Ett blött Borås ultra marathon

Som väntat vaknade jag alldeles för tidigt. Klockan visade cirka halv fem och jag försökte ligga kvar och slumra lite utan större framgång. Jag klev upp en timma senare för att ordna med det sista. En lustig känsla infann sig när jag skulle smörja in väl valda delar av kroppen med vaselin. Hur många gånger har jag gjort det innan löpning? Många! Men den här gången kändes det annorlunda. Det var som om jag genomförde någon religiös rit. Som om det inte var vaselin utan någon hennafärg och där syftet inte var löpning utan istället en förberedelse inför något annat. Märklig, lite häftig känsla som snuddade på det kusliga. Jag undrar varför? Var det ett års förberedelser som tog sig detta mentala uttryck?

Planen var att bror skulle hämta klockan sju (givetvis punktlig, hade aldrig förväntat mig något annat) och att familjen skulle komma lagom till starten klockan åtta. Därför kikade jag in för att väcka pojkarna och för att säga hej då, innan jag gav mig ut till den väntande bilen. Jag vet inte om min äldste inte hade fått all information eller om han var tillfälligt morgonförvirrad men när jag tittade in och sa att jag sticker nu, fick jag en blick och en fullständigt underbar kommentar, "ska du springa till Skatås?" Jag kunde inte annat än att brista ut i skratt eftersom han inte verkade förvånad. Till saken hör att pojken är extremt intresserad av siffror och har bra koll på hur långt 87 km är, ändå var det som att det inte var helt otänkbart för honom att hans något tokiga pappa skulle kunna få för sig att som uppvärmning springa till starten. Samtidigt så log han när han senare sa att, "då kan det ju bli 100 km på en dag." 

Så skönt det var när starten äntligen gick. Det är jobbigt att vänta, jobbigt att förbereda sig i det oändliga.

Vi var några Solvikingar på plats och det kändes naturligt att kampera med G eftersom vi ligger på ungefär samma nivå. Nervositeten märktes på oss alla eftersom det kacklades friskt i början av loppet. Tidigt blev vi varse om att det var helvetiskt blött och gyttjigt i skogen. Det var inget jag lade någon större vikt och energi vid, istället var det mer som ett konstaterande och jag tänkte att det var skönt att jag hade koll på stigarna eftersom jag visste ungefär var jag skulle trippa och sätta fötterna. Därför blev jag extremt förvånande när underlaget och centrifugalkraften spelade mig ett spratt och jag plötsligt med hela sidan låg ner i gyttjan. Herre gud vilken början!

Länge försökte vi undvika alla pölar men det skulle visa sig att det inte var någon större idé. Jag är tacksam för att jag hade med ett antal extrastrumpor som min lilla "crew" kunde förse mig med vid lämpliga kontroller. 

Det visade sig att G och jag hade lite olika planer för hur vi skulle genomföra loppet. Hans var schemalagda promenader efter en viss tid. Min var att enbart gå vid uppförsbackarna. För övrigt är det verkligen en definitionsfråga, det där med vad som är en uppförsbacke. Jag kan tala om att längd, lutning, terräng och trötthet har en viss påverkan på vad man anser vare en uppförsbacke. 

Efter drygt 2 mils löpning skildes G och jag åt men innan dess bjöd han omedvetet på en underbar delikatess. Han är britt och talar mycket bra svenska men ibland, som han själv säger, kan det bli lite fel. Hursomhelst, precis innan vi skiljs åt springer vi ikapp två andra herrar och som brukligt hälsar vi och småpratar lite. Efter ett tag säger G, "ja just det, nu känner jag igen dig. Det är dig jag brukar springa förbi." Vi andra tre börjar onekligen asgarva eftersom det låter som om G kör med stenhård psykning 2 mil in i loppet. Om det nu stämmer så var det inte psykning. G menade att de brukar mötas på joggingturer i stan;)

Det blev mycket ensamlöpning den här dagen. Mentalt viktigt när jag sprang ikapp och förbi andra. Huvudet ville spöka ibland och jag ansträngde mig för att tänka positivt. Mycket fokus på terrängen naturligtvis och mycket fokus på nästa kontroll där jag visste att familjen var. Det går inte att värdesätta den hjälpen jag fick. Påfyllning av vatten, byte av kläder och framförallt stöttningen. Glädjen av att få se dem, glädjen från dem och alla deras stöttande ord. Att få höra "pappa kommer", att ha grabbarna och brorsonen springandes bredvid, fick mig efter halva loppet och vid varje tillfälle därefter att nästan ta till tårar. Jag antar att tröttheten tillsammans med betydelsen av deras närvaro gjorde mig så känslosam. Faktum är att till och med nu i skrivandets stund, när jag tänker tillbaka på det, kommer klumpen och jag varken kan eller vill hålla tillbaka tårarna. 

