Äventyret Partille - Karlsborg

Äntligen i mål!

Glädjen och romantiken i att planera ett sådant här äventyr är stor. Att ha ett större syfte med det (insamlingen till EB) är också stort men att genomföra det i praktiken är oerhört tufft och jag kände mig inte det minsta stor. Det har verkligen varit en kamp mot både kropp och huvud och det är bra märkligt hur gott det är att både se fram emot den kampen samt att se tillbaka på den men hur icke önskvärd den är när man är mitt i. Och det är väl detta som är tjusningen med ultralöpning. Perspektiven och reflektionerna. Det finns ju inget bättre än att vila när man är riktigt, riktigt trött. Det fantastiska i att kunna fortsätta trots att varken ben eller huvud ville en halvtimma tidigare. Jag säger ofta att löpningen lär mig att hantera livet. Det är upp och ner och måste vara så och hur stort fokus vi lägger på våra känslor och upplevelser är helt upp till oss själva. Det är bara en känsla och allt som oftast är den tillfällig. Är det en positiv eller negativ känsla? Hur mycket näring ska vi ge den? Det var inte en gång jag tvivlade på mig själv under den här löpning. Jag både led och njöt.

Vi har ett fantastisk vackert och gult land. Kor och maskrosfält kommer för alltid finnas kvar i minnet. Tyvärr också alla långa asfalterade raksträckor. Och apropå asfalt anser jag mig numera vara expert på både asfalt och väggrenar. Vad som är löpbart och inte och hur vägars olika dosering påverkar steget. Jag har träffat mängder med underbara människor och jag har tagit ett kliv i min personliga utveckling i att våga fråga och be om hjälp. Våga vara till "besvär". Folk är så oerhört villiga att hjälpa till och givetvis mår vi alla bra av att både ge och ta hjälp. Många gånger har det jag bett om inte varit någon stor sak för andra men däremot varit av oerhört stor betydelse för mig. Bara en sådan sak som att vid en paus i Beateberg hemma hos en främmande person våga fråga om det är ok att jag lägger upp mina ben på bordet var svårt men naturligtvis inget han hade emot. Behovet var stort och det var nära att jag lät bli att fråga eftersom det så starkt sitter i ryggmärgen på mig att man inte gör så inför andra. Jag måste också nämna den fantastiska hänsyn och respekt som visades mig i trafiken. Så gott som alla svängde undan i möjligaste mån för att inte passera för nära. Ibland saktades det ner och vid några tillfällen när de själva fick möte stannade de i princip för att göra situationen så dräglig som möjligt för mig. Dag 2 när jag var som tröttast var jag vid ett antal tillfällen rörd till tårar över hänsynen som visades mig. 

Dag 1 Partille - Alingsås 56,7 km

Snabbt hem ifrån jobbet och så iväg. Jag hade tyvärr lite tidspress eftersom jag ville avverka sträckan ganska fort. Min plan var att ta tåget hem från Alingsås för att sova hemma och för att morgonen därpå bli skjutsad av min far tillbaka till Alingsås för att kunna fortsätta. Därför ville jag inte komma fram för sent med risk för att jag därmed skulle komma sent i säng och då också riskera att starta senare än nödvändigt från Alingsås dagen därpå. Efter en halvtimmas löpning insåg jag att jag hade glömt att tejpa bröstvårtorna. Tur för mig att min ständiga support var hemma och kunde möta upp vid Jonsereds fabriker. I början hade jag även lite bråttom för att komma bort från alla bekanta stigar eftersom en stor del av löpupplevelsen är att springa på okänd mark. Gotaleden är fin till Lerum men därefter har jag inte mycket till övers för den. Det ska ju för tusan vara en vandringsled men förutom den första biten och en bit mellan Lerum och Floda längs med Säveån är det asfalt och åter asfalt. Den enda pausen jag tog var i Floda och blev lite kort för att jag kände mig frusen. Sista två timmarna var låren riktigt trötta men det kändes skönt att komma hem i tid. 

Dag 2 Alingsås - Falköping 78 km

Pappa skjutsade upp mig till Alingsås inför den sträckan jag på förhand trodde skulle bli tuffast. Mer eller mindre stora asfaltvägar hela vägen lockade inte men i min planering kunde jag inte se något annat alternativ. Benen var riktigt tunga från start och min förhoppning att det skulle ändras infriades inte.

Det kostar att springa på asfalt... Kände tidigt ett behov av att ta en paus men det blev först i Vårgårda efter drygt 2,5 timmas löpning. Återigen en frusen paus i det molniga, blåsiga vädret och benen fortsatte att begränsa mig. Jag gjorde ett stort misstag i Herrljunga där jag istället för att pausa vid en affär sprang vidare eftersom jag trodde att det skulle komma en annan affär lite längre fram. När väl Herrljunga "tog slut" fanns det inte på kartan att vända om så det var bara att fortsätta framåt. Här började tvivlen komma på allvar. Vad har jag gett mig in på? Det här kommer jag aldrig klara och så vidare. Först 4 timmar senare hittade jag en möjlighet att pausa och då hade jag mer eller mindre bestämt att jag antingen skulle få ta en buss till Falköping eller kanske lifta. Men då hände något. Pausen som jag tog i ett partytält hemma hos en vänlig man gjorde underverk. Solen hade börjat komma och jag slumrade lite i värmen. Det var svårt att resa på sig från det goa men när jag väl kom iväg kändes livet klart bättre. "Bara" 30 km kvar, sol och positivare tankar och ben. I Floby bara 40 minuter senare tog jag ännu en paus med lyxen kaffe och bulle och därefter var hela jag bra mycket lättare och piggare. En mildare form av eufori grep tag i mig när jag på riktigt insåg att jag skulle klara det och den återstående löpningen var tveklöst dagens bästa. Väl framme i Falköping och kurorten Mösseberg lyckades jag lite oblygt prata till mig en extra stor portion lammrostbiff med extra smör. Himmelskt gott!

Dag 3 Falköping - Varnhem 43,3 km

Hotellfrukost och Pilgrimsleden mot Varnhem. Humöret på topp! Både av maten och av miljöombytet. Nu skulle det bli natur och inte asfalt. Tyvärr blev det inte så gott som jag hade föreställt mig. Är inte van att ha frukost i magen inför en löpning och kände mig förhållandevis länge lite illamående. Dessutom vägrade benuslingarna att piggna till och en bit efter Gudhem (där jag för övrigt hade en underbar paus i solen) blev det återigen en massa asfalt. Naturum vid Hornborgarsjön blev räddningen. Där hade jag en helt sagolikt skön paus i solen med både bulle och kaffe och sen var jag som förbytt. Vilan hade gjort susen och leden svängde in i skogen där jag trivs som bäst.

Här hade jag veckans härligaste löpningen när jag studsade fram på stigen. Andra dagen i rad där löpningen kändes som bäst mot slutet. Träffade på en hel del folk på leden och pratade EB-loppet med dem. Fina möten med härliga människor som helt klart gav mig en massa energi. Framme vid Varnhem fick jag lite beslutsångest. Pizzerian var både lockande och nödvändig men övernattningen skulle vara 4 km bort på Valles camping och jag ville inte gärna springa dit med en hel pizza i magen. Problemet var att jag visste att campingen var lite avsides och att det knappast skulle finnas något att köpa där. Jag valde till slut ändå campingen och det visade sig bli ett bra beslut med tanke på hur otroligt väl jag blev bemött. "Det är bara att låna bilen". Underbara människor!

