Bröderna Grimms Sagovärld

Det fanns ett antal anledningar  till att jag ville läsa Bröderna Grimms Sagovärld. Först och främst var jag lite nyfiken på vilka/hur många sagor jag skulle känna igen, vilket visade sig vara överraskande många. För det andra har jag fått mig berättat att de skulle vara ganska råa och hemska. Därför var jag intresserad av hur råa och hemska de var med tanke på Skrik, 5 år och Panik, 3 år här hemma.

Det är alltid svårt att veta vad grabbarna klarar och inte. Jag tror dock inte att det är några problem. Visst dör de och skär hälar, tår och liknande av sig i boken men det är ändå konkreta händelser. Som jag ser det händer inget märkvärdigt på det mentala planet i sagorna där grabbarnas livliga fantasi skulle kunna skrämma upp dem. Att folk dör är vardagsmat framförallt efter att ha lyssnat på dem idag när de lekte med bilar och lego. Där dog leksakerna som flugor.

Ett magiskt år av löpande av Kenneth Gysing

Den här boken var en total överraskning. Hade aldrig hört talas om den men blev ändå genast intresserad. Kenneth Gysing är redaktör på löpartidningen Runner´s World och delar i den här boken med sig av sin passion.

Det är givetvis en fördel att läsa boken om man på något sätt har en anknytning till löpning. Du själv är en löpare eller bor med en löpare. Boken är riktigt humoristiskt skriven och ledde till många härliga skratt. Förutom humorn får jag som läsare en liten inblick i eller tips om olika maratonlopp i världen.

Ett magiskt år av löpande går inte att jämföra med Born to run. Den påminner mer om en serietidning eftersom fokus ligger så mycket på humorn vilket på intet sätt är negativt. Dock fick jag mycket mer inspiration av Born to run och det skulle vara roligt/intressant att läsa något liknande igen. Murakami ska visst ha skrivit något liknande. Måste undersökas.

Bekännelsen av John Grisham

Donte Drum ska inomkort avrättas för mordet på en flicka. Med bara någon vecka kvar erkänner en annan man mordet för en präst. Detta är inledningen på boken Bekännelsen av John Grisham. Sedan följer en genomgång för hur Donte Drum blir ditsatt för mordet. Egentligen kanske inte så märkvärdigt men eftersom det efter lång tid i boken fortfarande inte framkommer något motiv till varför någon skulle vilja sätta dit honom känns det bara mer och mer enfaldigt. Omständigheterna känns fånigare och fånigare för varje frambläddrad sida. Nog för att de i Texas är ivriga dödsstraffsförespråkare men att blint döma oskyldiga känns inte trovärdigt.

Hade jag inte så här i juletider plötsligt fått en mängd nya och gamla böcker som jag länge har längtat efter hade jag troligen segat mig igenom Bekännelsen. Lusten infinner sig emellertid inte. Varför ska jag kämpa mig igenom något som varken lockar eller berikar?

Svärdets makt av George RR Martin

Oj vad bra!!!!!!!

Som jag tidigare nämnt visste jag ingenting om den tredje boken i serien och förmodligen är det det som bidrar till att jag tycker att den är så bra som den är. Undrar hur bra de två föregående hade varit om jag inte sett dem på tv först? Det är inte att fundera på utan bara njuta av att det finns/kommer att finnas ytterligare fyra böcker i denna fantastiska serie.

Mina favoriter i boken, Arya och Tyrion är fortfarande otroligt roliga att följa men de är inte lika bländande som i de första två böckerna. Detta gör dock ingenting eftersom de andra karaktärernas historier bli allt mer intressanta och spännande. Glädjande nog avslutar både Arya och Tyrion storstilat och återigen känner jag mig nästan barnslig i min glädje över hur de agerar.

Slutligen måste jag återigen påpeka att Martins förmåga att vara oförutsägbar är mycket imponerande trots att jag ibland blir lite förbannad på honom över de vändningar han väljer. Men bra blir det!

Nu stundar en hemsk väntan. Får jag bok nummer tre till jul? Och hur gör jag om även Världens vinter finns i ett av paketen?

Snacka om i-landsproblem;)

Dandy av Jan Guillou

Vad gör du Guillou?????????????????

Här har jag länge, länge sett fram emot bok nummer två i Jan Guillous romanserie om 1900-talet och så hamnar jag i ett händelselöst träsk.

Brobyggarna var bra, inte någon fantastisk bok men ändå såpass bra att jag med stor förväntan såg fram emot nästa bok. Efter att ha läst det mesta Guillou har skrivit anser jag mig veta vad jag kan förvänta mig men här lurar han skjortan av mig och får mig dessutom att lite oroligt undra vart han är på väg.

Dandy följer broder nummer tre, Sverre. Han hamnar i England efter att ha följt sin älskare dit. Boken skildrar deras överklassliv och Sverres utveckling till att bli konstnär.

Jag kan egentligen inte säga att boken är dålig. Det är alltid intressant med historiska skildringar. Hur var det i England under tidigt 1900-tal? Hur såg de på sig själva och sin omgivning? Konsten får dessutom ta stor plats vilket i sig är lite intressant eftersom det är ett område jag inte är speciellt väl förtrogen med.

MEN DET HÄNDER JU INGENTING!

Boken är i total avsaknad spänning. Finns ingenting som får igång "blandvändarhetsen" i mig. Ändå är han smart Guillou eftersom sista kapitlet också är det överlägset bästa i hela boken. Det blir visserligen lite sentimentalt och blödigt men min nyfikenheten väcks inför nästa bok i serien.

Nåde dig Jan om du lurar mig igen!!!!!!!

Kungarnas krig av George R.R. Martin

Det är kaos i Västeros. Folk utropar sig till kungar lite överallt och maktkampen fortsätter.

Det finns en del skillnader mellan första boken, Kampen om järntronen och den andra, kungarnas krig:
- Krig kompletterar den politiska maktkampen.
- Fler karaktärer i handlingen.
- Boken blir mer övernaturlig.

Ska jag vara riktigt kritisk tycker jag att en del av de nya karaktärerna är lite tråkiga att läsa om. Eller om det är att de tar plats från favoriterna? Att de övernaturliga inslagen blir fler har jag inga problem med. Framförallt för att Martin gör det så fruktansvärt bra. Det är som om han smyger in sina ingredienser, både de övernaturliga och de spännande. Han kan helt enkelt det där med att bygga upp spänning och definitivt att hålla på den. Ingenstans dör handlingen, istället drivs den på ideligen vilket inte är så dåligt med tanke på att jag nu har avverkat ca 1400 sidor.

Det ska bli otroligt roligt att nu äntligen få läsa Svärdens makt, en bok som jag faktiskt inte vet någonting om.

Kampen om järntronen av George R.R. Martin

Första säsongen av Game of thrones såg jag utan svensk text. Kort därefter såg jag den igen, den här gången med text. Andra säsongen var även den ett måste och sen var det slut eftersom det i dagsläget inte finns fler säsonger att titta på.

Serien är otroligt bra och det är snudd på tortyr att vänta på nästa filmatisering när böckerna står och väntar på en i bokhandeln. Bok ett, två och tre inhandlades och lite märkligt blev det att läsa något jag precis hade sett. Något annat alternativ fanns dock inte eftersom böckerna så gott som alltid är bättre än filmatiseringarna.

Kampen om järntronen gjorde mig inte besviken och jag undrar om jag någonsin tidigare har läst igenom en bok med en liknande hastighet? Bråttom har jag för det är till bok tre jag vill komma fort, fort.

Till handlingen....

Det är maktkamp i riket Västeros. Eddard Stark får förfrågan av sin gamle vän kung Robert Baratheon att bli hans högra hand eftersom den tidigare "handen" dött. Motvilligt tackar han ja och hamnar i en riktig soppa av intriger och maktbegär i huvudstaden. Samtidigt hotar en annan fara i norr bortom muren.

Det finns flera saker som gör boken så himla bra. Mycket av vad som komma skall får man ana sig till. Nyfikenheten blir stor när jag inte får annat än små, små smakprov. Det är som om Martin medvetet retas med sina läsare.

Sättet han har byggt upp karaktärerna på är även det imponerande. Det finns en hel del rötägg men framförallt är det många som inte går att sätta in i de godas eller de ondas fack vilket är befriande. Framför allt dvärgen Tyrion Lannister är en stor favorit. Likaså Arya Stark är en fantastisk karaktär. Känner mig nästan lite barnslig ibland eftersom jag så lätt lever mig in i dessa karaktärers situationer. Jag ser det hellre som ett kvittot på att det är en riktigt, riktigt bra bok.