Jag såg hela tiden fram emot att få träffa dem igen. Det var det som fick  mig att fortsätta mala på. 

För trött var jag. Och faktum är att tröttheten förvånade mig eftersom den inföll på ett så märkligt sätt. Jag blev inte tröttare ju längre loppet led, istället var det terrängen som avgjorde. Jag befann mig i ett rejält mörker många gånger i skogen. När stigarna inte var löpbara. När allt mitt fokus och uppenbarligen all min energi gick åt att sätta fötterna rätt för att inte stuka något. Då blev mina ben otäckt tunga. Därför var det så häftigt att så fort terrängen blev snällare piggnade benen till och jag kunde mala på i ett högre tempo. Lustigt också hur jobbigt det är att komma igång med benen igen efter att ha gått upp för en backe. Det är inte populärt att börja springa igen men det tar inte många meter innan man har besegrat den tröskeln.

Apropå energi så var även det ett kapitel i sig. Vätskemässigt hade jag förberett med vatten, resorb sport, buljong och en Mer (apelsin). Precis innan start bad jag min bror att köpa med sig en coca cola. Jag tänkte att förutom allt socker kunde koffeinet vara ett välkommet tillskott. "Matmässigt" hade jag med mig några "bars", snickers, chips, bananer, godis, ett äpple, mackor och ugnsstekt kyckling. Planen var inte att äta allt detta utan att ha alternativ. Det lustiga var egentligen två saker. Efter ett tag blev jag något illamående. Jag var varken intresserad av vare sig fast eller flytande föda. Men när jag väl drack ville jag bara ha mer. Coca colan sparade jag till slutet och om det var något som verkligen gjorde skillnad så var det den. Kunskap att ha med sig i framtiden. Överhuvudtaget är det flytande som är lättast att få sig. Förmodligen är även maten rejält viktig när man är ute så här länge, men någon vidare aptit hade jag verkligen inte. 

Jag måste även skriva ner lite om smärtan och den mentala kampen. Tidigt fick jag kramper i magen, framförallt i nedförsbackarna. Inget allvarligt men lite besvärande. Det kändes som om de gick hand i hand med vätskeintaget men avtog snart nog. Nästa besvär var att jag ganska långt in i loppet kände av ett påbörjande skav. Först på insidan av låren, sedan även mot de mer ädlare delarna. Det intressanta här var att jag försökte intala mig själv att det var en himla tur att det inte var någon muskel som strejkade. Ett skav är ändå bara ett skav. Det är bara att bita ihop medan en krampande vad kan ställa till det på ett helt annat sätt. Och jag undrar om det inte var så att mitt huvud gjorde ett riktigt bra jobb. Skavet "bleknade" och uppenbarade sig igen först efteråt i duschen. För övrigt det värsta skav jag någonsin har varit med om. 

Det sista bekymret var vänster hålfot. Alla rötter och stenar blev tillslut för mycket. Jag landar ofta med mitten av foten på dessa hårdheter och mot slutet hade hålfoten fått nog. Ömmande och nästan krampande skrek den till om jag fortsatte att sätta ner foten mot något hårt. Problemet avtog så fort jag landade på något mjukare.

Sammantaget kom jag alltså lindrigt undan. Det mesta gick min väg trots regn och gyttja. Och känslan av att se målet med några hundra meter kvar går inte att beskriva. Det är extremt tillfredsställande att besegra ett hinder, att kämpa och slita och slutligen nå sitt mål. 

  

Då går det att acceptera att kroppen är så mörbultad att det inte går att sova efteråt.

Dagen före...

Prognosen säger regn.

Mer energi kommer att gå åt till att hålla värmen, en tyngre terräng och blöta fötter. Det går att hitta en del minus med regnet. Minus jag är väl medveten om men som ärligt talat inte känns så farliga. Det hade kunnat vara bättre men i slutändan spelar det banne mig ingen roll. Jag ska ta mig igenom mina 87 kilometer. Det finns inget alternativ och det spelar ingen roll vad det finns för hinder på vägen. Jag är inställd på att det kommer att göra ont imorgon men jag tänker verkligen fokusera på det positiva. Familjen på vägen, belöningarna och stoltheten efteråt.