Dag 4 Varnhem - Mariestad 47,5 km

Asfaltlöpning hela dagen lång men den första biten kändes ändå bra tack vare någon form av beläggningsarbete. Underlaget var lite "grusigt" och därmed goare att springa på. Överhuvudtaget kändes benen bra under hela dagen och det var garanterat delvis för att pauserna kom med bättre mellanrum. Återigen fick jag ett fint möte med härliga människor. Tack ICA Timmersdala som utan problem kunde ordna med "personalkaffe" till mig när inget annat kaffe fanns att få. Den här dagen fick jag också tips om att ta en omväg för att minimera löpningen på den stora och högt trafikerade väg 26 mot Mariestad. Var lite motigt att ta det beslutet i ösregnet eftersom jag började få skavsår omkring klockspelet men ändå rätt beslut. Skavsåren blev långsamt värre och jag blev tvungen att ta till min sedan tidigare patenterade lösning där kalsongerna fick agera PH istället....:) Gott för det befintliga skavet men något som ledde till andra skav längs med insida lår istället. Att springa med skav är inte trevligt men fungerar om det inte blir allt för hemskt naturligtvis. En oro smög sig dock på eftersom jag hade två dagars löpning kvar. Hur illa skulle det bli och kännas kommande dagar? Sista biten mot Mariestad blev märkbart tyngre, mycket på grund av de ändlösa raksträckorna.

Det blev en välbehövlig paus inne på McDonalds där jag fick möjlighet att byta om och torka till. Hängde upp allt blött där det lämpade sig och när jag sedan stod i kassan för en kopp kaffe och tittade tillbaka på mitt läger var det inte svårt att le. Det såg för djävligt ut. Tur att restaurangägaren inte var på plats. I Mariestads centrum blev det ytterligare en liten paus för att prata med journalisten Alf Ehn. Kändes extremt märkligt för övrigt att komma springandes mot en kamera med ett jätteobjektiv. När jag äntligen kom fram till Jimmie med familj vankades det grillat. 

Underbart gott och oerhört trevligt att vara bland vänner och få obegränsat med hudkräm till mina vid det här laget saftiga skavsår.

Dag 5 Sjötorp - Forsvik 67,8 km

Min ursprungliga plan var att springa från Mariestad upp till Sjötorp där Göta kanal börjar och så vidare mot Vassbacken och Tåtorp för att övernatta där. Men efter att ha sett över möjliga löpvägar ändrade jag mig. Jimmie erbjöd att köra upp mig till Sjötorp vilket innebar att jag slapp asfalt och högt trafikerade vägar. Hann tänka att jag då inte kommer att komma upp i 300 km totalt men samtidigt var jag så less på asfalt att lockelsen blev för stor. Det började lite mulet vilket också gjorde att min första paus blev lite frusen. Snabbt vidare mot Töreboda där jag hade sett fram emot en burgare på Mandys diner. Tyvärr var jag där för tidigt så det fick bli ett café istället (Tog en nostalgisk rödbets- och köttbullebaguette som jag nog inte har ätit sedan universitetstiden). Vädret blev bättre och resten av dagen blev riktigt vacker med mycket sol. 

Fantastiskt fin löpning längs med kanalen. När jag väl var framme vid Vassbacken vid lunchtid fanns inte en tanke på att stanna kvar där för att övernatta. Vad skulle jag göra där resten av dagen? Letade andra möjligheter och hittade att Forsviks vandrarhem hade öppet och möjlighet att ta emot mig. Det skulle bli en omväg men jag hade inte så mycket annat att välja på. Turen från Vassbacken mot Forsvik var till en början trevlig men blev så sakteliga riktigt, riktigt jobbig. Jag hittade ingenstans att fylla på vatten och vila och kunde inte göra annat än att mala på. Grusväg övergick till asfalt med ändlösa raksträckor och många gånger började jag gå trots att jag inte hade bestämt det själv. I Beateberg fick jag äntligen min paus och blev kungligt mottagen av en man jag tyvärr inte minns namnet på. Jag bad om vatten och tid att vila men fick även kaffe, bulle och kaka på hans altan med sol och sjöutsikt. Himmelskt! Jag fick dessutom tips om ett annat vägval som gav mig några kilometer grusväg istället för asfalt vilket var välkommet. Snart var jag dock riktigt trött och tung igen och hade stort behov av både mat/energi som jag var tom på och vatten som jag inte hade så mycket kvar av. Dessutom började skavsåren som hade hållit sig i schack under dagen bli rejält mycket värre. Siktade in mig på Rosendala och såg fram emot en riktig måltid förutom vatten och vila. Men huvudet var nog bra dimmigt för inte sjutton var Rosendala något samhälle. Där fanns just inget mer än en skylt. Det blev en rejäl mental smocka och jag hade inget annat val än att fortsätta mot Forsvik som låg ytterligare 8 väldigt långa kilometer bort. När jag väl kom fram till Forsvik var jag så inställd på mat att jag sprang förbi vandrarhemmet för att komma till en pizzeria eller annan restaurang. Stängt! Jennica på vandrarhemmet visade underbart stor medmänsklighet och försåg mig med både ägg och yoghurt vilket var mer än nödvändigt. För övrigt var vandrarhemmet väldigt fint och mysigt. Rekommenderas!

Dag 6 Forsvik - Karlsborg 10,3 km

Vaknade mitt i natten och kunde inte somna om. Hade kanske bråttom iväg? Skulle ju komma fram bra mycket tidigare än beräknat eftersom näst sista dagen blev så mycket längre än tänkt. Hemlängtan. Lyssnade på podd ett tag innan jag lyckades stänga ögonen igen. Att springa så här långt för att sedan avsluta med bara 10 kilometer var underbart. Målet så nära och glädjen så stor. När skyltarna med "Karlsborg" kom varken kunde eller ville jag hålla tillbaka tårarna. Jag klarade det! Nu ska jag snart få vila och åka hem. Hade ett litet möte med journalisten Jesper Sydhagen när jag kom fram och hann precis svänga in på ICA för att köpa rysk yoghurt och hallon innan bussen skulle gå. Hittade ingen sked så det fick bli att äta med fingrarna vilket blir ett litet roligt minne.

Min löpning till Karlsborg tog ungefär 36 timmar. Buss och tågresan hem till Partille tog ungefär 2,5 timmar. När jag satt på tåget kunde jag inte annat än att reflektera över hur fort det gick och hur fantastiska många saker är som vi idag ser som självklara. 

Pauserna

De första dagarna tvivlade jag en hel del på mig själv. Jag kände verkligen att jag inte var stark nog att genomföra detta på ett bra sätt. Benen blev oerhört tunga och på vissa rakor blev det någon form av motorstopp där de helt enkelt vägrade springa mer. Promenaderna som följde var som balsam men inget jag kunde ägna mig åt allt för länge eftersom jag inte kunde ta för lång tid på mig. Ansträngningen som krävs att i det tillståndet börja springa igen går inte att förklara på ett vettigt sätt. Det är svårt...

Pauserna var nyckeln. Om jag fick till dem med bra mellanrum gick det fint. För efter varje paus mådde både jag och mina ben klart bättre. Att få befria fötterna från skor och strumpor, byta om till torra kläder och få lägga sig och/eller sätta sig ner med benen i högläge. Fylla på med energi, vatten, salt och i bästa fall med kaffe och en värmande sol är helt enkelt gudomligt. Så skönt att det ofta är svårt att bryta förtrollningen för att fortsätta. Problemet under den här löpningen var tyvärr alldeles för ofta att jag inte kunde ta de där pauserna när jag själv ville. Pausen måste helt enkelt ha tillgång till i alla fall vatten. Därför tvingades jag ibland fortsätta både en och två timmar efter att pausbehovet hade dykt upp och det var det som var den här löpningens tyngsta del. Dessutom var jag hela tiden var tvungen att ransonera vattnet eftersom jag inte helt säkert visste när jag skulle kunna fylla på. Detta gjorde att jag allt som oftast drack för lite under själva löpningen. 

