Med bergens andetag av Therese Widenfjord

Förmodligen var det någonting med titeln som lockade mig och garanterat även att jag någonstans läste att boken påminner om "Där kräftorna sjunger" - en parallell som garanterat gick mig förbi.

Boken är inte dålig men den är inte heller bra och definitivt inte i närheten av "Där kräftorna sjunger".

Nick är fotograf som efter en konflikt på hemmaplan lever som fotograf i storstaden. När han får ett meddelande om att hans far ligger för döden åker han hem och får ta itu med gamla spöken.

Ellie är oerhört svår att beskriva. Hon är helt klart traumatiserad men om hon dessutom är lågbegåvad eller inte får jag inte riktigt grepp om. Oavsett rymmer hon från ett boende och lever som hemlös och tids nog korsas hennes väg med Nicks.

Fina miljöbeskrivningar och väldigt bra beskrivning av Nicks irritation över att inte få ta itu med sina problem själv. Jag känner verkligen igen den där känslan att inte alltid vilja ha andras omsorg och goda råd. Känns som en klassisk konflikt mellan män och kvinnor där kvinnan tyvärr tar det personligt när man bara vill klara sig själv. Riktigt bra skildrat. 

Som helhet är boken ok men handlingen griper inte riktigt tag i mig samtidigt som jag misstänker att det här är en sådan där annorlunda bok som kommer leva kvar i minnet vilket i sig är ett gott betyg.

Heder av Niklas Krog

Orms och Isabellas liv balanserar på en skör tråd i denna fjärde bok i serien där de båda blir bortförda av mongoler till Tabriz. Där ställs Orm inför svåra val som i grund och botten handlar om att överleva eller inte. Att klara av att bära bördan av att hålla sitt egna liv högre än andras men samtidigt också ta hänsyn till att fel beslut inte bara drabbar honom själv utan även de som står honom närmast.

Mongolerna är hänsynslösa och Orm påverkas mycket av ett annat tankesätt än vad han är van vid - samtidigt påverkar han själv sin omgivning och sakta vinner han respekt och större möjlighet till överlevnad.

Denna fjärde bok påminner mycket om de övriga tre. En historisk och våldsam miljö där viktiga och svåra etisk-moraliska frågor avhandlas. 

Jag tycker mycket om den här bokserien. Den är inte jättespännande men är ändå en bladvändare. Inte mycket action men däremot alla dessa "inre" frågor som avhandlas gör boken intressant och läsvärd. 

Född i regn / Liv i skugga / Död i dimma av Susanne Schemper

 En bok som utspelar sig i Jonsered och Partille. Måste naturligtvis läsas oavsett vad den handlar om. 

Riktigt roligt att få följa miljöbeskrivningarna och jag var noga med dem på ett sätt jag aldrig är annars. Inte nöjd förrän jag exakt visste var karaktärerna befann sig. Roligt också att tidsaspekterna följer min kronologi. Huvudpersonerna går tex på Porthälla gymnasium när jag gjorde det. 

Sen är det så att jag aldrig hade valt den här typen av bok utifrån handlingen som utgår ifrån en ung man med karisma som i princip är en fullblodad psykopat och hur han manipulerar och "äger" två kvinnor. En av kvinnorna är han tillsammans med och får två barn och dessa barn far extremt illa i sin uppväxt och har/får stora bekymmer som unga vuxna. Boken hoppar alltså mellan olika tidsperioder och läsaren får sakta veta ursprunget till "nutiden" problematik och ett eventuellt mord. 

Mycket handlar alltså om sköra och mentalt skadade människor och hade jag uppskattat den typen av handling hade jag helt säkert tyckt att boken var bra mycket bättre en jag tycker att den är. Jag tycker den är helt ok men förutom grundhandlingen har jag stora problem med logiken i hur huvudpersonerna agerar i boken. Alla är offer och ingen förmår att göra "det rätta". 

Jag har helt enkelt svårt att köpa det. Att precis alla hela tiden är så styrda av en person och att de aldrig lyckas ta tag i sig själva för att göra det rätta och då är det inga småsaker det handlar om. Att kapitulera om och om igen trots att det handlar om en barns och ens närmaste mående och kanske till och med överlevnad. 

Totalt orimligt!

Sammantaget. Orimligt agerande av de flesta karaktärerna drar ner helhetsbetyget. Kul med miljön, handlingen helt ok även om det i grunden inte är något som passar mig.

Den ängsliga generationen av Jonathan Haidt

 Äntligen.

Jag vet inte hur många gånger och i hur många år jag har hört och läst folk som hänvisat till Jonathan Haidt. Alltid i ämnen som har varit intressanta och alltid på ett sätt där jag har hållit med eller känt att "det här är riktigt vettigt".

I den här boken går Haidts igenom hur överbeskyddande föräldrar och skärmberoende skapat en epidemi av psykisk ohälsa. Jag tänker att det lätt går att lägga till fysisk ohälsa men det är inget som berörs i boken.

Vad är det med skärmarna som är problemet, vilka har påverkats mest och på vilket sätt? Och vad kan och bör vi göra åt saken? 

Detta är några av frågorna som besvaras i denna utmärkta bok. Och jag vill verkligen betona detta. Boken är verkligen fantastiskt bra. Mycket känner jag igen från andra böcker och poddar men det gör ingenting. Som alltid tycker jag om att bli påmind och som alltid är det skönt att få mina egna upplevelser bekräftade av någon annan. 

Sen väcker boken en personlig eller kanske privat problematik. Min fru och jag har i alla år kämpat i motvind med en rad olika saker i vår barnuppfostran då vi inte har gjort som "alla andra". Det har på riktigt varit oerhört jobbigt att "tvinga" ut barnen för att leka utomhus när ingen annan är ute, begränsa socker, skärm mm.  Att försöka ha ett hälsofokus som få andra har har varit svårt. Det har i många fall gjort att vi har försatt våra barn i ett utanförskap som inte heller är bra och så har vi varit tvungna att avväga och prioritera. Vad är viktigast? Hur hårt ska vi hålla på vår övertygelse? Vad gör det med våra barn? Hälsosamma men socialt missanpassade?

Ju äldre de har blivit desto mer har vi fått släppa på regler och krav. Tanken är ju ändå att de ska växa upp och ta sina egna beslut och förhoppningsvis är många av dem bra. Likväl har jag som pappa åsikter om deras beslut och agerande och även om mycket är bra tycker jag att en hel del kan bli bättre. Men hur mycket ska man lägga sig i? Styra och ställa? De är trots allt 17 och 19 år. Jag vill givetvis deras bästa men vad är deras bästa?  

En pappa som styr och ställer och i så fall i vilken utsträckning? Eller friheten att ta egna steg mot vuxenvärlden oavsett i hur många och hur djupa gropar de trampar?

Ravenspur av Conn Iggulden

Kung Edward av York har drivits ut ur England. Hans drottning Elizabeth och hennes barn har sökt skydd i Westminster Abbey och familjen Lancaster har vunnit kronan.

Edward vill givetvis med sin ständige följeslagare och bror Richard återta tronen men det blåser kraftigt högst upp. Parallellt med detta ligger nämligen Henry Tudor i vassen och väntar på sin chans att göra anspråk på tronen. Ravenspur är den fjärde och avslutande delen i denna serie om Rosornas krig. 

Den här boken ger mig i ärlighetens namn inte så mycket. Alltid intressant att läsa historiska romaner framförallt att i slutet (Efterordet) få jämföra med romanen. 

Men. Ingen av de här böckerna engagerade mig riktigt och i den här sista är det ett rent helsike att hålla reda på alla namn. Ovanligt trögläst för att vatra en historisk roman som generellt för min del brukar vara bladvändare.

Lewispjäserna av Peter May

I tredje boken om Fin är det ett sen många år kraschat flygplan som upptäcks och som rör om/upp i samhället då det visar sig att piloten inte verkade ha dött av kraschen utan ser ut att ha blivit mördad. Svaret på frågan finns delvis i Fins förflutna och handlingen hoppar mellan dåtid och nutid. 

Jag tycker om den här bokserien men jag har svårt att tydligt redogöra för vad det beror på. Det är något med det avlägsna och karga, förmodligen sättet böckerna är skrivna på och givetvis karaktärerna. Det är inte överdrivet spännande men likväl blir jag hela tiden intresserad av vad som ska hända. Sen tycker jag att när "sanningen" träder fram i boken så känns den något märklig eller osannolik. Kanske för att den kommer lite som en blixt från en klar himmel - inget i boken som på förhand indikerar vad som komma skall. 

Läsvärd!

Sju kvadrat med lås av Jussi Adler-Olsen

I sista boken om Avdelning Q kommer spikpistolsfallet ikapp Carl Mörk och han hamnar i väntan på häktet/fängelset där han ligger riktigt risigt till eftersom de andra internerna mycket väl vet vem han är och eftersom någon dessutom har satt ett pris på hans huvud vilket gör att alla är mer än villiga att ta kol på honom. Carls kollegor nystar i det förgångna för att få klarhet i vem som försöker göra sig av med Carl men också för att kunna fria honom.

Boken som helhet är spännande och bra men den är inte lika bra som de andra (hur jag nu kan jämföra det efter så många års läsning av serien)? Men anledningen är att den här boken saknar något som alla de andra har haft och det är "tugget" de härliga dialogerna mellan Carls och de andra i gruppen (framförallt med Assad). Den dimensionen finns knappt med alls och det gör boken fattigare eftersom det varit en så tydlig ingrediens som särskiljt den här bokserien/deckaren från andra. 

Synd men den är givetvis läsvärd ändå.