De kallade mig gud av Stefan Schwarz

Finns det någon fotbollsintresserad uppvuxen med Stefan Schwarz som inte vill läsa den här boken? Jag har svårt att tro det. En mer unik svensk fotbollsspelare får man leta efter.

Han stod för något väldigt speciellt. En inställning till sporten, ett spelsätt och en proffsighet som påverkade iallafall mig oerhört mycket.

Jag njuter av att läsa och minnas men förstår ganska snart att det här är en bok för den inbitne. Den saknar nämligen ett djup då det mesta känns mest som ett referat av vad han har varit med om. Som läsare får jag inga större detaljer eller tankar från Schwarz. Boken är bra ändå men nog saknas en och annan dimension som hade kunnat göra boken väldigt mycket bättre. Istället blir det lite ytligt kanske upprepande. De han nämner har han bara vänligt att säga om och budskapet hamras verkligen in. Man kämpar för laget och ställer upp för laget. Det blir i längden lite urvattnat.

Jag hade velat veta mer? Och att det skulle vara mindre politiskt korrekt. Nog måste det ha funnits konflikter och problem med lagkamrater och ledare också?

Det som ändå blir lite djupare och därmed bra är kapitlen om hans familj. Kanske framförallt det om hans autistiske son och misshandeln/rånet som familjen drabbades av.

Oavsett tycker jag boken är läsvärd. Om inte annat så för att återuppleva vissa fotbollshändelser jag så väl kommer ihåg.

Jag mår visst förträffligt bra!

Jag har i sex och ett halvt år ätit en lågkolhydratkost och därmed inte varit rädd för exempelvis mättat fett.

Jag har i drygt fyra år fastat. I korta ordalag har det inneburit att jag inte äter frukost och att jag en gång i veckan har fastat i omkring 24 timmar.

Jag har i cirka 4 års tid tränat i snitt en gång per dag. Kanske lite drygt till och med....

Hela det här paketet har inletts med en teoretisk övertygelse. Jag har läst och lyssnat. Tagit till mig av andras kunskaper och sedan genomfört själv. Jag har trott. Praktiserandet har bekräftat min övertygelse. Jag har verkligen mått bra av det jag har gjort. Jag har känt mig stark. Jag har varit frisk och jag har i flera år nu "vetat" att jag gör rätt.

För hur ska det annars tolkas? Upplevelsen ljuger väl inte? Eller kan det finnas tvivel? Det jag gör kanske anses vara extremt eftersom alla inte gör likadant och kanske framförallt eftersom det av många fortfarande anses fel att exempelvis äta som jag gör.

Jag har länge funderat på att göra en hälsoanalys. Jag har tvekat. Jag mår ju så bra. Varför då lägga ganska mycket pengar på en undersökning? Och samtidigt! Siffror!!! Det är kul och roligt med siffror. Oerhört intressant att få veta mer "vetenskapligt". Kanske bra att ha ett utgångsläge inför den där dagen jag kanske inte mår så bra?

Hur mår jag egentligen? Vad har jag för värden? Blodfetter, blodsocker, järn- och mineralnivåer, hormoner och så vidare.

Tillslut togs beslutet och några provrör senare var det bara att vänta. Jag har nu gått igenom resultatet. Siffror och kommentarer så att till och med jag förstår.

Jag mår visst förträffligt bra!

Roligt att se även om jag inte blev förvånad. Men också oerhört kittlande att gotta ner sig och fundera på vad som eventuellt kan bli bättre. För det är ett ständigt mål. Utveckling. Vad behöver jag göra för att må ännu bättre?

Ett sådant beslut togs i somras.

Jag är generellt emot medicin och tillskott men så är jag ju inte som alla andra. All träning och kanske framförallt all löpning kanske kräver mer än jag kan få i mig? Magnesium för att musklerna ska återhämta sig och må bättre?

Provresultaten visade sig vara väldigt, väldigt fina.

Min primitiva sida skulle vilja köra upp resultatet i ansiktet på en och annan person (framförallt kolesterolnivåerna) men det vore naturligtvis fruktansvärt fånigt och barnsligt.

Magnesiumnivåerna är ok och det tack vare tillskottet!? Det känns givet att den nivån hade legat lägre annars .

Utifrån provsvaren kan jag se en sak att göra annorlunda. De senaste året har jag reagerat på att mitt hb-värde har legat lite lägre än tidigare när jag har lämnat blod. Hb-värdet ger en indikation om hur järnnivåerna i kroppen är men är i sig inte helt tillförlitligt. För att få en bättre bild krävs andra prover bland annat på något som heter P-ferritin (kroppens järndepå). Dessa siffror har jag nu fått och jag kan konstatera att jag ligger på en ok nivå, men på den nedre delen av skalan.