Pilgrimsvandraren

I och med att en del av sträckan bestod av Pilgrimsleden där jag passerade både Gudhems- och Varnhems kloster var det inte svårt att hamna i både historiska och religiösa funderingar. Här kommer jag, botgöraren med mitt tunga bagage som i min rörelse och trötthet "tvingas" fundera på vem jag är och vem jag vill vara. Sona mina brister, förlåta dem och gå vidare. Oavsett tro måste jag säga att våra föregångare hade koll på mycket. Det finns en poäng med gå långt för att få bot. 

Gudhems kloster

Framöver

Inför nästa äventyrslöpningen står jag fast vid att fyra till fem mil per dag är en bra längd för mig. Asfaltslöpningen kunde vara vacker, framförallt på de mindre vägarna men den är onekligen stygg mot benen. Att springa med rygga tycker jag fungerar bra även om tyngden givetvis är ett ovälkommet ok. Och så det där med pauserna. De måste planeras bättre.

EB 

Totalt blev det tre tidningsartiklar, mängder med uppmärksamhet på sociala medier och många fina möten samt omkring 12 000 kr till forskningen. Vackert!

Det här äventyret kommer jag givetvis alltid att bära med mig. Vid planeringsstadiet såg jag alla möjligheter och minimerade medvetet mentalt alla eventuella utmaningar. Får ju inte göra berget för stort. I efterhand kan jag inte annat än att förundras och nästan förvånas över att det gick vägen. Jag är på alla sätt oerhört stolt och nöjd. 

Totalt blev det 303,6 km på sex dagar. 

Inför äventyret Partille - Karlsborg

Härligt! Nu är det bara en månad kvar till nästa Äventyrslöpning. Efter förra vårens löpning, mellan Partille och Gällstad, började jag direkt spåna på hur nästa löpning skulle se ut. Två tankar dök upp med en gång. Först och främst så kände jag att jag ville utöka antalet dagar från tre till fler, kanske en vecka. Nästa tanke var att försöka hålla dagsdosen på cirka fem mil eftersom det blev väl tufft med åtta mil dag ett senast. 

Mer om Partille- Gällstadlöpningen här:

http://bockermm.blogspot.com/2020/04/tredagarslopning-partille-gallstad.html

Frågan var vart jag skulle ta vägen och det fick jag svar på när vi med familjen i somras campade i Töreboda vid Göta kanal. De dagarna vi bodde där blev det en del "kanallöpning" och det gav mersmak. Om jag dessutom då kunde kombinera kanallöpningen med ett besök hos gode vännen Jimmie i Mariestad... Efter en del trixande och planerande (för övrigt alltid lika roligt) har boende och löpvägar fallit på plats och löpningen ser ut att bli såhär:

Dag 1 torsdag 20/5

Partille-Alingsås ca 55 km.

Löpning: Gotaleden.

Tåg hem från Alingsås.

Övernattning: Hemma.

Dag 2 fredag 21/5

Alingsås- Falköping ca 75 km.

Löpning: Asfalt. Det blir väl långt i kilometer men kommer inte ta lika lång tid som motsvarande sträcka i skogen.

Övernattning: Kurorten Mosseberg.

Dag 3 lördag 22/5

Falköping - Varnhem ca 45 km.

Löpning: Pilgrimsleden.

Övernattning: Valle camping.

Dag 4 söndag 23/5

Varnhem - Mariestad ca 45 km.

Löpning: Asfalt.

Övernattning: Jimmie.

Dag 5 måndag 24/5

Mariestad - Sjötorp - Töreboda/Jonsboda/Vassbacken/Tåtorp 40-50 km.

Löpning - Göta kanal.

Övernattning: Någon av campingarna.

Dag 6 tisdag 25/5

Töreboda/Jonsboda/Vassbacken/Tåtorp - Karlsborg 45-55 km.

Löpning - Asfalt.

Hemfärd med buss och tåg.

Enligt planen kommer det tyvärr att bli en hel del asfalt vilket jag inte kunde göra så mycket åt. Jag springer med rygga och kan inte göra annat än att anpassa mig till var jag kan bo på vägen. Förhoppningsvis kommer jag på vägen hitta alternativa lösningar.

Jag ser verkligen fram emot löpningen och nu när de flesta pusselbitarna har hamnat på plats känner jag mig riktigt otålig. Hälen som jag under en längre tid haft bekymmer med blir långsamt bättre och oroar inte. Det ska bli så härligt med lugn rörelse, ensamhet och nya miljöer. Jag kommer att springa men även gå. Tanken är verkligen att njuta.

Springer för EB

Förutom att löpningen är till för mitt egna välmående kommer jag även att ha ett annat syfte. Jag hoppas att löpningen ska kunna ge EB-loppet en viss publicitet och mer pengar att skänka till forskning. Jag kommer själv att skänka 10 kr för varje kilometer under den här turen till "EB-loppet" och hoppas att fler kan tänka sig att göra "gemensam sak".

Gör som jag. Spring eller gå mellan torsdag 20/5 och tisdag 25/5 och skänk en peng för varje kilometer du gör. Det vore fantastiskt om min löpning kunde få ett större syfte. Jag hoppas verkligen att folk nappar.

Men varför har du en mobil?

Vem bestämmer i den här relationen?

"Vetenskapens värld" och "Din hjärna". Analys av den egna skärmtiden och en heldag på skolan utan mobilen. Diskussioner och lite input från mig om mina skärmregler och min skärmtid. Då utbrister en av eleverna:

"Men varför har du en mobil?"

Utifrån hans perspektiv är frågan mer än berättigad. Klassen mobilsnittid per dag är 5,5 timmar. Min ligger på ca 15 minuter. Vad just den här pojkens snittid är vet jag inte.

Jag är inte bättre än någon annan. Det jag förmodligen är bättre på är medvetenhet och förmågan att göra aktiva val. Jag vet att mobiltid av så många olika orsaker inte är bra och därför begränsar jag mig. För likt suget för socker riskerar min hjärna att dras in i en överkonsumtion och därmed beroende och ohälsa.

Så hur använder jag mobilen?

Först och främst är min målsättning att alltid i första hand använda datorn framför mobilen. Det blir lite krångligare och därför hindras impulsen att kolla något snabbt. Jag skulle dessutom aldrig får för mig (förutom i akutfall) att varken skriva något på mobilen eller söka efter något på nätet eftersom det lilla pilliga gör att det bara blir fel, därför tar onödigt lång tid och på köpet gör mig rejält irriterad. 

Dessa beslut har gjort att datorn är min främsta källa till nätet, jag har så få appar som möjligt i mobilen och det jag faktiskt använder den till blir följande:

# Telefon och meddelanden - givetvis

# Kameran

# Tidtagning

# Anteckningar

# Bank id

# Runkeeper - manuell registrering.

# Lyssna på podd 

# Instagram och Layout

# Yr

Jag motiveras av siffror och därför får jag en liten kick för varje veckorapport som talar om för mig att min skärmtid har gått ner. Jag vet att jag kan få ner den ytterligare om jag bara lär mig att skriva bättre. Meddelanden och inlägg på Instagram tar onödigt mycket tid eftersom jag antingen skriver fel eller för att algoritmjäkeln tror att jag skriver fel och rättar mig. Att kunna prata in texten reducerar förmodligen tiden lite men eftersom inte heller det blir helt korrekt måste jag in och redigera vilket inte är det lättaste eftersom den satans markören sällan hamnar där jag vill. Jag skulle förmodligen kunna ner min snittid till fem minuter per dag men det finns ingen egentlig poäng med det. Jag är nöjd med min konsumtion och jag är nöjd med mitt tillvägagångssätt. Poddlyssnandet registreras inte som skärmtid men det är inte heller något som får mig att titta på skärmen.

