Mer träning - Kroppen är märklig

Efter noggrant övervägande har jag beslutat mig för att skriva mer om min träning på den här bloggen. Tidigare har jag mest flikat in det som har haft med olika tävlingar att göra men jag börjar känna att det skulle vara kul att utöka detta med fler inlägg.

Jag börjar med en lite reflektion så här två dagar efter Göteborgsvarvet.

Natten till söndagen hade jag svårt att sova eftersom benen gjorde så förbannat ont. Att vända sig i sömnen var inget som fungerade särskilt bra.

Natten till idag, måndag, var inte heller något vidare. Jag hoppades på att träningsvärken i benen skulle reduceras en del genom en cykeltur till jobbet. Trapporna ner till förrådet togs med smärta. Ut med cykeln och hopp på. Känslan var faktiskt ganska go. Jag kände mig härligt rostig i benen och tänkte att tempot får anpassas efter vad som faktiskt är möjligt. Den här rostiga känslan bestod cykelturen igenom och den var inte helt igenom negativ. Någonstans så känns det lite skönt när smärtan är sådär lagom. Jag har ont för att jag har gjort något vettigt och det är inte värre än att jag kan fortsätta med att göra något vettigt.

Men kroppen är allt bra märklig ändå.

När jag är framme på jobbet inser jag att jag har lyckats på under 50 minuter. Det är en gräns jag allt som oftast inte klarar av. Varför jag klarade det idag kan jag helt enkelt inte begripa.

Det hade varit så enkelt att tycka synd om mig själv i morse och tagit mina värkande ben som en bra ursäkt till att ta bilen istället.

Ibland ska man lyssna på kroppen. Ibland inte. Men det är verkligen inte lätt att veta när.

Göteborgsvarvet 2014

Som vanligt kändes inte förberedelserna som de bästa. En spökande vad har gjort att jag inte har kunnat lägga upp träningen riktigt som jag har velat. Min tanke har varit att köra en hel del intervaller men påfrestningen har då blivit för hög så därför har jag fått ta det lite lugnare.

För två veckor sedan var det generalrepetition. Jag var ute och sprang 19 kilometer och försökte hålla ett 4,30 tempo. Jag lyckades och vaden kändes bra. Därför var min känsla inför gårdagens varv ändå positiv. Jag hade två olika målsättningar. Den första var att klara av varvet på under 1,40. Det skulle innebär ett nytt personligt rekord och kändes så rimligt att jag även hade ytterligare ett mål, att klara under 1,30. Ett mål jag trodde mig kunna klara om allt verkligen stämde.

De nio första kilometrarna kändes fantastiskt bra. Jag drev på ganska bra med lätta ben och ett positivt sinne. Tempot var såpass bra att jag hade en god chans att klara av 1,30. Sen hände något. En stumhet i låren kom förvånande krypande och plötsligt kändes det inte lika fjädrande lätt. Strax efteråt högg det till i min stackars vad. Mitt mentala jag fick sig därmed en rejäl snyting. Farten sjönk och jag insåg direkt att det bara var att säga hej då till 1,30. Jag blev uppriktigt sagt ledsen där jag sprang. Det hade ju känts så bra. När jag för mig själv har analyserat det i efterhand så kommer jag på flera anledningar till varför det blev som det blev men förmodligen räcker det med en, jag gick ut för hårt.

Ett tag var jag rädd för att antingen få promenera den återstående sträckan eller att till och med bryta loppet. När sådana tankar smyger sig på är det jobbigt.

Jag försökte lägga om steget något genom att landa mer på hälen. Det fungerade och vaden blev inte sämre men varje steg var jobbigt eftersom låren inte heller längre var mina kompisar.

Resten av loppet kändes som en enda pina. Nu hade jag egentligen bara en tanke, att hålla huvudet högt. Jag vill kunna vara stolt över det jag presterar. Jag vill inte ha tusen ursäkter och framförallt vill jag kunna se tillbaka på min prestation och tid och vara nöjd. Det får inte finnas någon känsla efteråt som säger att jag inte gav allt, gjorde mitt bästa.

Nu har det gått en eftermiddag och en natt sen jag kom i mål. För övrigt en natt med mycket dålig sömn och jag kan inte göra så mycket annat än att konstatera att jag inte hade kunnat göra så mycket mer. De sista tio kilometrarna var en kamp och med tanke på hur trött jag var när jag kom i mål kan jag så här i efterhand hålla huvudet högt.

Trots allt så klarade jag faktiskt av min första målsättning.