Slutligen måste jag framhålla att boken vid ett flertal gånger har förvånat mig eftersom den har tagit vändningar som jag inte förväntat mig. Och det är inte i syfte att, som så många andra böcker, vara absurt och skrattretande oförutsägbar. Istället känns det naturligt och brutalt troligt även fast jag som läsare önskar ett annat och snällare skeende.

Nu blir det ytterligare en mycket trevlig transportsträcka med bok två, Kungarnas krig men det är till trean Svärdets makt jag vill till och okunskapen om vad som ska hända.

LCHF och Lidingöloppet

Jag frångår mina vanliga inlägg med ett som jag bara måste få ner på pränt. Och bloggen heter ju faktiskt bockermm så helt ute och cyklar är jag ju inte.

Våren 2010 var jag igång med min träning och jag var nöjd med flåset och självkänslan var på topp som den brukar när jag känner mig något så när tränad. Semestern kom och en hel månad försvann utan att jag hade rört en fena. Jag blev riktigt, riktigt förbannad på mig själv. Konsekvensen blev att jag anmälde mig till 2011 års Göteborgsvarv. För att förstå hur galet detta var i min värld krävs en liten historik:

Jag har alltid spelat fotboll och löpning är förknippat med försäsongsträning. Blött, kallt, utan boll och med en helvetes massa ångest. Jag minns fortfarande hur vi tränade en timma brottning med Frank Steen i ÖIS brottningslokaler. Han körde bokstavligen skiten ur oss. Att några spydde under eller efter träningen var en regel och inte ett undantag. Någonstans djupt inne i mig älskade jag den här träningen men våra tränare hade den briljanta idéen att vi efter brottningen även skulle ta oss till Skatås och springa antingen 8:an eller 10:an. Detta var på den tiden det inte var belyst på 8:an. De första kilometrarna handlade alltid om att överleva och att vakna för en manglad kropp och en mentalt uttömd hjärna. Sen kom de två raksträckorna. För de som inte har sprungit 8:an i Skatås kan jag tala om att det finns två raksträckor och att de är låååånga. Eftersom det dessutom inte fanns något ljus kände vi oss som Sisyfos och Tantalos i den grekiska mytologin.Väl hemma var jag så trött att det inte gick att sova.

Jag var alltså löpmässigt mentalt skadad när jag tog beslutet men det kändes nödvändigt. Min teori var att om jag bara hade ett mål med min träning skulle det bli svårt att smita undan eller låta tiden bara rinna iväg. Träningen bestod framförallt av löpning och cykling.

Två saker fick mig att börja njuta av löpningen mer och mer:

1. Ljudböcker, denna fantastiska möjlighet, så småningom även musik.
2. Egen tid och eller barnfri tid.

Det tog inte speciellt lång tid förrän jag började längta ut till skogen, denna fantastiska känsla.

Kvällen innan Göteborgsvarvet åt jag pasta och ännu mera pasta. Jag åt så mycket pasta att jag hade spykänslor resten av kvällen. Och jag undrar om inte känslan fanns kvar även efter nattens sömn?

Löpningen fungerade jättebra! Jag höll ett bra tempo under hela loppet fram till Götaplatsen då någonting hände. Jag tog slut med bara några kilometer kvar. En dextrosol i munnen hjälpte inte eftersom jag var för trött för att fatta att den skulle ätas upp och inte sugas ner. Jag var ju snustorr i munnen.... Efter ett tag spottade jag ut och malde på. Min förklaring till att jag "dog" har hela tiden varit att vid Götaplatsen fanns en klocka och jag såg att jag skulle nå mitt mål att komma in på under 1,45. Min förklaring har alltså alltid varit mental. Jag slappnade helt enkelt av när jag såg att jag skulle klara det. Väl i mål var jag totalt slut. Benen var slut men framförallt var jag som i en dimma i upp emot tre timmar efter målgång.

Måndag vecka 7 i år 2012 började jag äta enligt LCHF. Eftersom majoritetens uppfattning är att det är en bantningsdiet vill jag starkt påpeka att jag aldrig har varit överviktig. Bara mer eller mindre vältränad. Jag vet inte hur många gånger folk har lyft på ögonbrynen med kommentarer i stil med: "Det behöver väl inte du?" Efter att först ha läst Jonas Coltings "Den nakna hälsan" och sedan även Andreas Eenfeldts "Matrevolutionen" är jag övertygad om att LCHF I första hand är rätt sätt att äta för att helt enkelt må bra.

Hursomhelst blev nästa utmaning Lidingöloppet hösten 2012. Under träningen på våren upplevde jag att jag kunde springa hur länge som helst. Träningsdosen låg på samma nivå som inför Göteborgsvarvet. I somras råkade jag dock ut för en liten olycka vilken gjorde att en månads träning försvann. Med ungefär två månader kvar var jag tvungen att börja om från början. Korta sträckor som gradvis blev längre. Med två veckor kvar hade jag kommit upp i 15 kilometer som längst i min träning. Då blev jag förskyld. Att jag skulle åka upp och springa i vilket fall som helst var självklart men jag var grinig över att min uppladdning inte hade varit den bästa. Lidingöloppet är trots allt 30 kilometer, en sträcka jag tidigare inte varit i närheten av.

Kvällen innan loppet åt jag inget märkvärdigt, två egenbakade LCHF-mackor och lite grädde med hallon. Frukosten var detsamma på löpdagen.

Under Lidingöloppet serveras vatten och sportdryck vid de första stationerna. Efter, jag tror att det är 15 kilometer, serveras även kanelgifflar, coca cola, kaffe, bananer och saltgurka. Även sådana där giftbars som vissa tro att de ska springa bättre av. Alla jag har kommit i kontakt med som har sprungit Lidingöloppet har varit rörande överrens. "Drick vid varje station och ät allt du kommer över". Jag drack vatten och åt två små saltgurkor (inte för att jag var sugen utan för att jag tänkte att det kunde vara vettigt för att få i sig lite salt). Inte någon gång under hela loppet kände jag att jag skulle vara i behov av att äta. Mina ben flöt fram i en härlig löpupplevelse och först med ca 5 kilometer kvar började jag känna av tröttheten. Men den var enbart muskulärt. Nedförsbackarna blev bra jobbiga för låren på slutet och visst fick jag bita ihop för att hålla ett bra tempo hela vägen in i mål. Väl i mål var jag trött, riktigt trött. Hoppade in i ett tält och slappade lite medan jag väntade på min kollega som hade ett senare startnummer. Jag var oerhört nöjd med loppet och samtidigt som jag analyserade det kom det upp för mig att jag inte var i närheten av samma trötthet och dimmighet som jag hade upplevt ett och ett halvt år tidigare. Det var något jag defenitivt inte hade förväntat mig med tanke på hur min uppladdning hade sett ut.

Jag kan bara se en förklaring och det är kosthållningen. Tidigare ansåg jag och de i min närhet att jag åt nyttigt. Det vill säga lagad mat med pasta, ris, potatis mm. Ingen läsk, ytterst sällan skräpmat och ingen alkohol.

Anledningen till att jag började med LCHF var förutom det jag tidigare nämnt även för att jag var nyfiken på vad det skulle ge för effekt på min träning. Det har jag fått svar på nu. Nästa mål blir ett maraton. Ett mål som var rejält skrattretande för ett par år sedan.

Från vaggan till deadline av Robert Gustafsson

Detta är ren och skär underhållning kombinerat med en liten inblick i hur personen Robert Gustafsson fungerar.

Först och främst måste sägas att har man möjlighet att välja är jag övertygad om att man maximerar upplevelsen om man lyssnar på den här boken. Robert läser själv, med allt vad det innebär, samtidigt som han har lagt in en mängd ljudeffekter som förhöjer humorn ytterligare. En krydda man inte får vid egen läsning.

Vid ett flertal gånger har jag ohämmat skrattat högt oavsett om det har varit i min ensamhet, på cykeln eller i bussen. Först efter utbrotten har jag tittat mig omkring med insikten att jag kanske förefaller lite märklig. För vem tror att en cyklist i piskande regn är annat än galen om han plötsligt brister ut i ett asgarv?

Förutom de roliga inslagen i boken får man en inblick i den komplexa människan Robert Gustafsson samt hur det är som "världskänd" svensk komiker. Jag inser att jag har missat oerhört mycket av det han har gjort men ändå kändes det som om jag kände honom. Jag var faktiskt en av dem som tittade på Björnes magasin när det begav sig. Så fel man kan ha. Roller och personligheter är trots allt två olika saker och självklart är det inte personen Robert Gustafsson man "känner". Men eftersom det är skådespelaren man ständigt ser är det nog naturligt att man tror sig känna människan också.

