Fly av Anders Roslund

Det är så oerhört svårt att jämföra böcker i en serie över tid. Att jag tycker mycket om böckerna om Ewert och Piet råder det inget tvivel om men hur bra är de i förhållande till varandra? Svårt som sagt men den här är riktigt bra och, skulle jag tro, en av de bättre. 

Anledningen till det är att vi här får följa Piet både i nutid och dåtid (15 årsåldern). Det blir en extra krydda och dimension som de andra böckerna inte har. Hur han där och då åkte in på ungdomsfängelse och vad det var som hände. Händelser som visar sig vara oerhört viktiga för honom att gräva i eftersom svaren minst sagt är livsviktiga för Piet och hans familj. 

Alla andra ingredienser som finns i de andra böckerna finns naturligtvis också. Ewert är som vanligt underbar, boken är spännande och bladvändarvänlig. Slutet är lite extra roligt. Hur bygger Roslund vidare på det? Ska bli kul att läsa om. 

Med bergens andetag av Therese Widenfjord

Förmodligen var det någonting med titeln som lockade mig och garanterat även att jag någonstans läste att boken påminner om "Där kräftorna sjunger" - en parallell som garanterat gick mig förbi.

Boken är inte dålig men den är inte heller bra och definitivt inte i närheten av "Där kräftorna sjunger".

Nick är fotograf som efter en konflikt på hemmaplan lever som fotograf i storstaden. När han får ett meddelande om att hans far ligger för döden åker han hem och får ta itu med gamla spöken.

Ellie är oerhört svår att beskriva. Hon är helt klart traumatiserad men om hon dessutom är lågbegåvad eller inte får jag inte riktigt grepp om. Oavsett rymmer hon från ett boende och lever som hemlös och tids nog korsas hennes väg med Nicks.

Fina miljöbeskrivningar och väldigt bra beskrivning av Nicks irritation över att inte få ta itu med sina problem själv. Jag känner verkligen igen den där känslan att inte alltid vilja ha andras omsorg och goda råd. Känns som en klassisk konflikt mellan män och kvinnor där kvinnan tyvärr tar det personligt när man bara vill klara sig själv. Riktigt bra skildrat. 

Som helhet är boken ok men handlingen griper inte riktigt tag i mig samtidigt som jag misstänker att det här är en sådan där annorlunda bok som kommer leva kvar i minnet vilket i sig är ett gott betyg.

Heder av Niklas Krog

Orms och Isabellas liv balanserar på en skör tråd i denna fjärde bok i serien där de båda blir bortförda av mongoler till Tabriz. Där ställs Orm inför svåra val som i grund och botten handlar om att överleva eller inte. Att klara av att bära bördan av att hålla sitt egna liv högre än andras men samtidigt också ta hänsyn till att fel beslut inte bara drabbar honom själv utan även de som står honom närmast.

Mongolerna är hänsynslösa och Orm påverkas mycket av ett annat tankesätt än vad han är van vid - samtidigt påverkar han själv sin omgivning och sakta vinner han respekt och större möjlighet till överlevnad.

Denna fjärde bok påminner mycket om de övriga tre. En historisk och våldsam miljö där viktiga och svåra etisk-moraliska frågor avhandlas. 

Jag tycker mycket om den här bokserien. Den är inte jättespännande men är ändå en bladvändare. Inte mycket action men däremot alla dessa "inre" frågor som avhandlas gör boken intressant och läsvärd. 

Född i regn / Liv i skugga / Död i dimma av Susanne Schemper

 En bok som utspelar sig i Jonsered och Partille. Måste naturligtvis läsas oavsett vad den handlar om. 

Riktigt roligt att få följa miljöbeskrivningarna och jag var noga med dem på ett sätt jag aldrig är annars. Inte nöjd förrän jag exakt visste var karaktärerna befann sig. Roligt också att tidsaspekterna följer min kronologi. Huvudpersonerna går tex på Porthälla gymnasium när jag gjorde det. 

