Pauser

Vad är egentligen en paus?

Vila? Återhämtning? Eller bara en annan sysselsättning? Och vad är det vi tar paus ifrån?

För egen del är behovet den mentala pausen. Få tänka på något annat eller ingenting alls.

Härom veckan var familjen på Ullared. Ett fruktansvärt ställe. Efter några timmar kände jag hur det där lilla puttrandet i huvudet hade eskalerat och var nära att svämma över.

Hur flyr man psykiskt?

Jag talade om för familjen att jag inte klarade mer, satte mig på en pall, plockade upp min termos med kaffe (japp, jag visste vad som komma skulle och hade förberett mig), blundade och försökte komma därifrån.

Under några minuter lyckades jag koppla bort trängseln, ljuden och sinnet fick ro igen. Magiskt! Att det fungerade förvånade mig samtidigt som jag insåg att det där var en av mitt livs bästa pauser.

Vad är syftet med den där pausen? Kaffet på jobbet och även lunchen fungerar oftast som en fysisk paus i den mening att man ändrar sysselsättning. Har inte lektion eller rättar/planerar inte. Men jag tror att vi sällan tar de viktiga pauserna. De mentala pauserna som får oss att orka med helheten. Ibland undrar jag om en del pausar överhuvudtaget. Sociala samspel dagarna igenom. Om inte i verkligheten så på nätet. Och när det äntligen är paus ifrån det så är det lurar i öronen.

När tänker folk?

Återkommer om det.

IT-ensifieringen

Löpningen i skogen ger mig tid att tänka och reflektera.

För ett par år sedan missbrukade jag Wordfeud. Fantastiskt roligt spel. Men när jag knappt han läsa ett uppslag i min bok innan jag var tvungen att se efter om det var min tur igen så fick jag mig en funderare. Istället för avkoppling med en bra bok kände jag mig uppstressad. Likadant var det med nyheterna. Hur mycket hinner de egentligen ändras under en dag? Kanske inte nödvändigt att se efter 7-10 gånger per dag?

Jag kopplade i princip bort allt. Inga notiser, vibrationer och ljud. Inget Facebook och tydliga ramar och regler om när på dygnet jag fick vara uppkopplad.

Ett beslut som jag verkligen kände att jag mådde bra av men i och med min  idé om att vara en Lärarhälsocoach har förutsättningarna förändrats lite. För att visa att jag finns måste jag nå ut och det gör jag enklast på nätet. Via Instagram och Facebook gör jag inlägg, hänvisar till min blogg och lägger upp bilder. Jag känner hur jag sakta sugs in i en värld som jag delvis inte vill vara en del av. Nyfikenheten drar i mig som en magnet. Några gilla? Hur många visningar?

Plötsligt är jag inne på nätet och sociala medier oerhört mycket mer frekvent än tidigare. Jag vill lägga upp och kolla hur det går. Men hur ofta och hur många dagar i veckan? Om dagen?

Jag är övertygad om att det i grunden är ohälsosamt med för mycket tid på nätet. Där finns för många obetydligheter som blir viktiga. Varför fick jag inte fler visningar på det där inlägget? Varför så många gilla på den där bilden? För att inte tala om förmågan att bara fasta i andras inlägg.

Jag känner mig väldigt kluven över det här. Jag måste fortsätta men behöver sätta upp tydliga regler för hur jag vill ha det. Men hur ska de se ut? Jag har inget svar på det här och nu men vet att jag måste ge mig själv tydliga ramar. För det fungerar. Det där med ramar och regler. Sen om det rör sig om sömn, matintag, träning eller sociala medier spelar inte så stor roll. Det där lilla konkreta kontraktet med mig själv är oerhört viktigt och gör valen så mycket enklare när det väl är dags. När fingrarna osökt söker sig mot mobilen finns en "IT-vakt" som hindrar mig att återigen kolla något jag redan sett.

Jobbstart och vardag

Inför semestern går vi in med en härligt positiv känsla. Här har det minsann jobbats och slitits. Ett stort måste som ska ersättas av trevligare ting. Sol och bad, resor, avkoppling mm.

Vad härligt det ska bli!

Semestern tickar på och allt blir givetvis inte sådär fantastiskt bra som man hade hoppats och mot slutet av den smyger sig ångesten på. Usch! Snart börjar det igen.

Fokuset ligger nu istället på det negativa. Varför måste det vara så? Tidningarna slår upp sida efter sida om jobbångest och hur man ska hantera den. Vänner och bekanta pratar om det som en självklarhet. Vågar man ens säga att man ser fram emot vardagen igen?

Jag tänker att det negativa kommer ändå. Oavsett om det är semester på gång eller jobb och vardag så finns ingen anledning att lägga energi på allt dåligt som kommer eller kanske kommer att inträffa. Det kommer ändå! Och vi kan aldrig i förväg veta i hur stor grad.

