Torka aldrig tårar utan handskar - 1 Kärleken av Jonas Gardell

Är detta en bok som man måste tycka om? Är det vad som förväntas? Vad som anses politiskt korrekt?

Jag har ett bra tag velat läsa Torka aldrig tårar utan handskar och nu äntligen fått tummen ur. Rasmus och Benjamin, den ene från en liten håla i Värmland den andre ett Jehovas vittne från Stockholm. Boken skildrar framförallt deras liv och känslor från en del av barndomen och som vuxna. Deras utanförskap och brist på tillhörighet. Deras känsla av att inte passa in. Omgivningens reaktioner på att de inte är som andra. Människors okunskap och ondska. Detta hand i hand med en allmän historisk bild av hur samhället har sett på homosexualitet under 1970-talet och framåt.

Som vanligt är människans rädsla för det okända och annorlunda det som tar fram det värsta ur oss. Vi lever idag i ett samhälle som förväntas vara mer tolerant än tidigare. På sätt och vis är vi kanske det men ändå inte. Jag återkommer om detta i ett annat inlägg.

Boken fångar. Jag rycks med i huvudkaraktärernas öden. Det är oerhört intressant att få läsa om hur "vi" resonerade kring homosexualitet tidigare. Det är lätt att bli engagerad i de orättvisor som de råkar ut för. Det är lätt att förstå deras behov av att känna sig som någon. Få en identitet. Träffa likasinnade.  

Ja, jag tycker att boken är bra men det är en sak som jag inte förstår eller kanske till och med ogillar. Bokens titel har ett tillägg, 1. Kärleken. Kärleken till vad är min fråga? Jag tycker nämligen att bilden Jonas Gardell ger framförallt är törsten att få ha sex. Det knullas runt åt höger och vänster och jag tycker det blir en konstig obalans. Det är så tydligt vad karaktärerna har för behov innan de som vuxna hamnar i Stockholm. Tillhörighet, trygghet och kärlek men när de väl hamnar där är det som att det enda fokus som finns är att få ha så mycket sex som möjligt. Jag får inte riktigt ihop det och jag har frågat mig själv om jag hade reagerat likadant om det hade varit heteroförhållanden det hade handlat om. Jag tror och hoppas det.

Jag ser nämligen mig själv som en öppen person. Vem folk älskar och hur är inte mina bekymmer. Vad folk gör i sänghalmen är inte heller det mina bekymmer oavsett läggning. Så länge båda trivs förstår jag inte varför andra ens ska bemöda sig med en åsikt.

Nu är det två böcker kvar så det är inte läge att klubba min bedömning ännu men jag är hittills inte övervägande positiv.

En helvetesrunda

Usch! Idag var det inte roligt. Kändes som om det mesta gick snett.

Jag kom hem igår kväll efter ett intervallpass med Solvikingarna och funderade på om jag skulle springa hem från jobbet följande dag. Normalt sett brukar jag cykla tisdagar men den här dagen hade jag möjlighet att komma ifrån lite tidigare och tänkte att jag lika gärna kunde passa på.

Ombytt och klar kände jag mig inte riktigt lika motiverad. Grått, blåsigt och lite sliten. Det har blivit väldigt många km på kort tid...

Planen var att springa terräng i princip hela vägen hem. Min tanke var att prova lite nya stigar nära jobbet för att senare haka på de gamla bekanta.

Efter ett fåtal km var jag nära att stuka ihjäl min vänstra fot. Det gick bra (ömmar bara lite i kväll) men jag hann bli rejält rädd. Kort därefter stöter jag till min högra stortå mot en sten och blir nog egentligen mest förbannad på mig själv. Ont gjorde det men jag undrade mest vad tusan det var jag sysslade med.  De nya stigarna var lika svårlöpta som de vanliga nära jobbet. Efter ca 7 km börjar jag känna igen mig men kan inte riktigt placera var jag är. Snart nog springer jag över den där spången där man får passa sig för att inte få blöta fötter. Då slår det mig att jag bara är någon km ifrån jobbet.

Grrrr!! Vad göra nu. En liten tanke smög sig på att springa tillbaka till jobbet och åka hem med gumman. Det skulle dock bli långt ifrån de antal km jag hade tänkt mig. Istället lunkade jag på framåt och hade för avsikt att ta mig ur skogen för att springa asfalt hem. Snabbare och enklare. Problemet var att min tanke om att ta mig ut till asfalten gick åt pipan. Efter 10 löpta km insåg jag att jag återigen var tillbaka på ruta ett. Frustrationen kände inga gränser och jag kom på mig själv med att stå mitt ute i skogen och bara skrika.

Återigen lockade det att springa tillbaka till jobbet men jag var så innerligt förbannad på mig själv att jag kände att jag inte var värd annat än att på egen hand ta mig hem. Någonstans i den här vevan upptäckte jag att mitt vattenbälte var en flaska kort. När hade jag tappat den? Suck!

När jag äntligen kom ut till asfalten räknade jag ut att istället för en tur på ca 21 km skulle det bli en närmare de 30. Det var verkligen inget jag var upplagd för, framförallt inte med en gedigen vind i ansiktet.