Sen är det så att jag aldrig hade valt den här typen av bok utifrån handlingen som utgår ifrån en ung man med karisma som i princip är en fullblodad psykopat och hur han manipulerar och "äger" två kvinnor. En av kvinnorna är han tillsammans med och får två barn och dessa barn far extremt illa i sin uppväxt och har/får stora bekymmer som unga vuxna. Boken hoppar alltså mellan olika tidsperioder och läsaren får sakta veta ursprunget till "nutiden" problematik och ett eventuellt mord. 

Mycket handlar alltså om sköra och mentalt skadade människor och hade jag uppskattat den typen av handling hade jag helt säkert tyckt att boken var bra mycket bättre en jag tycker att den är. Jag tycker den är helt ok men förutom grundhandlingen har jag stora problem med logiken i hur huvudpersonerna agerar i boken. Alla är offer och ingen förmår att göra "det rätta". 

Jag har helt enkelt svårt att köpa det. Att precis alla hela tiden är så styrda av en person och att de aldrig lyckas ta tag i sig själva för att göra det rätta och då är det inga småsaker det handlar om. Att kapitulera om och om igen trots att det handlar om en barns och ens närmaste mående och kanske till och med överlevnad. 

Totalt orimligt!

Sammantaget. Orimligt agerande av de flesta karaktärerna drar ner helhetsbetyget. Kul med miljön, handlingen helt ok även om det i grunden inte är något som passar mig.

Den ängsliga generationen av Jonathan Haidt

 Äntligen.

Jag vet inte hur många gånger och i hur många år jag har hört och läst folk som hänvisat till Jonathan Haidt. Alltid i ämnen som har varit intressanta och alltid på ett sätt där jag har hållit med eller känt att "det här är riktigt vettigt".

I den här boken går Haidts igenom hur överbeskyddande föräldrar och skärmberoende skapat en epidemi av psykisk ohälsa. Jag tänker att det lätt går att lägga till fysisk ohälsa men det är inget som berörs i boken.

Vad är det med skärmarna som är problemet, vilka har påverkats mest och på vilket sätt? Och vad kan och bör vi göra åt saken? 

Detta är några av frågorna som besvaras i denna utmärkta bok. Och jag vill verkligen betona detta. Boken är verkligen fantastiskt bra. Mycket känner jag igen från andra böcker och poddar men det gör ingenting. Som alltid tycker jag om att bli påmind och som alltid är det skönt att få mina egna upplevelser bekräftade av någon annan. 

Sen väcker boken en personlig eller kanske privat problematik. Min fru och jag har i alla år kämpat i motvind med en rad olika saker i vår barnuppfostran då vi inte har gjort som "alla andra". Det har på riktigt varit oerhört jobbigt att "tvinga" ut barnen för att leka utomhus när ingen annan är ute, begränsa socker, skärm mm.  Att försöka ha ett hälsofokus som få andra har har varit svårt. Det har i många fall gjort att vi har försatt våra barn i ett utanförskap som inte heller är bra och så har vi varit tvungna att avväga och prioritera. Vad är viktigast? Hur hårt ska vi hålla på vår övertygelse? Vad gör det med våra barn? Hälsosamma men socialt missanpassade?

Ju äldre de har blivit desto mer har vi fått släppa på regler och krav. Tanken är ju ändå att de ska växa upp och ta sina egna beslut och förhoppningsvis är många av dem bra. Likväl har jag som pappa åsikter om deras beslut och agerande och även om mycket är bra tycker jag att en hel del kan bli bättre. Men hur mycket ska man lägga sig i? Styra och ställa? De är trots allt 17 och 19 år. Jag vill givetvis deras bästa men vad är deras bästa?  

En pappa som styr och ställer och i så fall i vilken utsträckning? Eller friheten att ta egna steg mot vuxenvärlden oavsett i hur många och hur djupa gropar de trampar?

Ravenspur av Conn Iggulden

Kung Edward av York har drivits ut ur England. Hans drottning Elizabeth och hennes barn har sökt skydd i Westminster Abbey och familjen Lancaster har vunnit kronan.

Edward vill givetvis med sin ständige följeslagare och bror Richard återta tronen men det blåser kraftigt högst upp. Parallellt med detta ligger nämligen Henry Tudor i vassen och väntar på sin chans att göra anspråk på tronen. Ravenspur är den fjärde och avslutande delen i denna serie om Rosornas krig. 