Apropå belöningarna. I onsdags var jag iväg och handlade.

Chips (de gamla klassikerna), smågodis, snickers och saft. Det var länge sedan jag fyllde varuvagnen med sådan skit. Det kändes konstigt. Rent av obekvämt med tanke på mängderna. Det var nästan så att jag tittade mig över axeln. Är det någon som ser? Kände mig som en återfallsförbrytare:)

Märkligt hur splittrad jag känner mig. Ångesten finns där, likaså nervositeten och pirrigheten. Samtidigt en enorm känsla av äventyr och spänning. Det här är ju trots allt något jag aldrig varit i närheten av förut. 

Praktiskt är allt klart. Sista förberedelsen blir att steka mängder med kyckling i ugnen och koka buljong. Gott att ha imorgon. 

Tempomässigt är planen följande. Första halvan får snittiden inte vara snabbare än 6 min/km. Ej heller långsammare än 6,30 min/km. Andra halvan får bli vad det blir. Har ingen aning om hur kroppen kommer att kännas då. Jag hoppas att tempot och det faktum att jag planerar att gå i backarna kommer att göra att jag känner mig fräsch ganska länge. Så länge som möjligt i alla fall. För smärtan kommer. Helt säkert är det så. 

Sova gott och ställa klockan på 06:00 (hoppas jag sover fram tills dess). Göra i ordning det sista. En kopp kaffe och vatten samt toabesök. Bror hämtar 07:00. 

Start 08:00. Sen börjar årets upplevelse.

Jag cyklar på vägen

Man kan cykla. Och så kan man cykla.

Man kan söndagscykla. Och så kan man motionscykla.

Oavsett hur så finns det en risk med att cykla. Jag menar att farten man håller har en viss betydelse. Jag menar också att min och andras säkerhet är viktig.

Så nu till alla idioter bakom en ratt som aldrig har gjort annat än att i bästa fall söndagscyklat och som älskar att vara trafikpoliser utan någon som helst kunskap eller förståelse.

Jag motionscyklar! Det betyder att jag håller en relativt hög hastighet för att vara på en cykel. Våra cykelbanor i Göteborgsområdet är generellt i uselt skick. Dålig asfalt, fulla av grus och en massa kanter lite överallt. Dessutom befolkas våra cykelbanor av irrationella och opålitliga vuxna, barn och hundar. När jag kommer med fart är det väldigt svårt att veta vart alla dessa ska ta vägen. I bästa fall går de rakt. Dock inte alltid. Och påfallande ofta händer det något oväntat som riskerar både deras och min säkerhet. Jag misstänker även att det för deras skull inte är så trevligt att något plötsligt svischar förbi.

Utöver detta är det ytterst få bilister som noterar att en korsning inte bara handlar att ha koll på vilka bilar som finns i trafiken. Jag vet inte hur många gånger jag har lyckats undvika en olycka enbart för att jag har haft koll. Bilisterna ser nästan förvånade ut när de från noll och ingenstans upptäcker att korsningen de närmar sig även har en gång- och cykelbana. Om de överhuvudtaget upptäcker det alls. i det sammanhanget känner jag mig otroligt utlämnad och osynlig. En kollega smackade rätt in i en bil härom året i en väldigt öppen korsning och då är det en kollega som söndagscyklar. Hjärnskakning och månader med ömmande nacke är inget jag längtar efter. Vad kan en krock i fart mer leda till?

Det är jag inte intresserad av att ta reda på för JAG FÅR CYKLA PÅ VÄGEN. Och det är precis vad jag tänker fortsätta göra. För där syns jag och både min och andras säkerhet blir betydligt bättre. Det är nämligen inte så att man måste cykla på cykelbanan om det finns en. Det kanske du som trafikpolis borde ha reda på.

Och på fullaste allvar. Vad är problemet? Att köra om mig? Knappast! De flesta tycks inte ha några större bekymmer med det. Men så finns det några som tutar och några som på rent djävulskap kör extra nära. Hur i helvete tänker de då? Jag måste för dem verkligen vara ett jätteproblem eftersom de vill och vågar riskera min säkerhet. Jag har även råkat ut för att få spolarvätska i munnen. Men det var väl ändå inte meningen...