Jag är den som ska bestämma över mitt skärmanvändande. Jag vägrar att bli en digital slav. Och det bör poängteras att det inte går av sig självt! Jag gör ett aktivt och hade jag inte gjort det hade min snittid garanterat svävat iväg, förmodligen på ett okontrollerat sätt som med all annan stimulans såsom socker mm. 

Anledningen till att jag har en mobil är alltså enkel. Den är fantastisk och oerhört nödvändig men måste begränsas för annars ändrar den karaktär och blir negativ. På så sätt är den inte annorlunda än andra hjälpmedel vi har omkring oss.

Jag åker till exempel inte bil överallt bara för att jag har en bil. Vår hälsa kräver aktiva och många gånger obekväma val. Ger vi vika för impulser och bekvämlighet så står vi där en dag skenbart nöjda i hissen eller rulltrappan rakt ner mot fördärvet. 

Mitt vaccinationsprogram

Utomhustid varje dag - Ljus, syre, rymd och rörelse.

Träning varje dag. 

Sömn - Regelbundna tider. Ca 8h per dag. 

Mat - Lagat från grunden och givetvis oprocessat. Lågt intag av kolhydrater. Kött, fågel och fisk, inälvsmat och mycket sallad och grönsaker. Mycket mättat fett. Fokus på inflammationsdämpande råvaror såsom vitlök, ingefära och gurkmeja. Dricker hemmagjord buljong varje vecka. Syrade grönsaker såsom surkål och kimchi varje vecka. 

Periodisk fasta - I princip aldrig frukost vilket innebär en fasteperiod på ca 18 timmar förutom en dag i veckan då det blir ca 24 timmar. 

Kyla och värme - Kallbad minst en gång i veckan och kalldusch när badet mister sin kyla. Gärna bastu men tyvärr något som inte blir av så ofta på grund av begränsad tillgänglighet.

Stressfritt - Begränsat med skärm. Mycket bokläsning. Försöker undvika tidspress. 

Medvetet "bakteriesökande" - Vågar inte riktigt skriva vad detta innebär i praktiken såhär i pandemitider men syftet är att tillåta kroppen att bekämpa tillvaron med bakterier. Jag tror inte att en steril omgivning är bra. Immunförsvaret behöver träning för att fungera. 

Tillskott - Torskleverolja och cellexir vintertid och magnesium året runt. MCT-olja och kokosolja varje dag.

Positivt tänk och meningsfullhet - Letar efter bra och glada saker varje dag. Har tack och lov en oförmåga att överlag känna någon egentlig oro eller rädsla över saker och ting.

Ständig reflektion och analys - Vad mår jag bra av och inte? Vad ska jag ha mer av i mitt liv? Osv...

Meditation/Andning - Tider med djupandning varje dag.

Alkoholfri - Alltid.

Vårt immunförsvar är komplext och påverkas av så oerhört många olika saker. Både mentala och fysiska delar som jag gör allt jag kan för att sköta och orsaken är enkel. Det får mig att må bra i vardagen. Det ökar chansen för att jag ska må bra i framtiden och det gör mig motståndskraftig för all form av sjukdom. Det finns inga snabba lösningar. Punkterna ovan har i sin helhet inte sett exakt likadan ut genom åren. Saker har lagts till och tagits bort men kärnan har varit samma under många år. 

Kvittot är tydligt - Jag är aldrig sjuk.

Visst, det kan komma känningar i näsa och hals ibland (tror att senaste tillfället var förra hösten) men det bryter i princip aldrig ut. Tendenser till huvudvärk händer. Men feber!? Har vuxna människor det? 

Det här är vaccination för mig. Den där andra formen anser jag är en sorts medicin att fundera på att ta om jag verkligen behöver den. Allt som oftast är det inte någon svår fråga att ta ställning till. 

Sömngåtan av Matthew Walker

Varför sover vi? Hur sover vi? Hur påverkas vi av vår sömnkvalité? Vad kan vi göra för att sova bättre?

Boken tar sin grund i evolutionen och förklarar varför alla djur och människor behöver sova. Varför vi sover på olika sätt och vad det kan beror på. Till exempel sover vi människor inte alls på samma sätt som primater. Varför då med tanke på hur lika vi är genetiskt? Och varför sover vi så olika beroende på ålder? Hur individuell är sömnen? Klarar v i oss på 6 timmar per natt och kan man sova ikapp på helgen?

Med stöd av mängder med olika experiment på både djur och människor får läsaren i den här boken en rejäl inblick och svar på mängder med frågor som har med vår sömn att göra. 

Jag tycker att boken är väldigt bra och intressant. Den är lättläst och väldigt motiverande att läsa med tanke på hur viktig vår sömn är för vår hälsa. Den känns också oerhört aktuell med tanke på att så många har så stora bekymmer med sin sömn. Den hade kunnat vara kortare. Det finns ett par partier i boken som jag inte tycker ger så mycket. Mest för att det då berör perifera saker och problem som berör ytterst få. 

Budskapet är tydligt. Vår sömn ska vi definitivt högprioritera.

"Lev för fan"

2018 genomförde Camilla Johansson Kalmar Ironman. Detta trots att hon hade en obotlig cancer. Hennes tanke och motto var "Lev för fan". 

Jag lyssnade på henne i en podd (Coltings nakna sanning avsnitt 219) det året och blev väldigt tagen av hennes berättelse och sätt att tänka. I december 2019 gick hon bort.

2019 gjorde jag själv Kalmar Ironman och under löpningen (fyra varv) sprang jag förbi en kvinna som hade en tröja med texten "Lev för fan" på ryggen. Jag var trött och uppenbarligen fungerade inte synapserna så fort för det tog ett tag innan jag hann reflektera över vad det var jag hade sett. Var det möjligen Camilla? Tanken att stanna slog mig. Ville säga några ord men det blev tyvärr inte så. Det var ju tävling... 

Om det var Camilla eller inte kommer jag aldrig att få veta men de senaste veckorna har jag vid ett antal tillfällen kommit att tänka på henne och hennes öde. Hur hon trots obotlig cancer och ett tidvis psykiskt och fysiskt hemskt lidande ändå vägrade ge upp. Hon ville leva och tänkte göra så i möjligaste mån den tid hon hade kvar. 

Anledning till att jag på senare tid har tänkt på henne är Corona pandemin och hur mångas oro och rädsla fullständigt tar över. 

Jag gör mängder med medvetna val för att må så bra som möjligt. Både för stunden och framtiden. Likväl finns inga garantier. Jag kan bli överkörd imorgon eller råka ut för något annat hemskt dagen därpå. Men hur stor är risken? Och om jag nu ska utgå ifrån risker så måste jag väl flytta hemifrån. För visst är det hemma de flesta olyckor sker....? Frågan är vart jag flyttar då?

Var försiktig, smart och ansvarsfull men det är fullständigt orimligt att bygga upp en oro och rädsla som får oss att sluta leva. Det blir som att sätta sig själv i ett mentalt fängelse som du med lite mer oro och rädsla gör mer och mer rymningssäkert.

Nej. "Lev för fan".

Ett härligt kvitto

Härom dagen kom jag hem från jobbet och hittade den här lappen på köksbordet. Förtroendet för att pappa ska ha koll på sin mobil är inte jättehögt...

Tidigare samma dag har jag pratat skärmtid med mina elever. De har bland annat fått kolla sitt veckosnitt (5,5 timmar per dag!!) och diskuterat vad de har för eventuella skärmregler hemma. Regelverket hemma kring skärmarna är i princip obefintliga för mina elever och jag kan inte annat än bli lite sorgsen. En del av mig förstår inte. Varför agerar inte föräldrar? Varför får deras barn konsumera hejvilt? 