Den här boken ger mig i ärlighetens namn inte så mycket. Alltid intressant att läsa historiska romaner framförallt att i slutet (Efterordet) få jämföra med romanen. 

Men. Ingen av de här böckerna engagerade mig riktigt och i den här sista är det ett rent helsike att hålla reda på alla namn. Ovanligt trögläst för att vatra en historisk roman som generellt för min del brukar vara bladvändare.

Lewispjäserna av Peter May

I tredje boken om Fin är det ett sen många år kraschat flygplan som upptäcks och som rör om/upp i samhället då det visar sig att piloten inte verkade ha dött av kraschen utan ser ut att ha blivit mördad. Svaret på frågan finns delvis i Fins förflutna och handlingen hoppar mellan dåtid och nutid. 

Jag tycker om den här bokserien men jag har svårt att tydligt redogöra för vad det beror på. Det är något med det avlägsna och karga, förmodligen sättet böckerna är skrivna på och givetvis karaktärerna. Det är inte överdrivet spännande men likväl blir jag hela tiden intresserad av vad som ska hända. Sen tycker jag att när "sanningen" träder fram i boken så känns den något märklig eller osannolik. Kanske för att den kommer lite som en blixt från en klar himmel - inget i boken som på förhand indikerar vad som komma skall. 

Läsvärd!

Sju kvadrat med lås av Jussi Adler-Olsen

I sista boken om Avdelning Q kommer spikpistolsfallet ikapp Carl Mörk och han hamnar i väntan på häktet/fängelset där han ligger riktigt risigt till eftersom de andra internerna mycket väl vet vem han är och eftersom någon dessutom har satt ett pris på hans huvud vilket gör att alla är mer än villiga att ta kol på honom. Carls kollegor nystar i det förgångna för att få klarhet i vem som försöker göra sig av med Carl men också för att kunna fria honom.

Boken som helhet är spännande och bra men den är inte lika bra som de andra (hur jag nu kan jämföra det efter så många års läsning av serien)? Men anledningen är att den här boken saknar något som alla de andra har haft och det är "tugget" de härliga dialogerna mellan Carls och de andra i gruppen (framförallt med Assad). Den dimensionen finns knappt med alls och det gör boken fattigare eftersom det varit en så tydlig ingrediens som särskiljt den här bokserien/deckaren från andra. 

Synd men den är givetvis läsvärd ändå.

Dagbok från en löptur mellan Portugal och Sverige 10 april - 23 juni 2011 av Rune Larsson

Rune berättar i den här boken om sin och Susanne Johanssons löpning från Portugal till Sverige. Upplevelser, natur, känslor och km ges plats och för mig känns boken väldigt intressant och viktig. 

Det här är den fjärde boken av Rune jag läser på kort tid och eftersom de andra tre har fått mig att bestämma mig för att 2027 göra en liknande löpning suger jag åt mig för att få tips och idéer om hur jag ska gå tillväga. Samtidigt är det alltid roligt när jag känner igen mig i Runes tankar och upplevelser. Jag är en lightversion och har ingen ambition att bli något annat men jag vill fortsätta uppleva och jag vill göra det på det här sättet. 

75 dagar tog det för Rune att komma hem till Trollhättan och det första han gjorde då var att klippa gräset - magiskt roligt!

Roligt också hur Susanne (och för all del Rune) blir mottagen vid hemkomsten i Halmstad men att Rune kommer hem till ett tomt hus och en post-it-lapp. Även här finns igenkänning. I det där att när man gjort något stort för andra eller tredje gången så är det inte längre så speciellt för de närmaste. Eller för den delen en själv. Jag noterar nämligen hur Rune har angett hur långt de sprang efter varje dag men den här gången inte angett vad det blev totalt eller i snitt per dag som han gjorde i boken om USA-löpningen. Glömde eller helt enkelt inte så viktigt...?

Nu ser jag fram emot att få träffa Rune igen och lämna tillbaka böcker samt, givetvis ställa mängder med frågor. 