Gengångare av Jo Nesbö

Återigen en bok av Jo Nesbö och återigen en mycket trevlig upplevelse. Detta var min sista ljudbok jag hade hemma, så det var inte så mycket att välja på. Jag var egentligen inte speciellt sugen på ytterligare en deckare och handlingen var inte heller något jag hoppade högt av. Härligt när man blir positivt överraskad!

Harry Hole flyger hem till Norge för att undersöka ett mord. Han vägrar tro att den gripne är den skyldige och detta leder honom till Oslos smutsiga narkotikamiljö.

Mina farhågor grundade sig i att jag inte var särskilt intresserad av en bok som skulle inbegripa ett narkotikaträsk. Nu blev det inte riktigt så. Boken har så många olika nyanser och vinklar att det är omöjligt att inte bli intresserad. Det är inte bara Harrys perspektiv som Nesbö låter oss följa utan även ett flertal av de andra karaktärernas, däribland en råttas. Och det är någonting i den här blandningen som Nesbö lyckas så otroligt bra med. I de flesta böcker kan jag känna antingen glädje eller besvikelse, till och med tristess beroende på vilken karaktär författaren låter en följa men här blir det inte så. Det är lika intressant och spännande hela tiden, vilket i mina ögom är ovanligt och framförallt en mycket gott betyg.

Narkotikan och missbruk har en central roll i boken och boken ställer en hel del frågor som är värda att fundera över. Vad är lojalitet? Vad är jag beredd att göra för att nå mina mål? Vad får det kosta?

Vid ett flertal tillfällen när jag lyssnade blev jag förvånad över att boken fortfarande hade en hel del kvar innan den var slut. Så här i efterhand tror jag att det till viss del berodde på att jag hela tiden anade vart vi var på väg och det var först när riktningen ändrades som jag insåg att vi inte var riktigt klara. De nya riktningarna kändes aldrig onödiga och längden på boken var bara positiv. Även det något mycket positivt eftersom en del författare kan krångla till det på ett onödigt sätt mot slutet. Önskan att bli oförutsägbar riskerar ofta att bara bli fånig. Men inte här.

De två senaste böckerna av Nesbö har varit två mycket angenäma bekantskaper. Han klättrar på min personliga författarlista. Kul!

Stridens hetta av James Holland

I den fjärde boken om Jack Tanner har handlingen förflyttats till Egypten och kampen mellan Rommel och Montgomery. Tanner är skadad och tar igen sig i Kairo. Under tiden får han i uppgift att luska reda på en tysk spionring som ställer till det för britterna. När han väl tillfrisknar jobbar han lite parallellt med sina uppdrag som löjtnant i armen och som spionjägare i Kairo.

Till en början gläds jag åt att Holland har valt att ha en annan inriktning än i de tidigare tre böckerna. Tyvärr blir det inte så bra. Jag har läst en hel del spionromaner i mina dagar och ett flertal av dem har handlat om just andra världskriget. Och i den jämförelsen väger den här boken ganska lätt. Spänningen och dragningskraften infinner sig aldrig och de gånger det faktiskt blir lite fart i boken är när Tanner hamnar i aktion men det sker för sällan. Kort sagt blir det lite för lite av det som gör de andra Jack Tanner böckerna så bra. Utöver detta är boken fullproppad med förkortningar på olika militära enheter och annat liknande som i mina ögon är totalt ointressant. Det påminner lite om Anthony Beevers faktaböcker om andra världskriget och de har jag aldrig orkat med.

Mot slutet var jag ganska ointresserad av vad som skulle hända och läste mest för att bli klar med boken. Synd på en bra bokserie men jag har ändå goda förhoppningar inför nästa del.

Uppdrag Nemesis av James Holland

Året är 1941 och Jack Tanner är på Kreta. Britterna har kontroll över ön och är i numerärt överläge när tyskarna börjar släppa ner sina fallskärmsjägare. De åker på en rejäl snyting och britterna har alla möjligheter att göra processen kort men obeslutsamhet och dåliga ledare gör att man tillslut tappar ön helt och hållet. Tempot i boken är som i de tidigare två högt. Det är som att läsa en bra actionfilm, underhållning rakt igenom.

Det faktum att Holland väver in och försöker få med riktiga historiska skeenden så mycket som möjligt är jag, vilket jag tidigare nämnt, mycket svag för. Det är sällan ett efterord eller som han kallar det historisk kommentar, är så intressant som i en sådan här bok.