Det blev ett mentalt pass idag. Ett pass som är nog så viktigt men absolut inte roligt. Återigen är jag fascinerad över hur kroppen känner sig. Nu några timmar senare är jag givetvis trött men inte mer. Inga muskler som säger ifrån och det är det som är det viktiga.

Målet är att normalisera. Vänja både kropp och knopp på fler antal km och förhoppningsvis är det så att jag närmar mig.

Från runkeeper till klocka

Jag har nu i ett antal år tagit hjälp av runkeeper för att bokföra min träning. Ett fantastiskt redskap som både engagerar och motiverar. Från början var det så spännande att kunna se var i skogen jag hade varit. Så småningom blev det även roligt med alla siffror. Hur långt, hur fort och hur ofta?

Efter hand har jag dock känt av vissa begränsningar. Inte med runkeeper i sig, den kommer jag fortsätta använda som en träningsdagbok, utan med telefonen. Dessa begränsningar har fått mig att spana in på det här med puls/GPSklocka. Här finns flera fördelar som telefonen inte kan matcha men tyvärr även vissa nackdelar:

Fördelar

- Vattentät - Jag behöver inte oroa mig för regn och jag kan simma med den. Viktigt med tanke på          mina kommande triathlontankar.

- Avsevärt längre batteritid - otroligt viktigt eftersom jag vill att mina längre turer ska registreras.         Något jag har insett inte kommer att kunna ske med telefonen.

- Bekvämare - Telefonen skumpandes i en ficka eller fastsatt på armen är klart sämre än en klocka på   handleden.

- Utomlandsanvändarvänlig - kostar inte skjortan att registrera en tur när man är iväg.

- Oändliga träningsverktyg som innefattar puls, intervaller och mycket mycket mer. Jag kommer nog   inte att använda mig av hälften. 

Nackdelar

- Ingen musik eller ljudbok - Visserligen något jag använder mig av allt mer sällan.

- Ingen kamera.

- Ingen möjlighet att kontakta någon vid en eventuell skada/olycka mitt ute i skogen. Förutsatt att        täckning finns.

Fördelarna överväger klart nackdelarna och därför har jag tänkt mig att en klocka skulle kunna bli en fin julklapp. Föra veckan tog jag mig till Naturkompaniet för att prata lite med dem och för att prova. Ville känna hur stor och klumpig den verkade. Givetvis reades den ut och jag inhandlade.

Tomten kom tidigt i år... 

63,5 km på två dagar

Men först. Naturen är magiskt vacker så här års...

                                                                                                                                                    

Mängden löpta km i veckan måste upp. Det finns olika tillvägagångssätt och den här veckan tänkte

jag prova på något jag aldrig gjort förut. Två långlopp på två dagar. Tidigare har mina vader alltid 

behövt vila efter ett långlopp men det senaste har jag känt att de utan tvekan har blivit starkare. Därför kände jag att det var läge att prova. 

I fredags sprang jag hem från jobbet 21 km i terräng. Första 10 i väldigt svårlöpt terräng och de resterande 10 i lite enklare terräng. Det kändes tyngre en vad jag hade tänkt mig. 

Idag var det dags för löpning med Solvikingarna igen. Eftersom tempot på lördagar är väldigt lugnt var min plan att även springa dit och hem. Tidigare har vi lördagar sprungit på ganska små stigar så jag räknade med att jag skulle hamna på cirka 35 km idag. Jag packade därför med mig en banan, russin och ett litet paket salt från en kritiserad hamburgerkedja som jag själv har jobbat på. 

Mitt mål är att jag ska komma dithän att löpningen enbart ska bli en energifråga. Det vill säga att min kropp är så tränad att det bara ska handla om att stoppa i mig energi för att klara av de km jag har tänkt mig. Och rätt sorts energi ska förutom att det ger mig bränsle accepteras av min mage samt vara av naturlig art. Kemisk hokus pokus med en innehållsförteckning som ingen vettig människa begriper vill jag inte ha i min kropp.

Salt och russin har jag provat på förut men bananen var ett nytt experiment. Efter 22 km var det tungt. Saltet och russin en trycktes in och gav mig en märkbar skjuts. Magen nöjd. Efter cirka 31 kilometer var vi tillbaka i klubbstugan. Mitt vatten hade tagit slut sedan ett bara kilometer så jag var i stort behov av vätska. Två muggar apelsinsaft, påfyllning av vätskebälte och så iväg hemåt. Nu var det trögt igen och bananen i handen lockade. Jag visste att jag hade en hel del backar framför mig och tänkte att det kunde vara läge att äta upp den gåendes upp för dem. Återigen en påfallande energikick och magen blev inte arg den heller.  

Med cirka 2 kilometer kvar insåg jag att jag skulle komma hem på precis under 42 km. Det gick inte för sig så jag tog en liten omväg för att ta mig över de magiska 42 för blott andra gången i mitt liv.

64,5 km på två dagar. Kroppen är trött men mår bra. Fantastiskt! Detta trodde jag inte om mig själv för ett antal år sedan. Otroligt vad man kan träna och vänja kroppen vid. Ska bli spännande att se hur den mår i morgon.