Det glädjer mig att han dessutom är ärlig med hur familjelivet och privatlivet har fungerat eller i mina ögon inte fungerat under skådespelarkarriären. Som offentlig person får man offra mycket, speciellt om man dessutom är arbetsnarkoman. Återigen ger det mig en insikt i hur mitt eget liv ser ut och hur jag vill ha det. Lycka för mig är inte jobbet och kommer aldrig att bli, oavset hur mycket jag trivs med det. Att umgås med familjen och se, få ta del av grabbarnas utveckling är värt mer än allt annat.

Även om det känns som om de stundom anstränger sig för att knäcka stackars pappa ;)

Ögat som ser av Giorgio Faletti

Rika människor mördas i New York. De placeras i olika ställningar som har med seriefiguren Snobben att göra. En av de mördade är borgmästarens son vilket gör att borgmästaren ber sin bror och före detta polisen Jordan Marsalis om hjälp. Marsalis får så småningom hjälp av en italiensk polis som har mist synen under tämligen hemska förhållanden. 

Ögat som ser är en riktig "bladvändare". Intressant, spännande och framförallt lite annorlunda. Om det är språket, karaktärerna eller bara drivet i storyn som gör det vet jag inte riktigt, men det kanske inte är så viktigt. 

På det hela taget är det alltså en läsvärd bok som tyvärr har två minus. 

Det första är att alla är så vackra hela tiden. Att man som författare själv inte blir trött på att beskriva den ena karaktären efter den andra med superlativ efter superlativ? Jag kanske överdriver lite. Det gäller naturligtvis inte alla karaktärer i boken men alldeles för många, i mina ögon. 

Nummer två är lite mer krångligt. Den italienska polisen Maureen Martini får synen tillbaka efter en operation vilket i sig kanske inte är så konstigt. Märkligare blir det dock när hon ser syner med sina nya ögon som hon för övrigt har fått av det första offret. 

Jag har i största allmänhet inga problem med udda händelser och förklaringar i böcker men de måste passa in i sitt sammanhang. Om en bok är helt "normal" i sin handling känns det väldigt märkligt att en sådan här sak slinker in. 
Att det däremot inträffar övernaturliga händelser i en fantasy-bok känns onekligen mer hemma än i en deckare utan andra liknande ingredienser.

Giorgio Faletti har sammantaget gjort det godkänt vid de två tillfällen jag har läst honom (även Jag dödar). Han kommer att få fler chanser.

De samvetslösa av C.J. Box

Två barn bevittnar ett mord när de ska ut och fiska. De blir upptäckta och måste fly för sina liv. Mördarna är före detta poliser och de lyckas övertyga den lokale "sheriffen" att de ska vara med i sökandet efter barnen.

Boken har ett bra tempo och är en riktig bladvändare. Det enda negativa är att författaren av någon märklig anledning har ett behov av att sammanföra huvudpersonernas tidigare historia (relationer) mot slutet. Ett "avslöjande" som inte tillför något utan känns meningslöst. Kanske ett försök till att få ett djup i boken men eftersom det inte är den typen av bok så.....

Boken är som en gammal hederlig bra actionfilm. Bra underhållning helt enkelt.

Två soldater av Roslund & Hellström

Tre sekunder är suverän, Edward Finnigans upprättelse riktigt bra, likaså Flickan under gatan. 

Det är alltid roligt med författare som utmärker sig med en alldeles egen stil. Det har utan tvekan Roslund & Hellström. Deras böcker känns brutalt äkta, känns på riktigt. De utmärker sig även med att polisen i böckerna Evert Grens i stora delar av böckerna lyser med sin frånvaro. Det blir mer fokus på karaktärerna runt i kring, inte minst brottslingarna. Samhällskritiken är även den påtaglig och framförallt är språket i böckerna originellt. Lite ryckigt och otydligt. Parallella konversationer, tankar, nutid och dåtid som blandas på ett intressant sätt så länge man hänger med. Allt detta har jag hittills sett som positivt i böckerna.

Två soldater börjar dock så ryckigt i sitt språk att jag fullt ärligt måste erkänna att jag inte riktigt hänger med. Förvissad om att det kommer klarna längre fram fortsätter jag. Och klarnar gör det men det tar så lång tid att jag tidvis känner mig riktigt korkad.

Boken handlar om gängkriminalitet i Stockholm. En av ledarna sitter inne, den andre är på utsidan. Efter ordentliga förberedelser flyr han på insidan och jakten efter dem är i full gång.

Temat är mycket intressant, inte minst med tanke på de bekymmer vi har haft i Göteborg (Hisingen) med ungdomar som har haft som mål att sätta eld på sin omgivning. Tyvärr räcker inte detta för mig. Det som tidigare har känts positivt har ingen verkan på mig i Två soldater. Språket har jag nämnt, Ewert Grens karaktär känns lite uttjatad även om han faktiskt verkar vara på väg mot något annat. Spänningen är inte heller den tillräcklig vilket gör att endast temat inte orkar lyfta boken i sin helhet. Ganska tidigt börjar jag önska att den ska ta slut.

Som roman håller den inte den kvalité som jag hade hoppats men jag är säker på att detta är en av de där böckerna som kommer att hänga kvar länge i mitt medvetande. För den berör och får mig att fundera.

Det kanske är ett gott betyg i sig?

Morgon i Jenin av Susan Abulhawa

Morgon i Jenin handlar om en palestinsk familjs öden från 1940-talet och fram till 2000-talet.

Anledningen till att jag köpte boken på rean i våras var just för att jag kan för lite om konflikten i Palestina/Israel. Att det är en våldsspiral som har pågått i drygt 60 år och att konfliktens ursprung grundlades efter andra världskriget är jag väl förtrogen med, men sen då.....

Jag är nämligen en av de där som under alla år har hört talas om allt som händer "där nere" men som aldrig egentligen har orkat ta till mig av de hemska händelserna. För hemska är de och det är otroligt frustrerande att läsa om enskilda öden eftersom de verkligen berör. En bok driver, en bok engagerar och en bok lämnar en inte oberörd. Jag tror det är omöjligt att läsa Morgon i Jenin utan att fälla tårar. Anledningen till att de fälls i mitt fall är både på grund av den frustration över hur korkat världssamfundet var när de skapade detta jätteproblem samt äktheten i dessa människors öden.

Tänk att en dag bli bortförd från sitt hem. Ett hem som har varit familjens i generationer. Jag tror att det är en omöjlig tanke. Den är absurd för oss i vår trygga tillvaro. Samtidigt är den en verklighet för så många andra. Lillebror ligger ner, lillebror blir sparkad på och ingen, ingen vill vare sig se eller hjälpa till.

Hur är det möjligt? Varför har det tillåtits?

Orättvisor är svåra att begripa sig på, lika svåra som orsakerna till varför vi väljer att engagera oss vissa saker och inte åt andra. Vi i de industrialiserade länderna äter oss till döds samtidigt som våra medmänniskor i fattigare länder svälter. Vi i väst säljer vapen för att andra ska kunna ta död på varandra. Varför då? För att kunna ha en dator till i familjen.

Det senaste är att vi inte vill ha trängselskatt i Göteborg. Det kortsiktiga i vår plånbok är viktigare än våra barns framtid.

Dalai lama senast och nu Morgon i Jenin får mig att tänka men inte förstår jag mer för det.

Lycka! av Howard C Cutler

Lycka! är en handbok i konsten att leva av Howard Cutler med bistånd av Dalai lama. Cutler bygger sin bok på intervjuer med Dalai lama och resultatet blir riktigt bra.

Hur blir jag lycklig? Svaren är allt som oftast självklara när man läser om dem men varför är de inte så självklara i praktiken?? Stress, märkliga krav och underliga prioriteringar är det som gör mig irriterad i vardagen. Jag vet om det men har allt för sällan kraften att förändra mitt beteende. Förhoppningsvis kommer den här boken att hjälpa mig. För när den egna analysen väl har ägt rum känns det som om man har det hela svart på vitt. Då finns inga ursäkter för att inte åtgärda och förbättra.

Ett exempel från boken är att man ska försöka undvika de situationer som får en på dåligt humör. För min del är det utan tvekan så att jag blir en direkt dålig pappa när jag är stressad. Alltså är lösningen enkel. Undvik att försätta dig i sådana situationer.... Nu när jag har detta i bakhuvudet har jag även en möjlighet att förändra och förändra ska jag. Medvetenheten måste finnas i "stridens hetta". Det går inte att enbart vara efterklok.

Mycket i boken handlar även om förståelse, medkänsla, empati och tålamod. Egenskaper som man alltid kan förbättra men det görs inte på egen hand. Det gäller att träna sig på detta lika mycket som allt annat. Det kanske till och med går att kombinera en joggingrunda med vissa mentala övningar?!