Tyrannen Vasa av Gustaf Skördeman

I denna tredje bok är fokus inte lika mycket ifrån Vasas perspektiv, istället mer ifrån de i hans närhet vilket inte är så konstigt med tanke på att han verkligen framställs på allt annat än ett charmigt sätt. Boken är bra men i mitt tycke lever den mest på det historiskt intressanta i hur Vasa var. Han var ju duktig på att framställa en annan bild själv och det var ju länge så att historieböckerna svalde detta lite lätt okritiskt. Idag vet vi att det inte stämmer. 

Ambitionen att ha en hög historisk korrekthet tror jag är på gott och ont. Jag tycker om det samtidigt som det påverkar spänningen negativt. Boken är ingen bladvändare utifrån det perspektivet vilket kanske är lite synd men som helhet tycker jag om den. 

Om jag förstått Skördeman rätt blir det en fortsättning på bokserien där Vasas barn kommer att ta vid. Tror inte att det intresserar mig men man vet aldrig. 

En kontinentallöpare dagbok av Rune Larsson

 Rune, Rune, vad gör du med mig...?

Jag hade nog inga förväntningar när jag fick låna fyra böcker av dig. Jag var mest innerligt nyfiken på att läsa om dina äventyr.

Nu har jag på kort tid läst:

Oceanroddarens dagbok, Från Pinky till Yxa och så den den här, En kontinetallöpares dagbok (jag har boken om löpningen Portugal - Sverige kvar) och förutom att få ta del av äventyren får jag mängder med frågor i huvudet och enormt mycket motivation.

Många har efter mitt äventyr Göteborg - Stockholm frågat mig om vad mitt nästa äventyr blir och svaret har varit att jag inte riktigt vet än. Att jag först måste kurera min överkropp innan jag mentalt kan ta nästa steg men efter de här böckerna är det svårt att inte börja planera.

En kontinentallöpares dagbok är på alla sätt underbar. Rune redogör dag för dag och beskriver natur, möten och tankar. Fascinerande och lite glädjande hur jag känner igen många av dem. Det kanske är givet att vi som springer långt och länge hamnar i liknande tankebanor? Jag har som nämnts mängder med frågor till Rune och jag borde ha skrivit upp dem allt eftersom de dök upp men kanske lika bra att det inte blev så. Listan hade blivit för lång.

Han sprang alltså 4970 km på 82 löpdagar och 5 vilodagar. Det blir i snitt 60,6 km per löpdag och 57,1 km på totalen. Det är galet mycket och en av mina huvudfunderingar handlar om för- och nackdelarna med att springa med en rygga alternativt barnvagn. Under mina löpningar som alla varit med rygga har den stora nackdelen varit att jag inte kunnat ha tillräckligt med mat och vatten med mig vilket gjort att jag blivit oerhört sårbar - När kan jag pausa och fylla på förråden igen. Vågar jag dricka tomt redan nu?

Inför Stockholm hade jag en övertygelse om att jag kunde hålla på länge i antal dagar om dagssträckan låg på i snitt 40-50 km per dag. Skulle jag klara av mer med barnvagn istället?

Nu blir det en annan bok och sen blir det boken om löpningen Portugal - Sverige. Därefter ska böckerna lämnas tillbaka och det är något jag verkligen ser fram emot. 

Stormvakt av Kristina Ohlsson

Det ska mycket till att jag ger mig på en ny deckarförfattare och Kristina Ohlsson är jag inte bekant med överhuvudtaget sen tidigare. Stormvakt fick jag i julklapp av min son och i ärlighetens namn hade jag aldrig läst den annars.  

En kvinna försvinner spårlöst på västkusten och boken utgår ifrån de som stod henne närmast, polisen Maria och den nyinflyttade August. Jag tycker att boken är väldigt bra. Det är spännande men framförallt är det intressant utifrån ett antal olika perspektiv. Bland annat våld inom äktenskap, svartsjuka och hur det är att komma som utböling (Stockholm) till ett mindre samhälle. Dessutom finns en eventuell koppling till ett tidigare mord som skedde i bygden 30 år tidigare.

Läsningen resulterade som alltid i den där nyfikenheten på vem den eventuella mördaren är (eller är det kanske inte ens ett mord?) och hur det hela gått till. De egna teorierna dyker naturligtvis upp och när finalen närmade sig kändes det inte ologiskt men tyvärr tycker jag att händelseförloppet - hur det hela gått till - får ett stort minus. Lite larvigt faktiskt.