Hursomhelst kände jag mig nödd och tvungen att dela med mig av några av mina egna skärmregler. Ett av dem är just att jag skärmmässigt vill vara en förebild för mina barn. Det innebär att jag inte vill att de ska förknippa mig med gamnacke ner i mobilen. Deras uppmärksamhet ska inte få konkurreras ut av en mobil. Till exempel svarar jag inte alltid på samtal och får jag ett meddelande måste det inte kollas med en gång. Här och nu är viktigast. Min uppmärksamhet ska inte få kidnappas.

Min pojks lapp gjorde mig oerhört varm och glad. Han VET hur pappa är och pappa mår oerhört bra av att veta att budskapet gått fram. 

Tankar om periodisk fasta

Mat är så himla gott!

Jag har fastat i många år nu och det är en självklar del av mitt liv. Det är en frihet att varken tidsmässigt eller humörsmässigt vara bunden av regelbundna matintag. I regel brukar fastan innebära att jag inte äter frukost och att min första måltid är någon gång efter kl 14. Sen brukar det bli ytterligare ett matintag under kvällen som regel senast vid 21. Det intressanta med kvällsmåltiden är att jag egentligen sällan är hungrig då men att aptiten dyker upp så fort jag börjar äta. Har ett flertal gånger tänkt att jag hade kunnat skippa måltiden men den sociala delen med familjemiddagen överväger med råge den tanken. En dag i veckan är fastan närmare 24 timmar (kväll till kväll). 

Bekymmer med ork och hunger har jag aldrig och fördelarna (vilka jag inte räknar upp här och nu) är många. Framförallt lockas jag av autofagin (cellstädningen) som sker under fastan.  

För ett och ett halvt år sedan provade jag för första gången på 48 timmars fasta. 

http://bockermm.blogspot.com/2019/09/fasteexpriment-nasta-niva-i-min-fasta.html

Det gick väldigt bra och sedan dess har jag gjort det ett antal gånger till. Nu var det dags igen och eftersom jag trots allt inte gör det så ofta fanns en liten motvilja. Det lustiga är att motviljan inte yttrar sig i någon rädsla för brist på energi eller hunger. Istället har den att göra med att jag helt enkelt tycker att mat är så himla gott. Kanske ett resultat av fastan - att jag verkligen uppskattar måltiderna när de väl äger rum? Hursomhelst så är det lite motigt att förbereda middagen, slänga in den i ugnen, känna den härliga doften och sen veta att det där goda ska jag inte få äta sen. På sätt och vis lite löjligt med tanke på hur ofta man ändå äter. Förmodligen också en självklar känsla från ryggraden att äta om tillfälle ges. Naturen har sett till att vi utan problem klarar oss länge utan mat men givetvis också att vi ska ta för oss om den väl finns till hands.

Det där tycker jag är kärnan i fastandet. Att göra det enklare för sig själv genom att inte utsätta sig för matsituationen om man ändå inte har tänkt att äta. Sen har jag märkt att det gäller att ha lite kontroll när ätandet väl äger rum. 

Det är ju så gott och jag har inga problem med att äta mer även om jag egentligen är mätt. Överlag är det inga bekymmer men ibland stoppar jag i mig så mycket att jag helt klart blir proppfull på ett obekvämt sätt.

Ett utvecklingsområde. 

Gunnar Olsson

Gunnar Olsson har avlidit efter en tids sjukdom. Han blev tyvärr bara 74 år. Jag hade kunnat satsa pengar på att han skulle ha blivit en bit över 100, men det finns aldrig några garantier. 

När min bror och jag kom till Solvikingarnas klubbstuga en höstdag 2014 möttes vi av en äldre herre som genast önskade oss välkomna. Andra gången vi kom dit hälsade han på oss med våra namn. Vi höll båda på att ramla baklänges. 

Med en enorm energi, humor och skarpsinnighet satte han tonen för umgänget vid klubbstugan. Mängden ordvitsar och göteborgsskämt från hans sida är oräkneliga. Inte sällan var han tvungen att förklara dem för mig eftersom jag till en början helt enkelt inte hade hängt med i svängarna. Han var visst en hejare på korsord också vilket inte känns som någon överraskning direkt.

Alltid glad, positiv och trevlig. Alltid välkomnande och omhändertagande.

Med cykeln tog han sig överallt och kändes gränslös i sin fysiska förmåga. Göteborgsvarvet på under två timmar vid 70-års åldern är inte dåligt. Inte heller det faktum att han vid ett flertal gånger hängde med oss i trailgruppen blad rötter och stenar. Men det var kanske inte var så märkvärdigt för just Gunnar som något år tidigare hade klått min gode vän Jesper på Borås ultra maraton 45 km. De hade sprungit tillsammans en bit och givetvis hade inte Gunnar lämnat Jesper oberörd. 

För två och ett halvt år sedan bad jag Gunnar om en tjänst. I mitt jobb som idrottslärare ville jag att mina elever skulle få ett annat perspektiv på hälsa. Jag frågade om Gunnar kunde tänka sig att berätta om sig själv och svara på lite frågor. Givetvis ställde han upp och givetvis gjorde han intryck. Inte minst genom att klå dem alla på "plankan".

Jag kände inte Gunnar på djupet men den Gunnar jag kände var en fantastisk förebild. Massor med energi i kropp och huvud och för mig kommer han alltid finnas med som ett föredöme och målbild. Jag vet att jag kommer att vårda minnet av honom och på så sätt tänker jag att han lever vidare och därmed ger mig ständiga påminnelser om hur jag vill vara när jag närmar mig 70 år.

Rättigheter och skyldigheter

Rätt väg är tyvärr inte alltid rak, enkel och vacker.

Att växa upp och leva i Sverige på 2020-talet. Det går inte att få det mycket bättre. Ett fantastiskt utgångsläge med massor av möjligheter att nå sina drömmars mål oavsett vem du är och vad du vill. 

Ändlösa rättigheter och därmed en autostrada mot hälsa, välmående och lycka.

Eller?

Jag har en teori. Allt har en baksida och tyvärr även detta. En demokrati innefattar ju förutom rättigheter även det där lilla ordet skyldigheter och är det inte så att vi tenderar att ignorera just den delen av ekvationen?

Girigheten i oss gör att vi förstorar alla våra rättigheter och latheten i oss vill förminska skyldigheterna vi har. Det riskerar att bli en stor självcentrering när världen finns för vår skull där vi bekvämt sitter på vår höga tron och ska bli uppassade.

Allt vårt fokus på våra rättigheter riskerar att leda till passivitet, en passivitet som osynliggör att vi kanske har en och annan skyldighet också. Därmed lägger vi över ansvaret från oss själva till någon eller något annat. 

Som lärare, förälder och individ ser jag fler och fler exempel på hur människor frånsäger sig sitt ansvar och det tror jag är djupt ohälsosamt. Jag tror att vi behöver skifta fokus mot skyldigheterna istället. Skyldigheter är aktivitet. Istället för att vara passiv och lägga över ansvar för sitt liv på någon annan tar jag tag i taktpinnen själv. 

I min värld handlar det om att antingen riskera att bli ett offer eller se till att bli chef. Jag är chauffören i mitt liv och därför måste jag styra och ställa och ta viktiga beslut för att jag och de i min närhet ska må bra. Det finns till exempel inte på kartan att jag skulle luta mig tillbaka och lägga över huvudansvaret  för min och min familjs hälsa till någon annan.

Det är l i t e för viktigt för det. 

Smart!?

Är det tillverkaren jag anmäler om jag känner att mobilen kränker mig?

Smartphone, smartwatch, AI, algoritmer och fan och hans moster. Så smart och samtidigt så urbota dumt. 

Människan är den smartaste och bekvämaste av alla varelser på planeten. I ivern att utveckla och förbättra skapar vi oss en omgivning som är så innerligt smart att den samtidigt förpassar oss till korkade och lata nickedockor. 