Sammantaget tycker jag att Lycka! är en bra och viktig bok. En av de där som kanske kan förändra/förbättra mig som människa.

Äkta vara av Mats-Eric Nilsson

Äkta vara har det som Den hemlige kocken saknar eller i alla fall inte har så mycket av. Nämligen en genomgång av 150 livsmedel. Denna genomgång är mycket intressant och går att använda som en uppslagsbok. Vissa livsmedel äter jag inte alls av och dessa kan jag därför lämna där hän medan andra är mer intressanta. Och ju mer jag läser desto mer motiverad blir jag att luska reda på de livsmedel som är så naturliga och äkta som möjligt. Därför är nästa steg ganska självklart. Att få tips om vilka livsmedel som är godkända. Detta finns inte med i boken, däremot finns det med i Mats-Eric Nilssons sida: aktavara.org.

Där kommer jag att tillbringa en hel del tid i fortsättningen.

Gustavs grabb av Leif G W Persson

Ju mer jag tänker tillbaka på Gustavs grabb desto bättre blir den. Leif G W Persson skriver mycket trivsamt och lättläst om sin uppväxt och klassresa. Mycket av det han berättar hade förmodligen blivit ännu roligare att läsa om jag själv hade haft åldern inne och upplevt samma tid. Istället blir det genuint intressant. Dessutom gillar jag humorn i boken. Den är lite torr och inte helt självklar men mycket underhållande när jag väl fattar vinken.

En bit in i boken hettar det dessutom till vilket är roligt eftersom boken då får ytterligare en dimension. Det är när han berör sin del i Geijeraffären på 70-talet. Dels ger han en annan bild av Palme än vad jag tidigare haft och dels är det på något sätt skönt att få ta del av hur hårt Geijeraffären drabbar Persson. Inte att jag njuter av hans olycka men det känns viktigt att män med hög machofaktor (via media givetvis) vågar visa sin sårbarhet. Det känns inte självklart i dagens "sociala mask" samhälle.

Boken har i mina ögon två syften. Dels är det som Persson själv skriver en slags biografi om hans egna klassresa. Men jag ser även ett annat syfte, ett vackert sådant som berör mig oerhört mycket. Jag ser boken som en hyllning till Leif G W Perssons far.

Detta är något som verkligen känns i magen på mig. För jag känner att jag vet alldeles för lite om min egen far. Han om någon har gjort en otrolig resa (där givetvis även min mor är inblandad). Det finns så många luckor i den resan som måste fyllas igen och det är inte svårare än att få tummen ur och korsförhöra honom. Men det ska göras också.... Samtidigt har jag själv två grabbar och min högsta önskan är givetvis att de kommer att tycka att de har världens bästa pappa. Kan det finnas något viktigare än det?

Slutligen är uppläsaren Peter Andersson fantastisk bra. En bättre uppläsare för Gustavs grabb kan jag inte tänka mig.

Den hemlige kocken av Mats-Eric Nilsson

Jag har alltid strävat efter att äta så hälsosamt som möjligt. Dock finns det så många olika nivåer man kan ligga på i sin ambition att äta nyttigt. Snabbmat eller inte? Färdiga produkter eller lagade från grunden?

Måndagen vecka 7 började jag därför med att äta LCHF-kost. Inte för att jag var överviktig utan för att jag tyckte att det lät vettigt och för att jag var nyfiken på resultatet. Och resultatet är jag mycket, mycket nöjd med men uppenbarligen kan jag gå ännu längre. För varför ska jag nöja mig med att äta det som i mina ögon är hälsosam mat när jag tydligen kan bli ännu mer hälsosam? Mats-Eric Nilsson har med sin bok Den hemlige kocken vidgat mina vyer ytterligare.

Det hjälper inte att laga maten från grunden. Det är en bra idé att lära sig vad maten jag köper i affären faktiskt innehåller. För varför ska där finnas oändliga mängder färgämnen, aromer, konserveringsmedel och allt vad det nu kan vara. Om en matvara håller bra kvalité varför då spetsade dem med alla dessa  märkliga tillsatser?

Mat är roligt att laga och om den dessutom är av yppersta kvalité är det en investering i min och min familjs hälsa. Det må vara att matkassen har blivit dyrare men i det långa loppet är det värt varenda krona. Och det vore väl märkligt om jag hellre lade pengarna på materiella ting som jag ändå bara har glädje av för stunden?

Boken har en historisk inledning som är intressant men som jag inte har någon större ro till att lägga tid på. Jag vill framåt, vill veta hur det ser ut idag. Och det ser inte speciellt trevligt ut. Lustigt men inte trevligt. Hur har vi kunnat hamna i detta matträsk? Vi stoppar i oss så mycket skit så att jag blir äcklad och då är det inte allt socker jag syftar på den här gången.

Fortsättningen på boken är oerhört intressant där Nilsson går igenom hur våra matvaror produceras och hur de blir dopade med allt möjligt skit. Avslutningsvis går han igenom alla E-nummer i vår mat och förklarar vad de är för något samt vad de har för kända hälsorisker. Denna del är utmärkt som lexikon.

I slutet av boken skriver Nilsson något i stil med: Har man väl fått upp ögonen är det omöjligt att blunda igen.

Born to run - Christopher McDougall

Söker man motivation behöver man inte söka längre. Oj! Vilken intressant och underhållande bok. Tillsammans med Matrevolutionen, Den nakna hälsan och Den hemlige kocken (som jag ännu inte läst ut) är Born to run en av grundpelarna i mitt nya liv.

Jag har sedan två år börjat löpa och cykla regelbundet. Ett Göteborgsvarv är gjort, nästa ska avverkas 2013. Lidingöloppet stundar och fler mål ska avverkas under de närmaste 30 åren (minst!).  För efter att ha läst den här boken finns inga hinder som är höga nog. Jag är skapad för att springa och det är precis vad jag tänker göra.

Det som genomsyrar boken är Tarahumarafolket. Ett skyggt folk i Mexico som tycks kunna springa hur långt som helst utan skador och med en glädje som förundrar. Detta i de enklaste sandaler. Och då är det inte maratonsträckor vi pratar om. Nej, inte sådant småpotatis. Betydligt längre...

Vad är det som händer med oss egentligen? Som små kan vi inte transportera oss gående. Vi bara måste springa. Efter ett antal år är det i princip tvärt om. Löpning ses av alldeles för många som något jobbigt och definitivt allt annat än glädjande. Varför denna förändring? Varför har vi dessutom ont överallt när vi ska springa när våra kroppar är konstruerade för att just springa? Dessa är några av frågorna som McDougall besvarar i sin bok.

Jag har uppriktigt sagt svårt att begränsa mig när jag ska skriva om den här boken och får helt enkelt göra så att jag avslutar här med att Boken måste läsas!!!!! 

Den vite ryttaren av Bernard Cornwell

Den vite ryttaren är den andra boken om Uthreds kamp i 800-talets England. Den första boken, Det sista kungadömet, var bra men den här är ännu bättre. Den har samma ingredienser men Uthred velar inte lika mycket mellan sina lojaliteter och dessutom händer det mer i den här boken. Spänningen får fart på boken och tillsammans med brutaliteten (som måste finnas i en bok om vikingar...) och den råbarkade humorn blir det ett väldigt bra resultat. 

Alltid lite extra roligt när del två i en bokserie överträffar den första. Det ska bli kul med del tre som dock får vänta eftersom jag dels inte har den och för att jag är ivrig att påbörja en bok om ett helt annat ämne - Löpning!

Det sista kungadömet av Bernard Cornwell

Det sista kungadömet utspelar sig i 800-talets England. Huvudperson är Uhtred, en nioårig pojke som blir tillfångatagen av danerna under deras invasion av England. Av olika skäl uppfostras han som en dan och lär sig att tycka om deras religion samt deras sätt att leva, där kämpen och krigaren glorifieras. Ett svek gör dock att han ofrivilligt tar sig tillbaka till sina egna och där hjälper kung Alfred att bekämpa inkräktarna.

Det här är en verkligt underhållande bok. Den skrivs på ett råbarkat och hastigt sätt. Det blir inga större miljöbeskrivningar eller känsloanalyser. Saker och ting sker utan omsvep och det känns efter ett tag helt rätt. En bok som har detta tema ska skrivas på just detta sätt. Känslan jag får är att jag läser något autentiskt och det beror mycket på just detta sätt att skriva samt att den är skriven i jag form.

Ett minus i boken är att när huvudpersonen Uhtred hoppar lite mellan de två motpolerna blir han utan omsvep accepterad var han än befinner sig. T ex så är han öppet för danerna i hela boken vilket syns tydligt gentemot hans landsmän. Det känns inte så troligt. Inte heller att han utan betänkligheter kan dräpa fiender oavsett vilken sida han står på.