Men fortsätt bara att tuta på mig, för jag kommer fortsätta, att med mitt största leende vinka och hoppas att det leder till irritation när du får för dig att jag missuppfattar din signal.

Misstaget av Lee Child

Jack Reacher råkar av en händelse bli inblandad i en kidnappningshistoria. Han åtar sig att hjälpa till och trasslar in sig i sällskap med legoknektar och andra märkliga figurer.

När det gäller ljudböcker är urvalet inte lika omfattande som vid vanliga böcker. Ibland får jag ta det som erbjuds och jag minns inte hur jag fick tag i Misstaget av Lee Child. Jag minns inte heller hur jag tänkte den där dagen då jag uppenbarligen såg boken som "läsvärd".

När jag började lyssna på den hade jag ingen aning om vad den handlade om. Tidigt tänkte jag att det här inte var något för mig men jag ville ändå ge den en chans. Efter ett tag tänkte jag att det kunde vara skönt att vila öronen mot något meningslöst. Men när det dessutom inte händer så mycket och boken i mångt och mycket blir fånig orkar jag inte med den mer. Bara det att huvudpersonen vet exakt vad klockan är på ren känsla är så löjligt och fånigt att jag undrar hur författaren har tänkt. Varför är det ens en egenskap som känns viktig att förmedla? Om och om igen...

Detta var min sista Lee Child. Undrar om jag inte har skrivit exakt så vid något tidigare tillfälle?

En blomma i Afrikas öken av Waris Dirie

Waris från Somalia växer upp i en nomadfamilj. Vid femårsåldern blir hon könsstympad och vid tolvårsåldern flyr hon ett uppgjort äktenskap med än mycket äldre man. Tillslut hamnar hon i London och efter ett antal år som hembiträde inleder hon en framgångsrik karriär som fotomodell.

Boken är väldigt torftigt skriven och så länge som handlingen utspelar sig i Somalia är det i sig inget bekymmer eftersom hennes levnadsöde är så intressant, fängslande och hemskt. Hennes beskrivning av hur hon blev stympad kommer nog aldrig att lämna mitt huvud. Så fruktansvärt och obegripligt.

Även slutet av boken är bra. Där funderar hon över skillnaden i det västerländska samhället och det hon är uppvuxen i. Hur värderar vi livet? Vad är viktigt och inte? Vad är självklart och inte? Vad är lycka?

Återigen får jag en känsla av hur bortskämda vi är och siffrorna hon nämner över hur vanligt det är att stympa flickor i världen är hårresande. Ett vansinnigt sjukt beteende som känns så främmande men som ändå är så verkligt för så många.

Andra halvan av boken påverkas oerhört negativt av att språket i boken är så torftigt. Det går givetvis hand i hand med att jag är totalt ointresserad av hennes andra liv. Det bakom strålkastarna. Handlingen fångar mig inte och kombinationen med språket gör att jag inte är intresserad av att läsa uppföljaren.

Jag har fått min dos av Waris Dirie. En viktig sådan men det får räcka där.

En vecka kvar...

Nu är det exakt en vecka kvar. Det som återstår är två löppass, göra klart checklistan och att bli kvitt en irriterande förkylning.

Förkylningen har kanske varit av godo. Den har hjälpt mig att trappa ner och inte träna så mycket den senaste veckan. Intressant hur svårt det har varit. Jag har vid ett flertal tillfällen varit på väg ut, både med cykeln och till fots men hejdat mig, kanske framförallt för att det inte har känts så himla genomtänkt. En rutin är tydligen svår att rucka på oavsett om det är till spåret från sofflocket eller tvärtom.

Checklistan är påbörjad. Jag tycker att den är himla svår eftersom det gäller att tänka på alla eventualiteter. BUM har visserligen några kontroller där man både kan få vätska och energi men i regel är tanken att man ska vara självförsörjande. Och det innebär en del tankeverksamhet. Jag vet vad jag ska springa i och vad jag ska ha med mig, vad jag ska äta och dricka men jag måste även vara förberedd på oförutsedda behov. Jag tänker på ombyte, skav och eventuella magproblem. Finns det något annat? Behov jag inte har förutsett?