Vettigare då att fokusera på det bra. Det finns mängder med bra saker när jobb och vardag sätter igång och det finns alltid möjlighet att förändra och utveckla till det bättre.

Vad ser jag fram emot?

Och om jag inte hittar tillräckligt många saker så kanske det är på tiden att göra något åt det. För det är jag som bestämmer över mitt liv. Jag tar beslut om hur jag vill att mitt liv ska se ut. Och fungerar inte vardagen så finns det inte en enda semester som kan reparera det. Den erfarenheten gjorde jag själv för länge sedan. Det vi har mest av är just jobb och vardag. Se till att trivas med det i första hand.

Fungerar jobb och vardag kommer semestern tveklöst att bli bra också. Allt handlar kanske inte om inställning men väldigt mycket. Mitt huvud och mentala mående behöver inte och vill inte ha påminnelser om det negativa. Däremot mår det väldigt bra av det motsatta.

Det där glaset är alltid halvfullt. Det finns alltid en framsida.

Legionen av Simon Scarrow

I denna tionde del om de romerska soldaterna Macro och Cato är de på jakt efter den tidigare piraten, slaven och gladiatorn Ajax som smet ur deras grepp i den förra boken Gladiatorn. Jakten för dem till Egypten och leder dem till ett nubiskt uppror.

Serien håller. Lite miljöombyte, lite personlig utveckling men samma anda och spänning. En härlig bokserie att ta fram lite då och då. Lätt och ledigt. Avslappnande läsning.

Ryggmärgsbeteenden och vanor

Vi växer upp i ett socialt sammanhang. Vi uppfostras till ett visst beteende. Familj, vänner och bekanta gör ofta likadant. Det finns förväntningar i hur vi ska bete oss och en grund läggs under hela vår uppväxt.

Jag har aldrig saknat gott. Kunskapen om bra och dåligt under min uppväxt var inte lika god som idag. Då hette det inte fredagsmys men choklad, chips eller något annat var en regel framför TV-n. Backen med läsk stod i förrådet. Det var bara att ta. Minns att jag efter vissa träningar slukade både två och tre flaskor. Päronsoda, Hallonsoda. Portello!!! Mmmmm....

En höjdpunkt när jag ser tillbaka på min barndom var ett "slovenskt" kortspel. Där satt vi. Mamma. pappa, storebror och jag. Spelade och spelade. Ett lagspel med mycket känslor. Det var så himla roligt att en kompis till mig tog brorsans plats när han hade flyttat hemifrån. Vilka härliga minnen! Givetvis knaprade vi på något.

Belöningar, familjekvalité och festligheter. Jag är programmerad med att de förknippas med något gott. Och det intressanta är att det sitter kvar. När mitt första barn kom för tio år sedan togs ett viktigt beslut. Minimalt med sött (till en början var detta en regel som mest innefattade lillkillen :)

Kunskapen hade börjat komma.

För omkring fem år sedan togs nästa steg. Kunskapen blev djupare och bättre. LCHF gjorde entré i familjen.

Det har varit jobbigt att stå emot strömmen. Att vara en avart.

Något jag under hela den här tiden har funderat mycket på har inte varit sockerintaget i sig utan hur vi har tillåtet det bli en del av allt vi tycker är bra och trevligt.

Födelsedagar, festligheter, belöningar med mera.

Måste det för mina barn vara förknippat med socker? Kan jag och min fru genom medvetenhet och ett aktivt val få våra barn att inte förknippa allt bra med socker?

Själv anses jag vara extrem men fortfarande är det så att jag kopplar ovan med socker. Det sitter så djupt. Kropp och huvud vill ha. Du har varit duktig! Stoppa i mun... Eller nu ska vi ha trevligt. Vad kan vi stoppa i oss då. Det sitter stenhårt i ryggmärgen. Det går att stå emot, men inte alltid och det går ju att njuta av annat gott...

Tänk om mina barn kan få slippa den känslan. Tänk om de kan förknippa våra spelkvällar hemma med mys och kärlek (tårarna efter förlust förtränger de nog...) och inte med socker som en stor ingrediens....

Det är verkligen inte lätt när tanken aldrig lämnar huvudet. Samtidigt går det att kämpa med sitt egna huvud och ta rätt beslut. Speciellt när de två med rösträtt hemma är av samma åsikt. Men när resten av samhället bara blir värre och värre känns det som om en framgången inte är given.

Nu för tiden ska ju allt firas. Snart får ungarna en glass bara de tar sig till skolan.

Att det finns ett sockerberoende råder det ingen tvekan om. Klart att hela jag mår gott av att stoppa i mig något gott. Ännu svårare att hantera problematiken blir det när det dessutom är så starkt förknippat med situationer jag sätter stort värde på.