Fysiskt har vi mängder med "hjälpmedel" för att underlätta vilket felanvänt leder till vårt fysiska förfall och givetvis skapar vi oss samma förutsättningar på det intellektuella planet. 

Det vi tränar på blir vi bra på och ju "smartare" allt runt omkring oss blir desto svagare blir vi. Detta blir oerhört tydligt när våra smarta system dessutom börjar idiotförklara oss.

Biljäveln som plötsligt tvärbromsar när jag ska parkera för att jag tydligen kör in för fort i fickan och där häckens välmående är viktigare än min nackes. För att inte tala om att stoltheten får sig en knäck när jag samtidigt är nära att kissa ner mig av överraskning.

Stavningskontrollerna som tror att jag inte kan stava. JAG KANSKE STAVAR "FEL" AV EN ANLEDNING!!?

Det går att räkna upp hur många exempel som helst där våra "smarta" system omyndigförklarar oss och jag tycker både att det är skrattretande och lite oroväckande. 

De senaste veckorna har min smarta kompis till mobil blivit ännu smartare efter någon uppdatering. Cyklandes med en podd i örat måste jag ha på högsta volym för att över huvud taget höra någonting i vindens brus. När då volymen plötsligt sänks.... Kan jag ha kommit åt volymknappen? Nej. Det är bara min telefon som i alla välmening idiotförklarar mig. 

Mycket väsen för ingenting? Det är väl bara att höja volymen igen och det är väl bra att systemen är till för vårt eget bästa?

Vårt eget bästa?

Jag vill givetvis inte tillbaka till stenåldern igen men jag är övertygad om att vi måste vara väldigt försiktiga med alla dessa smarta system. Ju bekvämare desto större risk för både ett intellektuellt och ett fysiskt förfall. Medvetenheten måste finnas och vi (inte våra smarta apparater) behöver göra aktiva val för att må bra. 

Hur många klarar tex av att inte googla så fort man stöter på en fråga man inte omgående kommer på svaret på? 

Om hjärnkontoret inte får jobba går det i konkurs och eftersom den stora majoriteten av oss förleds till bekvämlighet ser framtiden faktiskt lite läskig ut. 

Och nej. Det är inte så lätt att höja volymen på cykeln med dubbla vantar och noll fingerfärdighet. Jag blir antingen tvungen att stanna eller acceptera att jag inte hör någonting. 

Jättejobbigt! :)

Ta ditt ansvar!

Tar den ansvarsfulla vägen?!

Pandemitider. Ta ditt ansvar....

Håll avstånd, sprita händerna, begränsa dina sociala kontakter och så vidare.

Ta ditt ansvar för din och alla andras skull. Kanske framförallt för att vara solidarisk mot de som är i riskgrupp. 

Världens och Sveriges sätt att hantera den här pandemin finns det naturligtvis mängder med åsikter om. Vad är rätt och fel? 

Facit kommer garanterat med tiden.

Jag har inte tänkt att sticka ut hakan alldeles för mycket i det här ämnet men det finns en sak som gror i mig och som inte lämnar mig ifred.

Ta ditt ansvar! I grund och botten för att rädda liv. Respekt! Solidaritet!

Självklart, men jag kan inte låta bli att tänka längre. 

Var går gränsen för ansvarstagandet? Vad är rimligt att vi ska och bör göra? 

Sprita händerna i alla ära men vore det inte rimligare om vi gjorde allvar av att ta ansvar inte bara syssla med små skyltfönsterverksamheter?

Om vi nu ska ta vårt ansvar så bör vi kanske göra det på riktigt:

- Sov ordentligt!

- Ät ordentligt!

- Rör dig och träna regelbundet!

- Lägg fokus på din hälsa i största allmänhet och stärk ditt immunförsvar.

Se för sjutton till att ta hand om din hälsa så att du blir väl rustad mot sjukdomar. Det är väl att ta ansvar om något? Kanske till och med gör att vi blir färre som hamnar i den där hemska riskgruppen eller i den där långa vårdkön som alla pratar om. Ska vi släcka branden eller rent av se till att den inte blir så stor från första början?

Men alla de här sakerna är lite för personliga. Kanske till och med kränkande att poängtera? Det krävs alldeles för mycket av oss och under en längre period. 

Vi ska ta hand om varandra. Vi ska ta hand om oss själva. Och om vi nu ska ta ansvar så kanske vi kunde göra det på riktigt så att det inte blir som att sätta ett plåster på en amputation.

Löparens guide till kallbadet

Minst ett dopp i veckan året runt...., och eftersom jag inte har någon bastu så blir det givetvis i samband med löpning. Det som till en början var förenat med en hel del ångest har nu blivit "vardag" och är mest förenat med njutning. Givetvis vill jag därför dela med mig av mina tips för hur man kan få till detta på bästa sätt. 

1. Avsluta löpningen med doppet. Givetvis skönt om du har nära hem efter doppet men det är faktiskt inte nödvändigt. Doppet är/känns så mycket kallare än vad det är på land så det är faktiskt inga bekymmer att springa efter doppet. Som längst har jag sprungit i ca 20 minuter efter ett dopp och det gick alldeles utmärkt trots minusgrader i luften.

2. Bygg inte upp ett spöke på förhand. Den mentala energin är viktig och om du bygger upp rädsla/ångest i förväg blir det jobbigare.

3. Ha rätt typ av skor och kläder på dig så att du enbart kan ta av dig på överkroppen innan du hoppar i. Är inte läge att krångla vare sig före eller efter med skor och kläder.... 

4. Spring hem i bar överkropp (är inte så kallt även om det kanske låter rubbat) alternativt ta på dig igen efter att ha sprungit dig torr. Att försöka ta på sig ett svettigt underställ på en blöt kropp kan bli onödigt svårt...

5. Ingen dubbelknut på skorna!!!! Om du har det när du springer (vilket jag har) är det oerhört viktigt att knyta upp innan du plumsar i. Detta eftersom händer och fingrar blir så enormt kalla och stela samtidigt som skosnörena riskerar att frysa och då är det ingen rolig utmaning man har när man kommer hem. Tro mig! Jag har testat och det går ju an när man kan få hjälp hemma men inte lika roligt om man är själv.

6. När du väl tagit av dig och är redo går du raka vägen i utan att passera hjärnkontoret/förnuftet.

7. Andas lugnt!! Ja, det är kanske varken det självklaraste eller lättaste men det är oerhört viktigt att försöka få till en lugn och djup andning när du hoppat i. Musklerna slappnar av bättre och du talar om för kroppen att det här inte är så farligt. Motsatsen, att hyperventilera försämrar upplevelsen markant. 

8. Handskar!? Det som är jobbigast för mig med de här kalldoppen är händerna. Är det tillräckligt kallt gör det ont. Jag har ett par neoprenhandskar som jag har på mig ibland och de hjälper till viss del även om det givetvis smyger sig in vatten i dem.

9. Doppa till en början inte huvudet. Jag har sällan sällskap när jag doppar mig och därför har jag haft en stor respekt för hela proceduren och det är först nu (har snart gjort ett helt år) som jag har börjat doppa huvudet. Inte läge att riskera panik i en situation utan assistans...

Så hopp i och njut.

Låt inte spöket växa

Hoppa från hopptornet eller att ta ett kalldopp. Träna i rusket eller det där jobbiga samtalet. Arbetsuppgiften som jag inte vill göra eller något annat som känns jobbigt....

Ju längre jag tvekar desto större blir spöket. Min inställning som redan från början är motig tillåts få näring. Det är till och med så att jag eldar igång den. Oviljan blir till direkt motvilja. Hur långt kan det gå? Hur långt tillåter jag det att gå?

