grupperingar, Skogsfolket, Herdarna och Bönderna. Dessa tre har olika intressen men en sak har de gemensamt och det är firandet att de olika årstiderna och framförallt Midsommar. Då är det festligheter och centrum för dem är Helgedomen som består av några stenar men framförallt av trä.
Relationerna påverkas mycket av att delar av Helgedomen bränns ner och att en svår torka gör livet svårare för alla och då blir den egna magen viktigast och irritationer stiger och sen brinner även humöret.
Mitt i allt detta drömmer Seft och Joia om att återuppbygga Helgedomen men i sten istället för trä - ett i allas ögon omöjligt uppdrag eftersom de tänka stenarna ligger långt ifrån Helgedomen.
Follet levererar alltid men i nivå med Svärdet och Spiran och Giganternas fall är Stencirkeln inte i närheten av. Visst är den bra och intressant och Follet gör som vanligt en gott arbete med att sammanfoga människoöden med större historiska händelser men det är något med boken, en aura eller röd tråd, som i det stora hela blir som en negativ filt igenom i princip hela boken. Och det är att konflikterna, känslorna och dramaturgin i jämförelse känns som barnboksnivå. Här finns en mjukhet som inte passar in. Känslorna, konflikterna och dialogerna är för mycket 2000-tal. Det blir så orimligt när människor som lever i en brutal och skoningslös natur och tid för sig som civiliserade människor. Det är nog att ta i att det blir tramsigt men inte sjutton känns det naturligt.
Synd. Ändå läsvärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar