En kontinentallöpare dagbok av Rune Larsson

 Rune, Rune, vad gör du med mig...?

Jag hade nog inga förväntningar när jag fick låna fyra böcker av dig. Jag var mest innerligt nyfiken på att läsa om dina äventyr.

Nu har jag på kort tid läst:

Oceanroddarens dagbok, Från Pinky till Yxa och så den den här, En kontinetallöpares dagbok (jag har boken om löpningen Portugal - Sverige kvar) och förutom att få ta del av äventyren får jag mängder med frågor i huvudet och enormt mycket motivation.

Många har efter mitt äventyr Göteborg - Stockholm frågat mig om vad mitt nästa äventyr blir och svaret har varit att jag inte riktigt vet än. Att jag först måste kurera min överkropp innan jag mentalt kan ta nästa steg men efter de här böckerna är det svårt att inte börja planera.

En kontinentallöpares dagbok är på alla sätt underbar. Rune redogör dag för dag och beskriver natur, möten och tankar. Fascinerande och lite glädjande hur jag känner igen många av dem. Det kanske är givet att vi som springer långt och länge hamnar i liknande tankebanor? Jag har som nämnts mängder med frågor till Rune och jag borde ha skrivit upp dem allt eftersom de dök upp men kanske lika bra att det inte blev så. Listan hade blivit för lång.

Han sprang alltså 4970 km på 82 löpdagar och 5 vilodagar. Det blir i snitt 60,6 km per löpdag och 57,1 km på totalen. Det är galet mycket och en av mina huvudfunderingar handlar om för- och nackdelarna med att springa med en rygga alternativt barnvagn. Under mina löpningar som alla varit med rygga har den stora nackdelen varit att jag inte kunnat ha tillräckligt med mat och vatten med mig vilket gjort att jag blivit oerhört sårbar - När kan jag pausa och fylla på förråden igen. Vågar jag dricka tomt redan nu?

Inför Stockholm hade jag en övertygelse om att jag kunde hålla på länge i antal dagar om dagssträckan låg på i snitt 40-50 km per dag. Skulle jag klara av mer med barnvagn istället?

Nu blir det en annan bok och sen blir det boken om löpningen Portugal - Sverige. Därefter ska böckerna lämnas tillbaka och det är något jag verkligen ser fram emot. 

Stormvakt av Kristina Ohlsson

Det ska mycket till att jag ger mig på en ny deckarförfattare och Kristina Ohlsson är jag inte bekant med överhuvudtaget sen tidigare. Stormvakt fick jag i julklapp av min son och i ärlighetens namn hade jag aldrig läst den annars.  

En kvinna försvinner spårlöst på västkusten och boken utgår ifrån de som stod henne närmast, polisen Maria och den nyinflyttade August. Jag tycker att boken är väldigt bra. Det är spännande men framförallt är det intressant utifrån ett antal olika perspektiv. Bland annat våld inom äktenskap, svartsjuka och hur det är att komma som utböling (Stockholm) till ett mindre samhälle. Dessutom finns en eventuell koppling till ett tidigare mord som skedde i bygden 30 år tidigare.

Läsningen resulterade som alltid i den där nyfikenheten på vem den eventuella mördaren är (eller är det kanske inte ens ett mord?) och hur det hela gått till. De egna teorierna dyker naturligtvis upp och när finalen närmade sig kändes det inte ologiskt men tyvärr tycker jag att händelseförloppet - hur det hela gått till - får ett stort minus. Lite larvigt faktiskt.

Slutet drar tyvärr ner helheten men i stort tycker jag att det var en väldigt bra bok. 

Från Pinky till Yxa av Rune Larsson

I den här boken berättar Rune om sin tid som FN-soldat och jag tycker att det är mycket intressant att läsa om både det vardagliga livet som soldat men även om all löpning och alla möten med människor. Det blir på något sätt ytterligare ett steg i att förstå Rune.

Jag tycker som jag nämnde i förra inlägget att han är en fascinerande person och att få läsa om hur han resonerar och även gör med i första hand sin löpning är mycket intressant såsom vid sjukdomar och eventuella begynnande skador. Om tiden han lägger på löpningen och om det inrutade livet - som jag tycker låter lockande. Jobba - spring och vila.

Lite fundersam blir jag över vad de andra soldaterna egentligen gjorde när de var lediga och Rune var ute och sprang.

Måste jag fråga om nästa gång vi träffas.

Oceanroddarens dagbok av Rune Larsson

 Jag är furstligt priviligerad. 

I våras fick min bror och jag möjlighet att prata ned Rune Larsson i samband med vår poddinspelning med honom I huvudet på Rune Larsson.

Det blev totalt flera timmars samtal och då nämnde han att han precis var klar eller om han i princip var klar med den här boken. Han förklarade också att han av olika skäl bara skulle trycka upp den i ett fåtal exemplar och den inte skulle bli publik (bibliotek och försäljning). 