Till ångest, rädsla och skräck? Låter överdrivet och förhoppningsvis kommer vi aldrig dit men jag tycker att problemet är stort nog om det där första fröet av ovilja får växa över huvud taget. 

Jag har varit en badkruka. Jag har verkligen varit duktig på att förstärka och överdriva det negativa med det blöta, kalla och äckliga :). Genom att stå där och se på när spöket växer gör jag per automatik problemet större. Och så här har jag naturligtvis gjort även med andra saker i livet. Men jag har lärt mig och utvecklats. För alltid, alltid mår jag bäst av att besegra problemet så fort som möjligt. Innan det växer sig för stort.

Jag tror aldrig att jag kommer att hoppa från någon högre höjd men så har jag heller inget intresse av det. Badkrukan i mig är borta och motviljan till exempelvis kalldopp har nu förbytts till nästan en längtan. För visst finns där fortfarande en liten ovilja. Det är ju trots allt kallt. Men istället lägger jag fokus på alla fördelarna istället och segern sitter lika fint varje gång. Hopp i bara.

Och det är likadant med det där jobbiga samtalet eller något annat bekymmer. Bli av med det och segra istället för att stå där och tveka. Tvekan gör motståndet starkare. Den negativa upplevelsen både förlängs och förstärks. Kanske till och med så illa att man inte ger sig in i matchen över huvud taget och därmed uteblir segern?

Vissa saker måste göras. Vissa saker bör göras och vissa saker kan man låta bli. Om jag någon gång får för mig att göra det där hoppet från hopptornet så kommer jag garanterat inte stå där och tveka i alla fall. 

Ytterligheterna är livet

Livet är ytterligheter och inte balans.

Kalmar Ironman 2019

Livet är i ständig förändring med toppar och dalar. Jakten på att alltid ha det bra förändrar inte naturens gång och då är det viktigt att huvudet hänger med i verkligheten. 

Glädje och sorg, kärlek och ilska. Bekvämt kontra obekvämt. 

Självklart vill vi alltid ha det så bra som möjligt men det är en orimlighet i sig självt att alltid ha det bra eftersom vi då inte kommer att uppskatta det. Vi anpassar oss och glömmer och ju bättre vi får det desto känsligare blir vi för att inte få som vi vill. Känsligare för när något blir sämre än det vi har vant oss vid.

Jag vet inte om bortskämd är rätt ord. Kanske skörare är ett bättre ord?

Livets prövningar måste få finnas även om vi egentligen inte vill och jag är övertygad om att det går att träna upp sig på att klara motgångarna. 

Ultralöpningens mentala utmattning och trötta muskler. Kallbadets ångest och andra "jobbigheter" har en oerhört viktig funktion. Man hamnar i ett obekvämt tillstånd som man klarar av och besegrar. Det är en kamp, en motgång, man frivilligt utsätter sig för och som rustar en mentalt för att klara av livet. 

Detta blir en mental investering som ger kraft och ork till att hantera andra sorger och motgångar.

Jag hör ofta folk omkring mig som suckar och går ner sig över småsaker. Problemet eller motgången förstoras upp och jag tänker alltid samma sak. 

Vi blir i dagens bekväma och motståndslösa samhälle inte rustade för att hantera livet. Allt ska vara så lätt, enkelt och bekvämt. Vår ständiga strävan att alltid ha det så bra som möjligt gör oss mentalt svaga att hantera det vi aldrig kommer att komma ifrån. 

Och motståndet och allt jobbigt blir bara värre ju mindre vana vi blir att hantera dem. 

Som så mycket annat krävs kunskaper och insikt. Därefter krävs att man agerar. 

Vår hälsa kräver en medvetenhet och ett aktivt val. Ingenting kommer av sig självt. Inte rörelsen, den bra maten eller sömnen. Inte heller pausen och ron från de ständiga intrycken och definitivt inte förmågan att hantera motgångarna i livet.

Så ut och välj mentala motstånd. Besegra dem och stärk dig själv för att må bättre här och nu men även för att bygga upp ett kapital för att hantera livet. 

Tid och råd att må bra?

Tid och pengar. Två saker vi alltid har för lite av? Eller handlar det mer om hur budgeten ser ut?

Vi har trots allt alltid ett inflöde av både tid och pengar. Ja, vi hade alla velat ha ett större inflöde och antingen väljer man att påverka det eller så tar man tag i utflödet - utgifterna. 

Vad lägger vi vår tid och våra pengar på? Har vi koll och är medvetna om det? Prioriterar vi rätt? Finns det en tanke, en plan överhuvudtaget eller blir det bara vad det blir?

Vad är lämpligt att lägga tid och pengar på? Hur mycket läggs på vår egna hälsa? Jämför det med hur mycket som läggs på bilen, på skärmar eller på? Ja, vadå?

Vi har i dagens Sverige alla möjligheter att må riktigt, riktigt bra. Med trollpinnen i hand kan vi åstadkomma så mycket och det är få saker som enligt mig är viktigare än vår egna hälsa. Det är där tiden och pengarna bör läggas eftersom det egna välmåendet får världen i stort att bli bättre och vackrare. 

Vad är du värd? Har du råd att må bra? Vem äger din trollpinne?

Så många hälsosvar i forntiden

Hur ska vi leva för att må så bra som möjligt. Om vi tittar tillbaka i tiden hittar vi med logik och lite kunskaper många svar på den frågan.

Utgångspunkten är naturligtvis att acceptera att vi är en produkt av evolutionen. Att vi har anpassat oss till den miljön som har funnits omkring oss i hundratusentals år. Kanske till och med flera miljoner år beroende på hur man ser det där med vad som är en människa. Denna anpassning har skett mycket långsamt och det är också därför som vi med god grund kan säga att vi inte är riktigt konstruerade för den livsmiljön som vi omges av just nu. Den senaste tiden har vår omgivning förändrats oerhört fort. En utveckling som vi helt enkelt mentalt och fysiskt inte har hängt med i. Vi förändras också men det går väldigt, väldigt långsamt. 

Vi kan och ska naturligtvis inte lämna civilisationen och flytta ut i skogen igen. Men med förståelse och insikt kring miljö och evolution går det att hantera livet på bästa möjliga sätt. Vi kan ställa oss mängder med frågor som blicken bakåt kan ge mer eller mindre väldigt bra svar på. Exempelvis:

Vad bör vi rimligtvis äta och dricka och hur ofta?

Hur mycket rörelse är vi gjorda för? Vilken typ av rörelse?

Hur många intryck per dag är vi gjorda för? Hur mycket lugn och ro?

När bör vi sova? 

Vilken typ av social interaktion borde vi rimligtvis ägna oss åt? 

Är det troligt att vi ska ha ständig bekvämlighet?

Vi har inte i detalj korrekta svar på de här frågorna men det behövs inte heller. Det räcker med att fundera på vad som är rimligt och troligt för oss omoderna människor. Jo, för vi är omoderna och inser vi det och lever därefter kommer vi att må avsevärt bättre än vad vi gör idag.

Blodsockerkollen

För ett par månader sedan köpte jag mig en blodsockermätare och har därefter lekt och experimenterat lite. Efter ett tag bestämde jag mig för att lägga upp mitt matintag på tre olika sätt under tre veckor för att se ifall det skulle generera någon skillnad. 

Utgångsläge:

Kost

I grunden äter jag en lågkolhydratkost. I perioder kan det variera lite i fråga om hur mycket mejerier jag äter och hur mycket jag "slarvar". Oftast innebär slarvet mörk choklad i olika mängder och/eller knäckebröd (Finn crisp).

Träning

Varje dag, ibland flera gånger per dag. 

Fasta

I princip aldrig frukost och en 24 timmarsfasta per vecka. 

Blodsockermätningen

Jag mätte blodsockret cirka tre gånger per dag. Morgon, innan lunch och före sänggående. 