En stor behållning i boken är danernas syn på katolicismen. Vid ett antal tillfällen har Cornwell fått mig att skratta riktigt högt. Det går ju att driva ganska skarpt med katolicismen, framförallt med tanke på hur den utövades under den här tiden. Och det blir perfekt när danerna med sin asatro ser på engelsmännen som fullständiga galningar när de ska be om och om igen och försaka all njutning som livet ger.

Samtidigt känns det som om boken saknar något för att bli en riktig höjdare men jag har svårt att sätta fingret på vad det är. Det enda jag kan tänka mig är att sättet boken är skriven på (som jag gillar) eventuellt gör den mindre engagerande och spännande.

Oavsett är det en bok att läsa...

Vår egen förrädare av John Le Carré

Mitt första möte med denne gigant blir inte riktigt fulländat. Efter halva boken orkar jag inte mer och lägger ifrån mig verksamheten. 

Vår egen förrädare handlar om ett brittiskt par som träffar på en rysk penningtvättare i Västindien. Vad John Le Carré sysslar med övergår mitt förstånd. Enkelt uttryckt förstår jag nästan ingenting. Förmodligen i en tanke att skriva roligt och underfundigt vävs tankar och repliker in i varandra så att jag i första hand blir förbryllad och i andra irriterad. Meningarna är hafsiga och avbrutna. Jag får verkligen koncentrera mig på vem som säger vad eller för den delen tänker. Och så håller det på utan att handlingen egentligen drivs framåt.

För att försvara Le Carré måste jag nämna att han har konkurrerat med fotbolls EM och att jag därför inte har läst så många sidor i taget. Samtidigt finns det ingenting i boken som har fått mig att vilja läsa mer av den. Ögonlocken har snabbt känts påfallande tunga och nu ger jag upp.

Örnens väg av Wilbur Smith

Örnens väg är min första Wilbur Smith bok. Det är alltid spännande att bekanta sig med en ny författare eftersom man inte har en aning om vad som väntar. Det som lockade mig med just den här boken var att handlingen verkade utspela sig i både Israel och Sydafrika. Miljöer som inte är allt för vanliga i de böcker jag hittills läst. 

David är en rikemansson som bestämmer sig för att strunta i de planer familjen har för honom för att istället bli flygare. Efter flygutbildningen reser han runt i Europa tills han träffar den israeliska kvinnan Debra. Han hamnar i det israeliska flygvapnet tills han och Debra efter många om och men reser vidare till Sydafrika för att få leva sina liv i fred.

Denna äventyrsroman hade förmodligen varit en favorit för mig för ca 15-20 år sedan. Den påminner till viss del om filmen Top Gun med Tom Cruise. Men som 30+ och med ganska många böcker i bagaget känns Örnens väg ytlig i sin karaktär och med lika mycket djup som en vattenpöl. Boken är i mina ögon inte avsedd för vuxna människor. Huvudpersonen David har allt. Han är rik, snygg och charmar givetvis alla. Det blir så sliskigt att man storknar. De gånger det dyker upp problem i boken  och dessa är ganska rejäla behandlas de nästan varje gång lite snabbt för att sedan falla i glömska. Exempelvis Debra som till en början inte vill ge sig till David för att några sidor längre fram kasta sig över honom med noll tankar på det som till en början bromsade henne. Detta återkommer gång på gång och därför känns inte boken ämnad för vuxna. Den saknar så mycket verklighet i hur människor beter sig att jag tappar i intresse. 

Utöver detta blir handlingen mer och mer löjeväckande och när Debras tragiska öde tillslut får en lycklig vändning så är det så mycket Hollywood att det inte går att göra annat än att skratta. 

Ändå blir jag berörd av vissa delar i boken men förklaringen till det har nog mer att göra med att jag börjar bli blödig än att boken skulle vara bra. 

Mycket tveksamt om det blir någon mer Wilbur Smith bok i framtiden. 

Veronika bestämmer sig för att dö av Paulo Coelho

På upptäcktsfärd i den djupare delen av litteraturen med Paulo Coelho är alltid en utmaning. Hur det kom sig att det blev Veronika bestämmer sig för att dö vet jag inte men det är verkligen ingenting jag ångrar.

Veronika tar ett gäng med sömnpiller för att ta sitt liv. Hon misslyckas och får reda på att hennes självmordsförsök har gjort hennes hjärta så svagt att hon inte har mer än en vecka kvar i livet. Denna sista vecka får hon tillbringa på ett mentalsjukhus och det är där större delen av bokens handling utspelar sig. Extra roligt är att det är Ljubljana i Slovenien som är bokens geografiska plats. Det hör ju inte till vanligheten att detta lilla land får ha huvudrollen i en bok av en världsförfattare.

Det blir oundvikligt en del sjukdomsprat och vid ett kort ögonblick blir det lite tjatigt men det övervägs med råge av bokens starka sidor, nämligen alla underbara tankar och idéer som Veronika och några av de intagna har. Bland annat en härlig genomgång av ett förhållandes olika stadier som är härligt oromantiskt, avskalat och i mina ögon äkta. Jag blir så oerhört trött på alla filmers och böckers fantasivärld där det är så mycket gulli gull och paren är nykära i all evighet. Verkligheten är en annan och ibland undrar jag om en av orsakerna till alla skiljsmässor är att folk inte har vett att förstå skillnaden på ett verkligt förhållande och ett fiktivt.

Frågan om vem som är galen och inte är även den mycket intressant och underhållande. Fick mig att tänka på The Ark med låten It takes a fool to remain sane.

Slutet förvånade och gladde mig, det här gjorde verkligen Coelho bra!

Brödraskapet av John Grisham

Tre domare i ett fängelse ägnar sig åt utpressning. Deras offer är homosexuella män som ännu inte har "kommit ut". Till sin hjälp har de en försupen advokat som agerar brevbärare mellan fängelset och offren. Samtidigt är det valtider i USA och chefen för CIA tycker att budgeten till USA-s militära enheter krymper oroväckande fort. För att råda bot på detta försöker han tillsätta en egen presidentkandidat som ska gå till val på människors rädsla. Givetvis ordnar CIA chefen så människor faktiskt får något att oroa sig för. Dessa två parallella historier binds så småningom samman på ett inte helt överraskande sätt.

Ganska tidigt blir jag negativt inställd till boken. Det finns ingen karaktär att sympatisera med, ingen att tycka om. Ett ganska ovanligt fenomen. Dessutom är boken så amerikansk så att jag nästan storknar. Attityden, levnadssätten, människobilden och USA-s härskarteknik är jag ordentligt trött på. Allt känns XL och det är något som jag tidigare inte har brytt mig så mycket om men som numera stör.

Trots detta infinner sig sakta en känsla som jag känner igen från andra Grisham böcker. Han brukar få till det rejält på slutet. Kanske inte alltid så oväntat men han har en förmåga att vända upp och ner på händelserna så att det slutar på ett helt annat sätt än vad riktningen i boken antyder.

Denna känsla håller mig kvar i boken ända tills den är slut. Helt plötsligt är boken slut och mina förhoppningar om att slutet skulle höja boken grusades rejält. Visserligen har den inget definitivt slut utan lämnar en del åt fantasin vilket oftast är bra. Men eftersom jag hade förväntat en viss tempohöjning och flera alternativa slut på boken, blev jag rejält förvånad och besviken att den aldrig infann sig.

Det här är inte någon bok jag rekommenderar.

Matrevolutionen av Andreas Eenfeldt

För drygt tre månader sedan övergick jag, efter att ha läst Den nakna sanningen av Jonas Colting, till LCHF kost. Under den här tiden har jag bekantat mig med kostdoktorn på nätet och där fått ännu mer kött på benen. Det kändes därför naturligt att även läsa hans bok Matrevolutionen. Eftersom jag i princip har dammsugit www.kostdoktorn.se känner jag igen mycket av det som skrivs i boken men det fungerar som lite repetition vilket verkligen är nödvändigt. Boken är oerhört bra och lägger en vetenskaplig sida till LCHF som Colting saknar. Inte för att Colting behöver det, han vädjar till det sunda förnuftet som ju fick mig att bli en anhängare. Hursomhelst är det nödvändigt med en vetenskaplig infallsvinkel eftersom den bekräftar det sunda förnuftet (vilket är viktigt gentemot alla tvivlare). 

Boken borde verkligen läsas av alla, om den inte övertygar så ger den i alla fall en tankeställare som borde få de flesta att fundera på vad det egentligen är för något vi stoppar i oss.

Våra matvanor verkar för övrigt vara något av det känsligaste man kan diskutera. Jag har sällan mött så många människor som livligt och känslosamt argumenterar för något de uppenbarligen inte vet så mycket om. Vi har i så många år blivit "matade" med att hålla oss ifrån fet mat och istället äta kolhydrat efter kolhydrat att det inte spelar någon roll vad man säger. Det blir nästan som en personlig förolämpning när jag argumenterar för det vettiga med LCHF kost istället för kolhydratbomberna många trycker i sig. Den lilla vinsten i diskussionerna brukar vara att det kanske är en idé att minska på kolhydraterna men att man fortfarande är rädd för fettet. I alla fall ett steg åt rätt riktning.

I vår upplysta värld där jorden inte längre är universums medelpunkt kanske man ska ha ett öppet sinne och fundera på om gamla sanningar kanske inte längre stämmer. För hur hade vår värld sett ut idag om vi inte hade ifrågasatt de gamla sanningarna?

Fatimas hand av Ildefonso Falcones

Detta är min andra Ildefonso Falcones bok. Den första, Katedralen vid havet, är bra även om den inte är den höjdare som den hade potential till att bli. På så sätt påminner Fatimas hand om Katedralen vid havet. Den har en väldigt bra grundstory men det räcker inte hela vägen. Problemet är att boken är alldeles för lång. För många partier är en transportsträcka, en sträcka som faktiskt gjorde att jag ibland hade svårt att över huvudtaget öppna boken vissa kvällar. Samtidigt är boken riktigt, riktigt bra när den väl kommer in i en bra period.

Handlingen utspelar sig under andra hälften av 1500-talet i Spanien. Konflikten står mellan muslimer och kristna. De kristna har kontrollen i landet och de försöker tvångsomvända muslimerna i landet. Givetvis är detta inte någon bra idé. Det leder till motstånd och i vissa fall uppror. Muslimerna har dock ingen chans militärt utan slås ner brutalt.

Huvudpersonen Hernando är frukten av en kristen prästs våldtäkt av en muslimsk kvinna. Han hamnar  mitt emellan de båda grupperna och har till en början svårt att känna någon tillhörighet eftersom han blir illa behandlad av sina egna (muslimerna) samtidigt som de kristna försöker undervisa honom i den kristna läran. Eftersom de kristna dessutom behandlar dem han älskar illa vet han inte på vilket ben han ska stå.

Efter hand blir dock valet självklart och Hernando jobbar aktivt för att göra de muslimska tankarna mer accepterade i det kristna Spanien.

Boken är mycket intressant av flera skäl. Dels ger den en bild av hur olika religioner kommer på kant med varandra och hur människor blir mer intresserade av att "försvara" sin religion istället för att utöva det som är kärnan i den. Den ger även en väldigt bra bild av hur rått och orättvist livet kan vara, framförallt under den här tiden. Ytterligare ett stort plus är författarens ambition att ge en historisk korrekt bild av hur det kunde vara under den här tiden. Men istället för drygt 900 sidor borde det ha slutat på ca 500.

Det blir ett inte helt lätt beslut när Falcones kommer med sin nästa bok.

 

13 dygn i rymden efter 14 år på jorden av Christer Fuglesang

Efter Göran Persson kände jag att det var läge för något som skulle fånga mig. Rimligtvis borde det ha blivit någon deckare eller historisk roman men när jag såg Christer Fuglesangs bok 13 dygn i rymden efter 14 år på jorden hade jag inte svårt att bestämma mig för den. 

Boken har alla förutsättningar för att kunna vara riktigt bra. Rymden är ju hur spännande som helst. Att då få ta del av förberedelserna inför Fuglesangs resa samt få en inblick för hur han hade det där uppe kan ju inte gärna bli annat än intressant och spännande. 

Det blir inte något direkt magplask men det är absolut inte bra. Tyvärr var uppläsaren riktigt dålig och det påverkar naturligtvis på ett orättvist sätt. Jag tror dock inte att jag hade tyckt mycket bättre om boken om jag hade läst den själv. Mycket är intressant men samtidigt är det så många robotarmar, fackord och olika siffror hit och dit att jag efter ett tag inte lyssnade längre. Dessutom tycker jag att det känns som om boken är full av "fyllnadsmaterial". När jag ska läsa en bok om en rymdfärd är jag inte speciellt intresserad av de andra astronauternas privatliv. Jag ser nödvändigheten i det om det leder någonstans i själva uppdraget, men när det uppenbarligen inte verkar ha något annat syfte än att berätta om dessa människor förstår jag inte syftet. 

Jag är rejält besviken. Både för att jag hade förväntat mig mer men även för att det alltid känns som ett litet misslyckande när jag inte fullföljer en bok. 

Min väg, mina val av Göran Persson

Mitt politiska intresse har utan tvekan vuxit med åren. Problemen på jobbet till exempel gör att det blir oundvikligt att inte intressera sig. När vi numer dessutom är på väg mot det individuella samhället som moderaterna med flera vill ha igenom blir engagemanget desto större. Det är så många som har det så himla bra i Sverige att det uppenbarligen leder till faran att vi glömmer den klick som fortfarande inte har det. För att citera John Steinbeck "det krävs en fattig för att hjälpa en fattig".

Jag befarar att den här utvecklingen kommer att fortgå om nu inte Löfvén med flera kan vända på detta i framtiden.

Min väg, mina val av Göran Persson låg helt enkelt rätt i tiden att läsa nu. Boken är nästan helt och hållet fokuseras på Perssons politiska liv. Visserligen berör han även det personliga planet men då har det alltid en viss anknytning till politiken. Detta tycker jag är starkt gjort. Jag kan tänka mig att det hade kunnat vara lätt att ge sig in i det personliga träsket, men detta har han skickligt undvikit.

Jag är även tacksam för att jag valde att lyssna på boken istället för att läsa den. Jag tror att det hade varit mycket tyngre att ta sig igenom boken läsandes eftersom det naturligtvis finns passager som inte intresserar lika mycket. Istället har jag kunnat låta tankarna vandra iväg en stund under löprunda i skogen eller på väg till jobbet med cykeln. För att senare vara med i matchen igen när huvudet har noterat något intressant. 

Boken i sin helhet är bra. Jag tycker att jag får en bra bild av Person och hur han resonerar. Ett tag var jag orolig för hjärntvätt men ibland syns det tydligt att det är skillnad på politikernas teoretiska värld och den praktiska för oss vanliga dödliga. Skolan till exempel är ett sådant exempel där teorin inte låter så dum i Perssons resonemang men som inte fungerar i verkligheten.

Givetvis krävs ett politiskt intresse för att läsa boken, men jag tror att det är lika viktigt att man själv har levt och varit politiskt medveten under Perssons statsministertid. Annars kan det bli väl tråkigt om man inte har något att förhålla sig till.  

Paganinikontraktet av Lars Kepler

En kollega rekomenderade mig boken men jag var tveksam, mycket tveksam. För något år sedan läste jag Keplers första bok Hypnotisören och den gav mig en sådan bitter eftersmak som ingen annan bok har gjort tidigare. Jag minns att första tredjedelen var våldsamt bra och jag var fullständigt fångad. Efter hand blev den dock på något underligt vis mer och mer psykologiskt otäck och mot slutet var det som om jag hade fått en klump i halsen som jag inte kunde bli av med. Hur som helst hade jag bestämt mig för att inte läsa mer av Kepler.

Min kära kollega som har en mycket bra boksmak fick mig dock att ändra mig.

Paganinikontraktet börjar även den riktigt bra. Polisen söker efter mördaren samtidigt som mördaren bokstavligt talat jagar sina egentliga offer. Karaktärerna är intressanta och handlingen gripande. Vad är syftet med jakten? Kommer polisen hinna i tid?

Händelseutvecklingen är inte förutsägbar vilket naturligtvis är bra men vid två tillfällen i boken blir det lite löjligt. De två personerna som är jagade får vid två olika tillfällen möjlighet att få hjälp men de "medmänniskor" de stöter på inser inte allvaret, eller hur man nu ska tolka det. Detta känns helt osannolikt. Om två sårade stackare med skräck i blicken ber om hjälp så är det inte troligt att man avfärdar dem oavsett hur känslokall man är.

Nästa lilla miss i boken är att det förväntade slutet dröjer väl länge. Det blir något av ett antiklimax den sista femtedelen. Allt i boken talar för att det borde vara slut nu men ändå verkar författarna inte nöjda. Nästan så att jag undrar om de har en viss sidkvot de är tvungna att uppfylla.

Sammantaget är dock detta en spännande bok med flera intressanta karaktärer som absolut är värd att läsa.