Jakten av Simon Scarrow

Berättelsen om Macro och Cato fortsätter. General Aulus Plautius familj råkar ut för ett skeppsbrott och hamnar i druidernas klor. Macro och Cato får i uppdrag att försöka finna och eventuellt även rädda dem.

I första halvan av boken är det en del slag och det känns lite slentrian. Slagen i sig är inget som fångar mig jättemycket. Den här delen av boken är ok men inte så mycket mer. Det är när Macro och Cato åtar sig uppdraget att försöka rädda generalens familj som boken lever upp. Den antar en annan nyans och skiljer sig därmed från de tidigare böckerna. En utveckling som gör att betyget för hela bokserien i mina ögon höjs. Den får helt enkelt en dimension till. Annars är alltid min rädsla inför en ny del att det finns en risk för att det blir " same, same but different". Men inte här inte. En annan mycket positiv egenskap boken har är att den är väldigt oförutsägbar. Det var påfallande ofta som jag trodde mig veta vad som skulle hända med kom att förstå att författaren hade tänkt sig något annat.

Samspelet mellan de två huvudfigurerna är roande och vänskaplig och mina känslor för dem stärks. Deras öden blir viktigare för mig och det om något är ett gott betyg. En annan skillnad gentemot de föregående två böckerna är att det är ännu mer fokus på Cato i den här boken. Mer av hans tankar och känslor. Det finns egentligen inte så mycket att säga om det. Boken blir varken bättre eller sämre. Mer ett konstaterande.

Återigen är det kul och intressant att få ta del av en berättelse i en historisk miljö och alltid lika intressant med författarens historiska kommentarer i slutet av boken. Jag hoppas innerligt att bokserien kommer att fortsätta på det inslagna spåret. Är lite orolig eftersom den är i så många delar och då känns det som om risken är större att den tappar. Men den finns ingen anledning att måla fan på väggen i onödan. Scarrow har gjort det himla bra hittills. Varför skulle då inte fortsättningen var det också?

Utvärdering av den senaste månadens träning

I lördags stod en längre tur på programmet. Det blev 18 km. Vackert men fruktansvärt tungt. Det var trevligt med en ny miljö på ostkusten men förmodligen gjorde veckans alla kilometer att just den här turen, och det faktum att det var asfalt rakt igenom, blev allt annat än lustfylld. Försökte se det som framförallt en mental träning eftersom de sista milen på BUM till våren knappast heller kommer vara speciellt lustfyllda.  

Runkeeper är ett fantastiskt träningsverktyg. En dagbok som sporrar och hjälper till. Mitt mål har varit att få upp antalet kilometer och jag har i år legat på ca 90 kilometers löpning per månad. Hittills i september ligger jag på 169 km. En klar ökning som jag för närvarande känner mig bekväm med. För ett tag sedan var mitt mål att löpa ett långlopp i månaden men nu har jag börjat tänka om. Jag ska försöka vänja kroppen vid fler antal km och successivt öka belastning. Till exempel genom att springa två längre rundor två dagar i följd. Jag tycker mig redan börja ana att mina vader inte längre blir så trötta som tidigare och att de återhämtar sig snabbare. Ökningen måste ske gradvis och jag får inte bli korkad i min ambition.

Återigen blir jag fascinerad av hur kroppen är funtad. 18 km på fastande mage, en kaffe och sedan var jag reda för nästa "pass". Den nya kajaken skulle testas så jag och grabbarna gav oss iväg på en tur. 

Det blev 5 km och förutom att kroppen paddlade på utan problem var det återigen en härlig känsla att få vara ute på vattnet. Den här gången med glatt sällskap dessutom. 

Löpning i grupp

Fördelar, fördelar och åter fördelar med att springa i grupp. Gemenskapen och den sociala biten är inte att förringa men det som slår mig mest är skillnaden i hur mycket jag pressar mig. Om jag ska ut och köra intervaller själv så finns det framförallt två problem. De äger först och främst inte rum speciellt ofta eftersom det i min värld är så ångestladdat. Nummer två är att jag är övertygad om att jag i grupp pressar mig så mycket mer än om jag hade utfört löpningen själv. Att jaga någon eller att känna flåset i nacken har en enorm betydelse för mig. Tillfredsställelsen när jag "vinner" över någon av de andra är stor. Knäcka motståndaren i backen för att sedan dryga ut avståndet fram till mål. Men även målsättningen att hänga på de där snabba.

Ångesten finns fortfarande kvar men det blir en variation och en ovetskap som är betydelsefull. Det ska bli intressant att se vart det här leder. Hur kommer det att utveckla mig?

Det kommer att bli fler intervaller än tidigare och bara det kommer att ha effekt. Lägg därtill att jag förmodligen pressar mig lite mer vid alla dessa tillfällen än om jag hade gjort det själv.

Slutligen är det värt ångesten eftersom tillfredsställelsen är så stor efteråt. Som jag tidigare nämnt: Det är härligt att känna sig stark.