Med tanke på hur mycket jag tränar och att jag dessutom lämnar blod fyra gånger per år borde jag ta de där järntabletterna oftare. Jag har hittills nöjt mig med att ta dem en gång per år men känner att jag borde ta dem efter varje blodgivning.

Så får det bli. Kommer jag märka någon skillnad? Kanske inte men jag kommer att veta att jag gör allt jag kan för att få fram den bästa versionen av mig själv och det är inte fel att gå omkring med det i bakhuvudet.

Magsmart av David Jonsson

Återigen en bok om magen, bakterier, hormoner, kost och hälsa. Är ju så enormt intresserad av detta och tyckte att det kunde vara en god idé att läsa om det igen fast av en annan författare.

I Magsmart går David Jonsson grundligt igenom vad "vi" idag vet om hur vår mage påverkar vår hälsa. Hur bakteriefloran agerar och reagerar på vad vi stoppar i oss och på vad vi gör och inte gör.

Vi lär oss mer och mer hela tiden ändå är det så mycket vi inte vet. Fascinerande!

Jag tycker att boken är väldigt bra dels för att Jonsson skriver på ett sätt som tilltalar. Många härliga och bildliga liknelser som får mig både att förstå bättre och skratta lite. Samtidigt känns han väldigt politiskt korrekt och girar och svänger för att inte sticka ut för mycket. Dessutom är jag själv enormt påverkad av min livsstil och alla fördelar den har. Det tillsammans men min nyfikenhet mot en ketogen kost gör att jag blir lite väl kritisk och kanske till och med misstroende i vissa delar av boken. Bland annat är Jonsson tveksam till mättat fett vilket inte jag är och dessutom verkar mer och mer forskning tyda mot att mättat fett inte är farligt. Det är det där med forskning.... Vad ska man tro?

Jämförelsen med Martina Johansson och hennes böcker i ämnet är oundviklig. Det finns framförallt likheter i dessa två författares böcker men även vissa saker som skiljer sig åt. Jag hade velat lyssna på en diskussion dem emellan.

Slutet av boken höjer helheten. Här går Jonsson mer in på vad vi ska äta och diskuterar olika naturfolk och deras kostvanor. Han menar att det dessa folk har gemensamt är att de äter riktig mat och att det är det som är kärnan. Det handlar inte om hur mycket kolhydrater, fett och proteiner vi stoppar (där är nämligen naturfolken olika) i oss utan att det viktiga istället är kvalitén på dem. Detta eftersom det finns kolhydrater och fetter som både är bra och dåliga för vår tarm/hälsa.

Hur ska man äta då? Naturlig mat - riktigt mat! Utan socker och mjöl. Därom råder ingen tvekan och har man kommit dit är mycket vunnet.

Men sen?

Paleo? LCHF? Eller ingen speciell inriktning förutom att man äter riktig mat gjort från grunden med vettiga råvaror?

Där tror jag att det bara finns ett svar.

Man får prova sig fram och upptäcka vad man själv mår bäst av.

EB-loppet 2018

Full fart mot andra upplagan av EB-loppet.

Nu är vi inga nybörjare längre. Manegen är krattad och första årets succé kan inte annat än att göra år två ännu bättre. 430 Anmälda 2017. Kan vi bli 500 stycken 2018?

Jobbet vi gör handlar om tre saker:

1. Synas! Göra reklam för loppet.
2. Få folk att anmäla sig.
3. Hitta sponsorer/välgörare.

Några av förra årets sponsorer säger ja direkt. Tänk att ett positivt svar kan göra en så lycklig. Några säger tyvärr nej och jakten på nya sponsorer tar fart.

Det är till en början inspirerande men efter ett tag mer tungrott. Ett nej är ett nej och är faktiskt ganska enkelt att acceptera. Men när folk blir otydliga och vi tvingas återkomma för tredje och till och med en fjärde gång tömmer det en på kraft och tid. Kraft och tid vi hade kunnat lägga på andra potentiella sponsorer. Kraft och tid till att sätt upp fler lappar om loppet och så vidare.

11 härliga sponsorer/välgörare blev det tillslut.

Så mycket roligare då med alla oväntade och positiva vändningar:

Jonas, en gammal fotbollskamrat, jobbar för Lokalpressen och spottar fram en artikel.

Mustafa Mohamed hjälper oss att göra reklam och säger att det finns en möjlighet att han kommer själv. Det blev tyvärr inte så men välviljan värmde.

Partilles E20 skylt lyser fredagen före loppet på ett särdeles vackert sätt.