Slutet drar tyvärr ner helheten men i stort tycker jag att det var en väldigt bra bok. 

Från Pinky till Yxa av Rune Larsson

I den här boken berättar Rune om sin tid som FN-soldat och jag tycker att det är mycket intressant att läsa om både det vardagliga livet som soldat men även om all löpning och alla möten med människor. Det blir på något sätt ytterligare ett steg i att förstå Rune.

Jag tycker som jag nämnde i förra inlägget att han är en fascinerande person och att få läsa om hur han resonerar och även gör med i första hand sin löpning är mycket intressant såsom vid sjukdomar och eventuella begynnande skador. Om tiden han lägger på löpningen och om det inrutade livet - som jag tycker låter lockande. Jobba - spring och vila.

Lite fundersam blir jag över vad de andra soldaterna egentligen gjorde när de var lediga och Rune var ute och sprang.

Måste jag fråga om nästa gång vi träffas.

Oceanroddarens dagbok av Rune Larsson

 Jag är furstligt priviligerad. 

I våras fick min bror och jag möjlighet att prata ned Rune Larsson i samband med vår poddinspelning med honom I huvudet på Rune Larsson.

Det blev totalt flera timmars samtal och då nämnde han att han precis var klar eller om han i princip var klar med den här boken. Han förklarade också att han av olika skäl bara skulle trycka upp den i ett fåtal exemplar och den inte skulle bli publik (bibliotek och försäljning). 

Jag frågade givetvis om jag kunde få låna ett exemplar när boken var färdigtryckt och för några veckor sedan var jag hemma hos Rune för en fika och för att låna boken. Vi pratade i omkring två timmar och jag kände att jag hade kunnat sitta och lyssna på Rune i all oändlighet. Han har varit med om så mycket och har så mycket att förmedla både vad gäller de fysiska äventyren men naturligtvis även om de mentala resorna som dessa äventyr inneburit. 

Jag är numera stolt ägare av den här boken eftersom jag fick den till skänks och läsningen var oerhört intressant, fascinerande och motiverande. 

Rune hoppade på projektet utan att ha en aning om vem resekamraten Niclas var. Han anade att ett och annat inte var klockrent innan starten men valde ändå att fortsätta eftersom en livslång dröm hade möjlighet att förverkligas. Problemen ombord var många både vad gällde det praktiska och det sociala och det är talande hur Rune är medveten om alla problem men också extremt lösningsorienterad för att ro projektet i hamn. En sann ultralöpare utifrån ett mentalt perspektiv. Föga förvånande...:)

Slutet av boken - när Rune reflekterar över rodden är mycket, mycket bra.

Det går ju inte gärna att rekommendera en bok som inte kommer att finnas därute men jag gör naturligtvis det ändå. Jag upplever själv att det har hänt så mycket med mig själv utifrån ett mentalt perspektiv med tanke på all löpning och framförallt alla ultradistanser men jag är verkligen en lightversion i förhållande till Rune och känner verkligen att det finns mer att utforska. Både genom att springa mer själv, läsa mer om andra (exempelvis de andra tre böckerna jag fick låna av Rune, om hans löpning tvärs över USA, hans FN-tjänst och hans löpning från Portugal till Sverige) och prata med honom igen. Något jag kommer att få anledning att göra när jag ska lämna tillbaka böckerna jag fått låna.

Då blir det bland annat en del följdfrågor jag har om rodden. Ser jag verkligen fram emot!

Häxorna av Elisabeth Östnäs

På sätt och viss tycker jag att titeln på boken är lite missvisande. Visst handlar boken och läkekunniga kvinnor men något större fokus på häxeriet är det inte förrän i slutet. Istället skulle jag vilja säga att boken mer handlar om svenskt eller kanske skånskt 1700-tal. Det hårda levernet i en liten by, religionens makt, okunskapens hemskheter och människans behov av att skylla på någonting. Samt givetvis om relationer och hierarkier.

Jag tycker inte boken är dålig men visst hade jag hoppats på mer. Ett plus är språket som rakt igenom har en äldre karaktär vilket känns genuint och äkta. 

Jag ångrar inte att jag har läst den men inte heller en bok jag kommer rekommendera.