Slutligen nämnde brorsan något häromdagen som jag visserligen har tänkt på men kanske inte tillräckligt mycket. Loppet är långt och det är garanterat viktigt att tänka rätt mentalt. Att ha delmål, och att ta ett av dem i taget. Det är helt säkert förödande att efter ett Göteborgsvarv tänka att det är 66 km kvar. Istället hitta delmål och bara tänka på dem. Samt belöningar. Jag tänker att det kan vara en vettig idé att hitta någon form av belöning som jag ger mig själv eller får när jag har nått ett delmål.

Bara att få se familjen ut med banan kommer helt säkert att vara ett delmål och en belöning. Frågan är vad mer som kan fungera. Det känns onekligen som om allt jag tycker är gott kan få hjärnan att ta ett skutt i rätt riktning.

Chips? Godis? Juice? Vad mer....?

Löparens hjärta av Markus Torgeby

För någon månad sedan läste jag ett urdrag taget från den här boken, Löparens hjärta. Markus Torgeby var för mig ett nytt namn och jag fastnade med en gång. Ilade iväg till bibliotekets hemsida och reserverade med en gång.

Sen väntade jag och väntade. Blev nästan lite stressad över att den aldrig kom eftersom jag tänkte att boken kunde vara en perfekt uppladdning inför BUM 87. Så häromdagen...

Markus Torgeby älskar att springa. Framförallt i barndomen när han kunde reta de stora killarna och känna adrenalinet av att bli jagad. Hans mor får tidigt sjukdomen MS och han är tydlig med att han är en orolig själ och att botemedlet till viss del är löpningen. Och snabb var han. Att som tioåring springa milen på 44 minuter är fantastiskt. Så småningom börjar han träna i en friidrottsklubb och utvecklas allt mer. Han får dock inte till det på tävling där det alltid verkar låsa sig. Åren går och den inre oron består. Vid 20 års ålder beslutar han sig därför att bosätta sig i skogen. För att som han själv uttrycker det hitta sin väg eller riktning.

Förutom de fyra åren i skogen är han även nere i Tanzania i ett halvår för att bli en bättre löpare. Ett kapitel i boken som är mycket intressant.

Torgeby är ute efter enkelheten i tillvaron och i början av boken har han ett citat som jag den senaste tiden har funderat en hel del över:

"Det kommer en tid, när människorna är galna, och om de möter någon som inte är galen, vänder de sig mot honom och säger: Du är galen, eftersom han inte är som de."

En visdom som förmodligen alltid har varit gällande, och som verkligen är aktuell idag...

Även boken har en viss enkelhet över sig. Den är inte målande eller speciellt beskrivande. Han driver på i berättandet och visst är det så att jag ibland känner att jag hade velat veta mer om känslor och konflikter som uppkommer men det gör samtidigt inte så mycket eftersom boken är så otroligt bra, intressant och inspirerande ändå. Han har även en ärlighet i sitt berättande som är extremt sympatiskt. Till exempel lägger han fokus på både hur bra han mår av ensamheten i skogen men även rädslan över att vara själv. Ibland inbillar han sig en närvaro som jag är övertygad om att vi alla hade gjort i samma situation och jag uppskattar verkligen att han vågar skriva om detta i boken. Jag tror att många hade låtit bli.

Man brukar säga att vårt beteende i samhället alltid utmynnar i reaktioner. Vår stressade och datoriserade värld leder per automatik till en reaktion och vi blir fler och fler som vill tillbaka till något grundläggande. En harmoni som är svår att få idag. Många behöver klippa bandet. Kanske inte i form av att bosätta sig i skogen men genom att på sitt egna lilla sätt koppla ur. Genom att löpa, vandra, läsa, sticka eller vad det nu kan vara. Vilket verktyg man använder sig av tror jag är mindre viktigt. Däremot att ge sig själv tid till att ladda batterierna, det tror jag är avgörande för att skapa sig en grundläggande hälsa. Kan man sedan även få med den fysiska biten har man nått långt.

Detta är en otroligt bra bok om en märklig och annorlunda människa. Eller om han bara är en människa som känner precis som alla andra, fast starkare?

Jag måste avsluta med ytterligare ett citat. Ett citat som sammanfattar boken på ett bra sätt och sätter fingret på en känsla som har smugit sig på mig de senaste åren och som verkligen har blivit starkare, klarare och mer och mer övertygande.

"Vems tankar är det jag går runt med om jag aldrig hinner tänka efter? Om jag aldrig ser på mitt liv utifrån, om det aldrig är tyst?
Inte är det mina i varje fall."

Nu jäklar är jag mentalt redo för BUM 87 :)