Jag frågade givetvis om jag kunde få låna ett exemplar när boken var färdigtryckt och för några veckor sedan var jag hemma hos Rune för en fika och för att låna boken. Vi pratade i omkring två timmar och jag kände att jag hade kunnat sitta och lyssna på Rune i all oändlighet. Han har varit med om så mycket och har så mycket att förmedla både vad gäller de fysiska äventyren men naturligtvis även om de mentala resorna som dessa äventyr inneburit. 

Jag är numera stolt ägare av den här boken eftersom jag fick den till skänks och läsningen var oerhört intressant, fascinerande och motiverande. 

Rune hoppade på projektet utan att ha en aning om vem resekamraten Niclas var. Han anade att ett och annat inte var klockrent innan starten men valde ändå att fortsätta eftersom en livslång dröm hade möjlighet att förverkligas. Problemen ombord var många både vad gällde det praktiska och det sociala och det är talande hur Rune är medveten om alla problem men också extremt lösningsorienterad för att ro projektet i hamn. En sann ultralöpare utifrån ett mentalt perspektiv. Föga förvånande...:)

Slutet av boken - när Rune reflekterar över rodden är mycket, mycket bra.

Det går ju inte gärna att rekommendera en bok som inte kommer att finnas därute men jag gör naturligtvis det ändå. Jag upplever själv att det har hänt så mycket med mig själv utifrån ett mentalt perspektiv med tanke på all löpning och framförallt alla ultradistanser men jag är verkligen en lightversion i förhållande till Rune och känner verkligen att det finns mer att utforska. Både genom att springa mer själv, läsa mer om andra (exempelvis de andra tre böckerna jag fick låna av Rune, om hans löpning tvärs över USA, hans FN-tjänst och hans löpning från Portugal till Sverige) och prata med honom igen. Något jag kommer att få anledning att göra när jag ska lämna tillbaka böckerna jag fått låna.

Då blir det bland annat en del följdfrågor jag har om rodden. Ser jag verkligen fram emot!

Häxorna av Elisabeth Östnäs

På sätt och viss tycker jag att titeln på boken är lite missvisande. Visst handlar boken och läkekunniga kvinnor men något större fokus på häxeriet är det inte förrän i slutet. Istället skulle jag vilja säga att boken mer handlar om svenskt eller kanske skånskt 1700-tal. Det hårda levernet i en liten by, religionens makt, okunskapens hemskheter och människans behov av att skylla på någonting. Samt givetvis om relationer och hierarkier.

Jag tycker inte boken är dålig men visst hade jag hoppats på mer. Ett plus är språket som rakt igenom har en äldre karaktär vilket känns genuint och äkta. 

Jag ångrar inte att jag har läst den men inte heller en bok jag kommer rekommendera.

Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Jag tycker om Lena Andersson. Jag har både lyssnat och läst henne i många år men det är först de senaste åren som jag har börjat läsa hennes böcker. 

Både Sveas son och Koryféerna var bra. 

Det råder ingen tvekan om att Andersson både är skarp och skriver väldigt bra och jag var nyfiken på "Egenmäktigt förfarande" som hon slog igenom med trots handlingen. Jag skriver "trots" eftersom en bok som handlar om en kärleksrelation verkligen inte är något som intresserar mig och mycket riktigt blev handlingen ett problem för mig i den mening att jag inte gärna plockade fram boken. På kvällarna blev dessutom ögonlocken tunga sådär snabbt som de blir när handlingen inte lockar tillräckligt mycket. Samtidigt är det en väldigt välskriven bok som exempelvis fångar upp dubbelheten i att vara känslosam och därmed ofta lite korkad - något som verkligen irriterar mig som person men som också påminner om att det är så det är. 

Arg, ledsen, glad eller förälskad - Starka känslor som tyvärr ofta gör oss allt annat är rationella. 

Läsvärd och förmodligen riktigt, riktigt bra om man uppskattar handlingen mer än vad jag gör. 

Konsten att åldras utan värdighet av Clare Pooley

Lydia får i uppdrag att starta upp en verksamhet för pensionärer i medborgarhuset. Lite pyssel och pussel, stickning och korsord. Blir nog trevligt. Men pensionärer är individer som alla andra och det här gänget håller sig inte riktigt till "mallen" eller de förutfattade meningarna om hur pensionärer är och när det visar sig att kommunen planerar att riva medborgarhuset väcks den rebelliska ådran fram och det blir upp till kamp.

Jag tycker att den här boken är fantastik. Den leker med våra förutfattade meningar och känns väldigt genuin och äkta i det jag upplever mer och mer med mig själv. Med åren har jag lättare för att säga vad jag egentligen tycker och medvetenheten om att vi alla bär på gott och ont vet vi men allt för ofta framkommer inte det i böcker eller verkligheten när vi så gärna vill stoppa in både saker och människor i gott och ont. Antingen det ena eller det andra. 

Men som vi alla vet är det inte så livet ser ut och det tycker jag att Pooley visar med den äran. Det blirr många skratt och karaktären Daphne är så lysande att hon hamnar på Ove-nivå (Backman).