Vi har en mycket god vän till familjen. Om jag tycker att detta är jobbigt har hon det mycket värre. Men hon är motiverad och kämpar som ett djur. Hon är jäkligt stark och kommer att klara det. Det kanske inte kommer att gå spikrakt mot framgång men hur många saker gör det? Att hon dessutom har satt igång processen mitt under semestern är imponerande. Den svåraste tiden på året när man ska njuta och inga riktiga strukturer finns.

Att ge sig på en utmaning. Något svårt, och klara det, är djupt tillfredsställande. Sen om det har med motion eller personlig utveckling att göra spelar ingen roll. Belöningen blir långvarig och sockerlös.

Jag blir starkare.

Homo Deus av Yuval Noah Harari

Har vi någon själ?

Har vi någon fri vilja?

Hur ser vår framtid ut?

Detta är några av frågorna som Harari resonerar kring i sin bok Homo Deus. Människan har i alla tider sökt förbättring och utveckling. Nu har vi kommit så långt att vi på allvar kan se vår kommande odödlighet som ett faktum. De teknologiska och biologivetenskapliga framstegen verkar inte se några gränser. Och kan vi böja på en av det yttersta reglerna så blir vi inte bara odödliga, vi gör oss även till gudar.

Vi kan konstruera en teknologi som slutligen kommer göra oss själva oanvändbara för att inte säga meningslösa i framtiden. Genom olika algoritmer kommer google, facebook och andra system kunna lära känna oss bättre än vi känner oss själva. Skräddarsy vår verklighet på att sätt att vi tillslut inte kommer att veta vad vi vill och inte vill. Det löser maskinerna åt oss. AI växer fram och kommer att sköta våra sysslor på ett mycket bättre sätt än vi själva. Vad ska de sedan med oss till?

Jag tycker att den här boken på många sätt var jobbig. Dels för att den inte är speciellt lättläst. Den innehåller så mycket och mycket av det är svårt att greppa. Förstå. Vilja förstå. Smälta. Dessutom är jag sedan flera år lite informations- och teknologifientlig. Att läsa den här boken gjorde mig inte vänligare inställd.

Framtiden som Harari målar upp känns overklig men ändå inte. Han bygger verkligen vidare på hur samhällsutvecklingen ser ut idag. Vi vill radera bort allt svårt, jobbigt och tråkigt. Allt ska vara perfekt och är det inte det ska någon få skulden och sedan ska det rättas till.

Uppkopplade och med noll integritet kommer vi en dag nå fulländning. Men är det ens möjligt? Kan vi nå fulländning? Det skulle innebära att allt är perfekt precis hela tiden men skulle vi uppleva det?

Jag som är lite tråkig av mig tror ju på motsatser och jag tänker fortsätta att ägna mig åt dem. För jag tror fortfarande att tristessen är viktig och att soffan alltid kommer att vara goast om jag kraschar ner i den totalt slut.

Uppskattning

För ett par år sedan bytte vi bil. Från en som skramlade och oroade till en ny. I flera veckor kände jag mig privilegierad. Det var en lyx att få sätta sig och köra. Njutning. Jag tänkte att det var viktigt att minnas känslan eftersom den givetvis skulle avta och bli självklar.

Nu är jag där igen. En flytt, ett nytt boende. Så många härliga förbättringar. Så mycket att uppskatta. Hur länge då?

Det finns med all säkerhet en plan med detta. Någon fördel i evolutionen. Strävan efter förbättring. Att aldrig bli nöjd. Att våga och vilja utvecklas.

Det är enkelt att uppskatta det nya. Saker, människor, egenskaper. Men jag vill bli ännu bättre på att uppskatta det givna. Givetvis går det inte att ständigt gå omkring och fokusera på allt bra runtomkring. Skulle inte få tid till så mycket annat. Men jag är övertygad om att det finns en poäng med att stanna upp lite då och då och reflektera över det där självklara.

Tillgången till vatten och värme. Den fyllda kylen och frysen. De fantastiska människorna omkring mig och alla deras goda egenskaper.

Men det är svårt att bara stanna upp mitt i allt och tänka att nu ska jag uppskatta allt bra omkring mig. Därför tror jag mycket på att utsätta sig för motsatsen.

Vägra bekvämlighet ibland. Bli riktigt jäkla trött, hungrig, törstig. Ut och sakna! Längta!

Löpningen ger mig så otroligt mycket. Jag investerar i min fysiska och mentala hälsa.

Här och nu.

Till framtiden!

För jag planerar att leva länge och det med kvalité. Jag vill uppskatta. Och om jag klarar av att uppskatta det givna och självklara så har jag riktigt mycket att vara nöjd över.

Är det det som är lycka? Att begripa hur bra man har det.

Nu ska jag ut i skogen och bara finnas.