Evolutionen och jag kommer inte överrens av Fredrik Lindström

Jag var väldigt nyfiken på Fredrik Lindström men valde fel. Evolutionen och jag kommer inte överrens är en samling med kortprosa och dikter. Förmodligen är det en bra bok om man har vett att uppskatta den. Mitt problem är dock att jag inte lyckas hålla koncentrationen uppe. Jag läser helt enkelt utan att ta till mig innehållet. Varför blir det så? Förmodligen är innehållet för abstrakt för mig. Jag hoppas att det är en mognadsfråga och att jag någon dag i min ålderdom ska kunna läsa en eller två dikter, stanna där och fundera på innebörden. För att sedan ta upp diktsamlingen igen och lässa ytterligare några och fundera. Att sträckläsa den här typen av böcker är ingen bra ide och tyvärr har jag inte ro till något annat.

Det du inte såg av Sjöberg/Lutteman

I mästarnas mästare för två år sedan dominerade Patrik Sjöberg. Det som gjorde programmet så bra och underhållande var mycket tack vare honom. En annan har olika jargonger vid olika sociala tillställningar.  På jobbet, hemma, kompisar och i omklädningsrummet är bara några exempel. Men Patrick körde idrottsjargongen rakt av och med en väl dold glimmt i ögat vid vissa tillfällen. En tid senare gick han ut med det hemska som hade hänt honom som pojke. Jag tror att många började omvärdera den bild vi hade fått av Sjöberg. Han har ju alltid stuckit ut och inte brytt sig speciellt mycket om vad andra tänker och tycker om honom. Således var min nyfikenhet stor på hans bok Det du inte såg.

Boken är i princip en kronologisk överblick över Patriks liv. Från skoltiden innan han började med höjdhopp till idag. Boken är mycket intressant och underhållande och självklart är Patrik liksom vi alla en produkt av den uppväxt han har haft. Jag har idag en helt klart bättre förståelse över hans handlande än vad jag hade för en vecka sedan.

Det finns mycket i det han säger som jag håller med om men även mycket som jag absolut inte håller med om. T.ex skriver han en hel del om sin roll som förebild och han har en stor poäng i att det naturligtvis är föräldrarnas uppgift att uppfostra sina barn. Men han kan som offentlig person och idrottsstjärna inte bli helt fri från ansvar. Barn påverkas oerhört mycket av sina förebilder, det går inte att komma ifrån. Idag blir fler och fler av dessa förebilder i mina ögon bara sämre och sämre. Se bara hur det ser ut på en fotbollsplan. När det finns "förebilder" som Balotelli, Zlatan och ibland hela fotbollslag med ledare (läs Real Madrid när de möter Barcelona) som skämmer ut sig något fruktansvärt blir konsekvensen givetvis att ungdomar tar efter. Självklart är det föräldrars och tränares ansvar att deras ungdomar ska uppträda på ett korrekt sätt men deras jobb blir ju inte lättare direkt av dessa "förebilder".

En annan sida som jag till viss del beundrar är hans förmåga att våga tycka till och agera utan att fundera på vad andra kommer att anse. Alldeles för ofta är vi så måna om vad andra tycker och tänker och tar kanske därför inte de beslut vi själva egentligen vill. Det tycker jag är en svaghet. Inte sagt att man ska bli självisk och inte bry sig om andras känslor men i många fall tar jag som person beslut som inte påverkar andra. Då ska jag heller inte bry mig om vad andra tycker om det beslutet. Det är faktiskt inte deras sak. Och vill de ha åsikter om det är det deras problem.

Hur som helst är jag mycket nöjd med att ha läst den här biografin och förundrad över varför jag inte har läst fler av samma sort. Har inte Salming, Björn Borg med flera skrivit några eller är det jag som måste lämna grottan lite oftare?

101 historiska myter av Persson och Oldrup

En bok som genast lockade mig i bokreakatalogen. Den går som titeln antyder igenom 101 historiska myter och syftet är att med fakta och logiskt tänkande bryta isär dessa myter.

Jag gillar upplägget. Varje liten myt behandlas på ett uppslag, det vill säga två sidor i boken. Det innebär att man får en lagom kortfattad genomgång och kan snabbt gå vidare till nästa ämne. Dessutom får jag som läsare en möjlighet att hoppa över de avsnitt som inte intresserar mig och detta utan att riskera att jag kommer att missa något av värde. Hade upplägget varit annorlunda och varje myt hade bestått av till exempel 20 sidor hade jag med all säkerhet inte "vågat" hoppa över, hur som helst, med en liten rädsla över att missa något intressant. Och det tror jag ofrånkomligen hade gjort boken sämre.

Tyvärr är jag ändå inte nöjd. Det kan bero på att titeln och baksidestexten ger mig lite för stora förväntningar, men förmodligen inte. Författarna analyserar och förklarar ett flertal av myterna på ett bra och vettigt sätt. Men alldeles för ofta känns det som att de petar i smådetaljer och vill få det som om gemene man har en fullständigt fel bild av historien. Ett exempel är att Gustav den III mördades under en maskeradbal på Operan. Min första tanke är herre gud är jag helt ute och cyklar? Visst var det så? Jag förväntar mig alltså en helt annan bild en vad min utbildning har gett mig. Istället är poängen att han inte dog med en gång. Kulan gav visserligen ett dödligt sår tillsammans med andra sjukdomar men kungen dog faktiskt inte förrän någon vecka senare. Är det någon egentlig skillnad? I mina ögon har detta lilla petande med detaljer ingen funktion. Eventuellt om man har tänkt att irritera sin omgivning med att leka besserwisser (och vem vill det?) men inte annars.

Eftersom det finns många liknande exempel tappar boken i värde och mitt intresse minskar betydligt. Mitt nya uppdrag blir mot slutet av boken istället att fundera över vilken liten detalj de ska hänga upp sig på härnäst.

Synd! För idéen och upplägget var bra.

Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne

Som alltid är det roligt att kunna slå sig för bröstet och säga att man lagt ännu en klassiker bakom sig. Jorden runt på 80 dagar är ju en av de där som man bör ha läst. 

Phileas Fogg, en nonchalant, matematiskt exakt, till synes känslolös överklassnisse hävdar att han kan ta sig jorden runt på 80 dagar. Till sin hjälp har han betjänten Passeparttout som är hans raka motsats. Som en skugga har de en detektiv efter sig eftersom mr Fogg är misstänkt för att ha begått ett bankrån. 

Under resans gång stöter de på alla möjliga problem. Både naturliga samt sådana som detektiven ligger bakom eftersom han till en början vill sinka deras resa i väntan på en arresteringsorder. 

Boken är skriven för ca 150 år sedan och är givetvis annorlunda än vad man är van vid att läsa. Som jag tidigare nämnt tycker jag att de flesta äldre böcker saknar spänning. Likadant är det med den här. Det gör den visserligen inte dålig. Den är intressant och stundtals ganska underhållande. Förutsatt att man kan ta huvudpersonen Phileas Fogg med en nypa salt. Med rätt humör går det men jösses vad irriterande jag tyckte att han var ibland. En dryg adelsman och dessutom britt. Näsan är så högt upp i vädret att man storknar. Aldrig någon reaktion på de motgångar de råkar ut för medan betjänten givetvis kan slita sitt hår av frustration. Känslomässigt påminner han om en robot och det som stör mig ytterligare är att Jules Verne dessutom får det att framstå som ädelt, nobelt eller vad man nu ska kalla det.

Boken fick mig att ett flertal gånger fundera på om den har fungerat som en inspirationskälla till Selma Lagerlöf och hennes Nils Holgerssons underbara resa. Ibland känns syftet med boken nämligen att vara någon typ av lärobok/reseskildring. 

Blir  dock sugen på att se någon av filmatiseringarna av boken och det är givetvis ett bra betyg.

Förgörelsen av Del Toro och Hogan

Äntligen fick jag tid för vampyrbok nummer två. Första, Släktet, var som jag tidigare nämnt en mycket positiv överraskning. Av någon anledning har bok nummer två fått vänta och därför var det extra roligt att även den var mycket bra.

Handlingen fortsätter där den första boken slutade. "Vampyrsmittan" sprider sig samtidigt som det börjar visa sig att det finns två fraktioner av dem som verkar slåss mot varandra. Huvudpersonerna kämpar tappert men utvecklingen blir bara mörkare och mörkare för dem. Parallellt får läsaren veta mer om historien bakom vampyrernas ursprung och deras plan framträder allt tydligare.

Det är ett högt tempo och mer action än i den första boken utan att för den delen bra bli blodigt och slafsigt.    
Våldet har en funktion, känns fånigt att skriva så men det jag menar är att det blir inte Bad Taste av det hela utan det ligger på en rimlig nivå. Jag kan tänka mig att det skulle kunna bli lätt att som författare vältra sig i äckligheter när man skriver en bok i den här genren men så är det alltså inte.

Nu ska bara den sista boken komma ut. Alltid samma problem...