Icebug ställer upp som sista sponsor och gör att hela evenemanget blir klart proffsigare med både skor, snitslar och presentkort.

Dagen blev precis som den familjedag vi ville att det skulle bli. Folk som gick, löpare, ultralöpare, en och annan Ironman på plats. Barn och hundar. Alla glada inför en kravlös dag i trevligt sällskap. Ändå gick det givetvis att se ett och annat horn sticka upp. Tävlingsnerven fanns där fastän vi inte tog tid. En krydda som aldrig lyser med sin frånvaro.

Ja. EB-loppet är som inget annat lopp. Det är ett familjeprojekt som för oss närmare varandra. Ett projekt som utmynnar i kärlek, omtanke, värme, generositet och:

90 086 kr

Efter månader med jobb är det plötsligt slut men ändå inte. Energin sprudlar och vi har redan mängder med tankar på hur vi ska göra nästa år. Ett år som blir precis lika bra som 2018 med en skillnad.

Ännu fler insamlade pengar för att hjälpa de med Epidermolysis Bullosa.

Återkomsten av Simon Scarrow

Macro och Cato är tillbaka i Britannien för att sälla sig till de trupper som försöker kuva de bångstyriga stammarna med Caratacus som ledare. De skickas för att ta över ansvaret för ett fort i utkanterna och inser att centurionen på plats har fört ett skräckvälde. Ett skräckvälde som senare kommer att slå tillbaka med full kraft mot dem själva.

Det här är tolfte boken i serien om Macro och Cato och jag blir återigen imponerad över att Scarrow lyckas hålla stilen. Och det är kanske fel uttryckt för den här boken håller inte bara stilen. Den är tveklöst en av de bättre. Det beror på att förutom de vanliga ingredienserna har den här någon form av gastkramande spänning i sig som får mig att sitta som på nålar. Som en slags verklig oro över hur det ska gå för mina hjältar och att det den här gången verkligen ser illa ut.

Skickligt!

Traillöpning som gemensam upplevelse

Jag förespråkar i vanliga fall ensamhet. Tid för mig själv och mina egna tankar. Möjlighet till reflektion och analys, planering och beslut. Tid för tystnad.

Den här ensamheten har i flera år nu varit väldigt starkt förknippad med löpning i skogen. Rörelsen gör mig kreativ och det är få saker som är lika nyttiga för min mentala och fysiska hälsa.

Eftersom jag är lärare och därmed ofta i ett socialt sammanhang har den här balansen mellan ensamhet och tillsammans varit oerhört viktig. Överhuvudtaget är det påfallande ofta som det där med balans är viktigt.

Jag har blivit påmind om detta i och med lite olika äventyr samt genom de gemensamma trailpassen med Solvikingarna som jag har fått förmånen att hålla.

Där springer vi ett gäng och upplever tillsammans. För det är så jag ser det. En gemensam upplevelse som råkar vara i rörelsen kallad löpning som vi alla tycker om.

Jag får även en härlig frihetskänsla. Vi är så oerhört privilegierade som kan ta beslutet att tillsammans njuta av stigar och skog, ett och annat bad och till och med lite bergsklättring.

Vi delar upplevelsen och njuter tillsammans. Både under löpningen och efter.

Det är inte så dumt det heller...

Välj dina intryck

Vi klarar inte av att äta hur mycket som helst. Eller att vara vakna hur länge som helst. Inte heller....

Jag vill påstå att vi inte klarar av för mycket av någonting.

Idag riskerar vi att drunkna i intryck och information.

Jag tror inte på multitasking och jag tror inte heller att vi totalt klarar av att hantera hur många intryck som helst.

Så vilka intryck ska vi ägna oss åt?

De vi mår bra av givetvis. Men vilka är det? Jag tror att det är en idé att jämställa vår intryckskonsumtion med exempelvis socker. Kanske gott och smaskigt till en början men inget vi mår bra av i längden.

Vi kanske tycker att det är intressant eller till och med avslappnande att dyka ner i sociala medier och simma runt där i tid och otid. Vi utsätts därmed för mängder med information och intryck. Tid läggs men den investeras inte.

Jag tror att vi ska ta sig en rejäl funderare på vilka intryck vi väljer att lägga tid på.

Vad ger det mig? Här och nu? I längden?

Är det verkligen ett värde i bekanta och obekantas livsöden och dramer? Som en ständig såpopera som aldrig tar slut.

Vad ger det oss i längden? Stress? Skeva ideal? Tidslöseri!!!!

Det finns en sak jag aldrig blir mätt på och som alltid ger mig något här och nu och i längden.

Naturen!