Mitt lilla treveckorsexperiment såg ut på följande sätt:

Vecka 1 - En slarvigare vecka där bland annat mejeri, choklad och knäckebröd var tillåtet.

Veckans blodsockervärden i snitt:

Morgonvärde: 5,3 mmol

Totalt snittvärde: 5,16 mmol

Vecka 2 - Inget slarv, däremot med mejeri. 

Veckans blodsockervärden i snitt:

Morgonvärde: 4,8 mmol

Snittvärde: 4,7 mmol

Vecka 3 - Striktare kosthållning med minimalt med kolhydrater och inga mejerier.

Veckans blodsockervärden i snitt:

Morgonvärde: 4,8 mmol

Snittvärde: 4,8 mmol

Slutsats

Först och främst vet jag inte riktigt hur tillförlitlig den där mätaren är. Jag har ibland tagit olika blodprov vid samma tillfälle och lyckats få olika resultat. Det är vad det är med den saken och kanske en påminnelse om att just det här experimentet är allt annat än vetenskapligt. Mitt blodsocker var väldigt jämt och rörde sig inte speciellt mycket oavsett när på dygnet jag mätte vilket känns bra. Att blodsockret gick ner när jag åt bättre vecka 2 var ingen överraskning men däremot blev jag lite förvånad över att det inte var någon skillnad mellan vecka 2 och 3. Trodde att det skulle gå ner ytterligare...

Jag vet att det tar lång tid att generellt komma ner på en ännu lägre blodsockernivå. Efter de här veckorna har jag varit fortsatt duktig med vad jag har stoppat i mig och det jag sett när jag sporadiskt har mätt blodsockret är att det är ytterligare lägre än tidigare. Är motiverad till att hålla den här striktare kosthållningen under hösten och ska bli spännande att se hur det kommer att se ut om ytterligare någon månad.

Motivation

Jag har alltid sagt att siffror motiverar och det stämmer även idet här fallet för mig. Jag vill gärna ner i blodsocker och eftersom jag kontinuerligt med mätaren kan se var jag ligger motiverar det mig att vara duktig med matintaget. En oväntad positiv effekt var också att jag normalt sätt på kvällarna kan äta lite utan någon egentlig anledning. Det behöver inte vara att jag stoppar i mig något dåligt men vanan finns där ändå. Detta har mätningen hjälpt mig med att ändra på eftersom man inte ska mäta för tätt inpå matintag.

Jag ser ingen anledning att fortsätta mäta kontinuerligt just nu. Istället ser jag fram emot att göra det senare i höst.

Vågar jag?

Att ta en paus från det ständiga bruset. Att inte ha något i öronen eller en skärm att titta på precis hela tiden. Den där transporten eller väntan vid tex busshållplatsen. Bara vara... Vad skulle hända då?

Att bara finnas här och nu..., att ta in den omgivning jag befinner mig i för stunden. Vad ser jag? Vad hör jag? Luktar? Känner? Finns det rent av andra människor omkring mig?

Vad skulle jag tänka om det? Jobbigt och tråkigt? Kanske till och med lite läskigt? Och apropå att tänka...

Skulle det rent av bli så att jag får tid till det där samtalet med mig själv? Finns det intresse av det? Vad skulle det kunna leda till?

Vågar jag ge mig själv tid till att faktiskt lyssna på mig själv och få reda på vad jag faktiskt tycker, tänker och känner?

Vi har alla en ständig dialog med oss själva. Kroppen och huvudet pratar med oss hela tiden men lyssnar vi? Dialogen blir en monolog som sakta, sakta höjer rösten för att slutligen skrika otäckt högt och då är vi tvungna att lyssna eftersom den signalen är så allvarlig att den innebär en krasch.

En kroppslig sådan eller en mental.... Oavsett riskerar det att bli en allvarlig reaktion som är bra mycket svårare att återhämta sig ifrån än om lyssnandet hade börjat i tid.

Mod eller bara medvetenhet? En av de viktigaste rösterna vi måste lyssna på är vår egna men det är som om allt brus runt omkring får oss att glömma detta. Eller kanske rent av lite bedrägligt lurar oss bort från en viktig grund. En bedräglighet som får oss att bara vilja konsumera mer och mer och där det blir allt mer otänkbart att koppla ifrån. Vi blir rastlösa, otåliga och vill bara ha mer och mer när vi egentligen behöver allt mindre.

Att ta en paus från det ständiga bruset. Vågar jag?

En god hälsa kräver regler

Välmående - Semester och ledighet! Frihet! Kravlöshet! Tid! Bekvämlighet! God mat och dryck! Lyx!

Något vi alla längtar efter och uppskattar och det låter verkligen inte dumt men i praktiken riskerar allt ovan att bli kontraproduktivt om man blir som ett övergivet skepp utan riktning.

Vi är gjorda för att överleva och därför har vi en rad mekanismer som i alla tider har hjälpt oss med detta men som nu istället kan leda oss till fullständig ohälsa.

Visst är det gott att ta det lugnt och slappa ett tag. Att inte ha några tider att passa och njuta av det vi upplever är gott. Men risken är stor att det blir för mycket av det goda när tidens boja inte vägleder oss. 

- Den där serien som aldrig tar slut - Bara ett avsnitt till....

- Alkoholen, sockret, skärmtiden, skräpmaten, "hängmattan". Ju mer desto svårare att bryta mönstret.

Semesterlunken kan lätt leda till en felaktig riktning och omställningen till vardagen kanske inte blir självklar då man kan ta med sig samma tänk in i den. 

Vi behöver tider och regler att förhålla oss till och min uppfattning är att vi är förhållandevis duktiga på att hålla oss till tider och regler som andra har satt upp. Till exempel en arbetsgivare. Men att vi är tämligen dåliga på att sätta upp och hålla oss till ett eget ramverk. 

Ska jag träna eller inte? Finns det bestämda dagar? Vad tillåter jag mig själv att äta och inte. Njuter jag av onyttigheter vid specifika tillfällen eller så fort tillfälle ges. Misshandlas sömnen eftersom givna rutiner inte finns och för att skärmtiden är viktigare än jag själv?

Ingen mår bra av otydlighet. Vi vill och behöver veta vad som gäller eftersom vi annars ständigt måste ta ställning till något som kanske känns som ett obekvämt beslut. Och då är risken stor att vi väljer den enkla och bekväma vägen eftersom vi kanske inte är mentalt förberedda. Kanske trött, arg eller ledsen. Ingen bra sinnesstämning för att orka göra goda beslut.

Allt skräp som mer eller mindre varje dag finns i personalrummet. Om min regel är att jag ALDRIG får ta blir det lättare att motstå än om jag ska tvingas ta ett beslut från gång till gång. 

Specifika träningsdagar/tillfällen ger även de lyxen att inte känna efter och göra ett val. Om tisdagen är en träningsdag så är den och då får ingen trötthet eller dåligt väder hindra mig. 

Dessa regler hjälper och underlättar eftersom vi ständigt motarbetas av oss själva. Vi är i grunden bekväma och vill inte göra det jobbiga. Vår urhjärnan vill spara energi, vill äta upp sig eftersom den fortfarande tror att vi lever för 100 000 år sedan då vår omgivning såg helt annorlunda ut. 

Det kostar att ligga på topp. Att strukturera upp sitt liv med ramar och regler för vad jag får och inte får göra är väldigt viktigt och en fin hjälp för att må bra. 

Hälsa kommer inte av sig självt. Framförallt inte idag när så mycket rycker och sliter i oss åt fel håll. Vi har alla möjligheter att ge vika för våra impulser som en gång i tiden var livsviktiga men som idag är det motsatta.

En förutsättning för en god hälsa - Ett eget regelverk.