Den nakna hälsan av Jonas Colting

Jag har precis läst en bok som kommer att förändra framtiden för mig. Frågan är bara hur mycket? Får jag med mig familjen på detta? Vill jag det? Kan jag förändra mig utan att påverka resten av familjen?

För ett och ett halv år sedan fick jag tummen ur och börjande motionera regelbundet. Inte för att jag hade varit stillastående men jag fann ursäkter för att inte hålla den kontinuitet i min träning som jag egentligen behövde och ville. Målsättningen blev Göteborgsvarvet 2011 och sedan dess har jag fortsatt att träna regelbundet. I första hand löpning och cykling men även en del fotboll och tennis. Nu börjar jag finna nya mål såsom att cykla till Oskarshamn, Tjurruset i Stockholm eller varför inte Klassikern?

Helt rätt i tiden kommer Colting med Den nakna hälsan. En del av mina egna tankar och idéer får här näring samtidigt som Colting öser på med massor av intressanta aspekter som jag är på väg att svälja med hull och hår. Min fru har nog redan ångrat att hon köpte boken.

Hans grundtanke är att vår mänskliga ritning har utformats under miljoner år och att vi därför är skapta att leva och äta på ett givet sätt.

Varför medicinera i förväg? Varför solskydd? Spring barfota! Mer fett och proteiner! Det här är exempel som boken tar upp och som framställs med tydlig självklarhet. Colting menar att vi delvis blir förda bakom ljuset av vinstdrivande företag som inte är speciellt intresserade av vår hälsa, däremot av att den egna plånboken blir fetare. Han ser oss som en generation av försökskaniner som blir istoppade en massa E-produkter, socker och industriellt tillverkade matvaror som är kemiskt sammansatta. Vi äter ihjäl oss och blir bara sjukare och sjukare i alla möjliga olika åkommor som oftast har med vad vi stoppar i oss att göra. Samtidigt letar vi genvägar i allt från magiska träningsupplägg till märkliga pulver för att så snabbt som möjligt komma i rätt kondition.

Svaret är istället enligt Colting att skala av allt tillgjort och onödigt för att gå tillbaka till det som verkligen är anpassat för oss. Det naturliga. Vår fysik är grundlagd för flera 100 000-tals år sedan och är anpassad till att äta det naturen kunde ge, dvs bla fett och proteiner. Djurskötarna ger ju inte leijon pasta, flingor eller annat kolhydratrikt. De får kött!!!! Inte heller vi bör äta annat en det naturen kan ge oss i dess oskalade form. Träning måste dessutom ske regelbundet för att vi ska må bra.

Han använder sig inte av källor i sin bok utan vill att man ska använda sitt egna kritiska tänkande för fundera på om det han tar upp är rimligt eller inte. Min uppfattning är utan tvekan att han har massor av poänger. Jag är villig att göra en del förändringar i framförallt mitt ätande. Återstår att se vad det kommer att få för effekt.

Vi är så insnöade i gamla sanningar att vi inte ens ser andra alternativ. Den här boken får en att tänka. Nu lägger jag den på min frus nattduksbord.

Brobyggarna av Jan Guillou

Efter att ha kommit in ett tiotal sidor i boken kan jag nöjt konstatera att det är som vanligt. Om man läser Guillou vet man vad man får. Huvudpersonen/personerna är allt som oftast bäst på det mesta. Vem "brädar" Carl Hamilton? Arn Magnusson? De är smartast och skickligast och jag tycker att det är så skönt att ha riktiga hjältar i näven. Jag kan lugnt luta mig tillbaka och njuta av deras bedrifter.

Brobyggarna börjar på ett liknande sätt. Tre norska fiskarpojkar, blir faderlösa men lyckas på grund av sin, givetvis enastående skicklighet skapa sig goda utsikter för sin egna framtid. Sen händer något i mina ögon oväntat. Guillou saktar ner, drar ner på tempot och boken blir något jag inte har förväntat mig. Långsamt, dock utan att det blir tråkigt, skildrar han två av brödernas livsöden. Hjälteglorian finns kvar och glimmrar till lite då och då men framförallt ges en intressant bild av två helt skilda platser. Hardangervidda i Norge och Tyska Östafrika (dagens Tanzania). Framförallt är det exotiska Tyska Östafrika som fångar mig. Afrika är spännande eftersom det är så få böcker jag har läst som utspelar sig där och det blir inte sämre av att det är under perioden före och under första världskriget. För även om det var ett världskrig så lägger vi i Europa givetvis fokus på det som hände i just Europa. Mina kunskaper om kriget i Afrika är minimala och på det sätt Guillou framställer engelsmännen blir jag otroligt nyfiken på hur pass väl det stämmer. Förmodligen har han gjort sin läxa men jag måste givetvis kolla upp det eftersom det är otänkbart att använda sig av en roman som historisk källa.

Jag ser verkligen fram emot fortsättningen samtidigt som jag är otroligt nöjd med att Follett och Guillou verkar har kommit överrens om att göra i princip samma projekt men på olika sätt. Det blir inte kaka på kaka och jag är redo för uppföljaren till Giganternas fall och herr Follet kan spotta ur sig den någon gång.

För övrigt verkar det viktigt för Guillou att hans karaktärer alltid måste vara ekonomiskt oberoende. Undrar varför det är så viktigt....;)

Silvrets rike av Conn Iggulden

Silvrets rike är den fjärde delen - efter Stäppens krigare, Bågens mästare och Bergens väktare om mongolväldets utbredning på 1200-talet.

Första boken är fantastiskt bra. Det måste bara skrivas en gång för alla. Den handlar om Temujins (Djingis) stenhårda uppväxt och hur han samlar ihop de mongoliska stammarna till en enad nation och hur de reser sig mot kineserna. De övriga är även de bra trots att de inte håller samma klass. De många slagen blir i längden svåra att hålla isär. Men herre gud! Det är ändå mongolerna böckerna handlar om... Man måste veta vad man ger sig in på. En del bekanta har klagat på just detta (alla slagen), vilket de givetvis har rätt till men jag tycker att man ändå får ha ett visst överseende. Återigen, det är ju faktiskt mongolerna böckerna handlar om....

Iggulden gör det bra. Han får in en lagom mängd fakta i en roman med ett makt och erövringstema. Det jag gillar allra mest är dock känslan jag som läsare får när jag följer karaktärerna. Mongolerna var inte direkt några veklingar. Allt handlar i princip om att härdas, bekvämligheter ses som svagheter. Och jag gillar det skarpt. På något sätt blir jag motiverad att härda ut och vilja utröna hur mycket jag klarar av, både fysiskt och psykiskt. Inte på så sätt att jag har tänkt rida utan Goretex kläder genom den kallaste delen av Asien på en vecka men ett Göteborgsvarv är gjort. Kan det bli en klassiker en dag eller t o m ett maraton?
Colting får de närmaste veckorna inspirera mig...

Hungerspels - trilogin av Suzanne Collins

Hungerspels - trilogin innefattar böckerna Hungerspelen, Fatta eld och Revolt. Handlingen utspelar sig i en framtida miljö där ett sk distrikt har tagit makten och i princip förslavat de övriga i landet efter ett krig. En konsekvens av kriget blir hungerspelen. En tävling som det styrande distriktet anordnar för att de övriga distrikten ska veta sin plats. Tävlingen sänds i tv och är på liv och död med endast en segrare. Den första boken handlar om en av dessa tävlingar som ur de styrandes perspektiv går lite snett. Detta leder till att upprorstankar på allvar börjar gro i landet och det är vad de följande två böckerna handlar om.

Jag gillar verkligen idéen. Tankar går tillbaka till romarriket och Colosseum samtidigt som det är i ny tappning eftersom det till viss del liknar en dokusåpa. Deltagarna i hungerspelen filmas, intervjuas och granskas hela tiden och när väl spelen börjar är det full fart. Det är innovativt och jag gillar det skarpt.

Första boken är mycket underhållande läsning. De andra två blir dock gradvis sämre. Jag har egentligen svårt att sätta fingret på vad det är som inte är bra. Det är förmodligen en kombination att ett flertal olika saker. Huvudrollskaraktärerna blir tråkiga, handlingen krånglas till, och det känns nästan som om författaren inte riktigt vet vilket ben hon ska stå på.

Handlingen trappas upp och det blir bättre mot slutet och jag känner att boken börjar revanchera sig lite. Men då tror jag att författaren plötsligt har tröttnat på hela projektet och väljer att avsluta det hela på ett mycket märkligt sätt.

Sammanfattningsvis är den första boken absolut läsvärd medan de andra två är en besvikelse. Trilogin klassas som ungdomsböcker och förmodligen hade jag för drygt 15 år sedan tyckt att alla tre var jättebra.