Inledningsvis var jag dock lite tveksam eftersom jag var rädd för att boken skulle vara för lik de tidigare två. Till exempel blev det tydligt att Tanner skulle få problem med en i de egna leden (vilket var en stor del av handlingen i bok två) och då kände jag ett visst vemod. Men den biten avtog och dominerade inte handlingen. Skönt! Det enda negativa med boken är att Holland av någon outgrundlig anledning känner ett behov av att få med en romans i slutet av boken. I mitt tycke meningslöst. Men, men, man kan inte få allt.

Nu blir det rätt på bok nummer fyra, Stridens hetta.

Huvudjägarna av Jo Nesbö

Jag har inte läst så många Nesbö men av de jag har läst är detta den utan konkurrens bästa.

Roger Brown är enligt sig själv Norges bäste headhunter. En hänsynslös människa som inte skyr några medel för att få som han vill. Han har en stor svaghet, frun, som han älskar över allt annat. I övrigt känns det dock som om han är beredd att gå över lik för att få som han vill. Framförallt hans frus dyra vanor gör att ekonomin inte räcker till. Därför har Roger Brown en liten bisyssla. Han är konsttjuv. Utvecklingen går helt enligt hans plan fram till att det minst sagt skiter sig fullständigt för honom. Tillvaron förbyts till total panik och den överlägsne Roger Brown är plötsligt utan kontroll och får istället fly för sitt liv.

Först och främst måste jag nämna att jag aldrig riktigt har haft en klar uppfattning om vad en headhunter är för något. Nu är jag något klokare.

För det andra är det här en riktigt, riktigt bra bok. Det är tempo, känslor och spänning. Avsaknaden av goda människor i boken är både intressant och på något sätt roande och Nesbö lyckas få mig att sympatisera med Roger Brown trots att han inte direkt är någon sympatisk person. Totalt hänsynslös men ändå med en massa känslor. Känslor som dock är totalt koncentrerade mot det egna och fruns välmående. I övrigt är det djungelns lag. Boken har även en sorts rå humor som vid ett flertal gånger fick mig att skratta högt. Den bjuder även på några tvära kast som jag inte var förberedd på. Möjligen är jag inte riktigt nöjd med den sista överraskningen. När den inträffade var min spontana känsla att helheten fick sig en törn. Men förklaringen är inte helt uppåt väggarna så jag får se mellan fingrarna, vilket jag gärna gör. För när jag läser en bok som jag tycker är riktigt bra är det som om kritiken har en tendens att avta. Vissa skönhetsfläckar blir plötsligt ok. Skönhetsfläckar som jag kanske inte hade accepterat i en sämre bok.

Detta får mig faktiskt att tänka på hur vi ser på varandra. Kollegor, vänner och släktingar. Är det så att folk i vår närhet måste komma upp på en viss nivå i "tyckaombarometern"? Är man på rätt nivå är vissa skönhetsfläckar ok men om man inte är på rätt nivå blir det ytterligare en störande egenskap i en personlighet som man redan har svårt för?

I grund och botten måste det handla om min egna harmoni. Har jag den klarar jag av de flesta egenskaper hos andra. Det är "bara" att ha en god uppfattning om hur jag når den där harmonin och det är kanske det som är det svåra.

En vis mans fruktan del 2 av Patrick Rothfuss

Kvothe har tagit en paus från universitetet och begett sig ut i världen. Han "tar anställning" hos en mäktig man som han dels utför en del uppdrag hos men även räddar livet på. Ett av uppdragen blir att ge sig ut och få fatt på ett gäng rövare som håller till på den mäktige mannens ägor. Vidare träffar han manslukerskan och älvan Felurian och lyckas ta sig ifrån henne med livet och förståndet i behåll. Därefter hamnar han hos ademerfolket där han får lära sig en stridskonst under en tid och sen tillbaka till universitetet.

Min hastiga sammanfattning ovan är mest en uppräkning men det är även en beskrivning av bokens styrka. Det är fler miljöförändringar och det händer mycket, mycket mer i den här andra delen av En vis mans fruktan än i den första. Som jag nyligen skrev tyckte jag om den första boken men den hade en nackdel och det var att den "fastnade" och inte tog sig vidare i berättelsen fort nog. Den här andra delen är därför avsevärt mycket bättre. Spänningen höjs en nivå och boken "fastnar" inte alls på samma sätt. Dock når den inte högsta klass eftersom jag fortfarande tycker att Rothfuss har en förkärlek att i onödan dra ut på handlingen. Tiden hos Felurian är för lång, likaså tiden hos ademerfolket där han lär sig en stridskonst.

Banta antalet sidor i dina böcker Rothfuss och de kommer i mina ögon går från bra till väldigt bra eller till och med fantastiska.