Jordens arvingar av Ildefonso Falcones

Boken utspelar sig i Barcelona under sent 1300-tal och tidigt 1400-tal. Hugo Llor är föräldralös och går en osäker framtid till mötes. Han kastas mellan hopp och förtvivlan och får anpassa sig till rikare och mäktigare människors humör och nycker. Han får vänner och fiender och kämpar sig fram i hopp om att leva ett tryggt och bra liv. Men det är svårt i medeltidens Barcelona. 

En historisk roman har alltid sina fördelar. Det är spännande och intressant med både den geografiska omgivningen och tiden boken utspelar sig i. Hur behandlades de fattiga och rika? Hur betedde sig kyrkans män och kvinnor och hur betedde sig vanligt folk mot varandra och varför? Judarnas verklighet tyckte jag var extra intressant.

Boken innehåller de klassiska ingredienserna hat och kärlek. Det är spännande och engagerande men blir också lite fånigt ibland eftersom Falcones så tydligt leder in läsaren i en berg-och-dalbana. Om det gått bra för Hugo ett tag är det inte svårtippat att det snart kommer gå sämre. Och eftersom boken är så lång som den faktiskt är blir det lite tjatigt. Det här hade kunnat vara ett ganska överkomligt "problem" om det inte hade varit för att det förhållandevis många gånger uppstår konflikter och bekymmer som helt enkelt känns osannolika. Nog för att folk kan bli hatiska men det måste finnas en rimlighet och en trovärdighet i konflikterna som uppstår. Det tycker jag inte att den här boken har. 

Bristerna till trots tycker jag ändå att boken är läsvärd tack vare dess historiska miljö. 

"Infopaus" - har jag missat något?

En veckas camping - En vecka utan det ständiga flödet. Inga nyheter. Inga sociala medier.

Jag har i flera år nu tagit en "infopaus" i samband med att vi åker iväg någonstans på semester. Det är väldigt smidigt av flera skäl eftersom bortavaron ruckar på de givna rutinerna som finns hemma. Jag tror att vi alla har ett visst beteendemönster och att det därmed är svårare att göra annorlunda i hemmiljön. Alltså känns det givet att passa på när vi är iväg...

Hur?
Jag tillåter jag mig att använda kameran, kolla vädret, navigera samt att registrera min träning. All annan aktivitet på nätet är förbjuden. Ej heller ok att läsa tidningar, text-tv eller annan uppdatering IRL.

Varför?
Dels är jag nyfiken på hur jag kommer att reagera och dels för att jag är övertygad om att infopausen är väldigt viktig i dagens samhälle där vi frivilligt (ja! frivilligt) bombarderas av all möjlig viktig och oviktig information.

Utgångspunkt.
Först och främst är jag kanske helt fel person att göra den här typen av åtgärd. Jag avskyr att pilla med mobilen. Den är liten och gör sällan det jag vill. Jag har minimalt med appar och min fingerfärdighet är usel och därför klickar jag mig sällan rätt och att skriva är ett helvete. Ett inlägg på Instagram är till exempel fortfarande krångligt och tar längre tid än nödvändigt att göra. Nio gånger av tio använder jag en större apparat om jag ska göra något på nätet och eftersom de aldrig är med på semestern är omställningen inte svår. Dessutom är min tid på nätet redan väldigt begränsad eftersom jag har litet intresse av att följa andra.

Men. Jag har trots allt ett liv på nätet. Jag följer och framförallt delar jag, jag hänger med i samhällsutvecklingen och har en del saker som jag "behöver" göra.

Upplevelse
Det är tveklöst väldigt skönt med den här pausen. Det blir en sorts stillhet när världen krymper och det enda som finns och gäller är det som sker här och nu. Och till min glädje är detta busenkelt. Jag känner varken längtan eller sug. Det kliar inte i fingrarna. Istället sätter sig "bortavarorutinerna" direkt och jag kan inte undgå att reflektera över hur jag eventuellt kan begränsa min informationskonsumtion ytterligare. Jag tycker trots allt att jag ibland kollar nyheterna för ofta och att jag skulle kunna strama åt min tid på nätet ännu mer. Samtidigt känner jag att mitt förhållningssätt är sunt, vilket är glädjande.

Jag är övertygad om att en sådan här vecka är både viktig och och meningslös. Viktig för att uppleva hur det känns och om det leder till reflektion och en nödvändig förändring. Fullständigt meningslös om det blir en "earthhour" av det hela. Det vill säga att ens konsumtion är alldeles för hög året om och så tror man att en liten dag eller vecka ska leda till något. Pauser är något vi behöver kontinuerligt oavsett om det gäller stress eller annan belastning.

Full fart framåt utan reflektion är en given väg in i en stenhård vägg.

Vad gör jag?
Vad vill jag?
Hur mår jag?
Vad mår jag bra av?
Vad mår jag dåligt av?

Några exempel på frågor jag tycker att man ska ställa sig ofta. Frågor som leder till svar som leder till ett förstärkt eller förändrat beteende och därmed ett bättre mående.

Helt vanliga män av Christopher R Browning

Helt vanliga män handlar om Reservbataljon 101 och ur de bidrog till den slutgiltiga lösningen. Detta var medelålders män som var för gamla för att kallas in till militärtjänst. De var inte indoktrinerade nazister men ändå deltog de i avrättandet av 38 000 judar och sände ytterligare 45 000 till Treblinka. Boken redogör för hur det gick till och försöker komma till en slutsats om varför och hur dessa män kunde bli de mördare de blev. 

Boken är bra och faktiskt lite förvånande. Att ett antal män inte klarade av sin uppgift och tilläts låta bli var exempelvis en nyhet. Sen är det mycket kaka på kaka i redogörelserna för vad det är de gör. Hemska saker som påminner om varandra och som jag efter ett tag får svårt att särskilja. Mycket intressant rakt igenom men samtidigt känner jag som vanligt att det hade kunnat kortas ner. För mig räcker med en översiktlig bild men samtidigt förstår jag att det är givet att redogöra för allt man forskat fram. Boken är trots allt inte skönlitterär. 

Förutom de faktiska händelserna är det intressant när Browning spekulerar i vad det var som fick de här männen att utföra sin uppgift som de gjorde. Hur mycket spelade grupptrycket och kamratskapen roll? Kriget? Antisemitism?

Boken rekommenderas men det är viktig att veta vad det är en fackbok man ger sig in på.

Hur stor är synden?

"Daniel, du är himla duktig". "Du är värd något gott".

Det kliar i fingrarna. Kugghjulen har satt kursen. Mot "belöningen". När tanken väl har infunnit sig är det svårt att stå emot.

Min beredskap inför detta är att helt enkelt inte ha något dumt hemma. För vet jag att om det finns där så tar det inte lång stund innan det ryker.

Det blir gärna mörk choklad. Ännu mer gärna i tryffelform (hemmagjord). Och naturligtvis kan jag inte nöja mig med en eller ett par. De sipprar ner så mjukt och härligt och då är viljestyrkan att vara duktig liten. Mycket liten.

Eller Finnkrisp. Med massor av smör och OST!!! Så tunn och så liten....., bara en till.

Godis, glass, nötter och chips händer som tur är väldigt sällan. Men det händer. Läsk dricker jag aldrig.

Det är lustigt det där hur något kan sitta så hårt i ryggmärgen för även om inget av ovanstående finns hemma kan jag känna ett behov av att unna mig. Och det är verkligen inte hunger, men visst skulle jag ha något litet....

De bättre alternativen eller lösningarna blir oliver eller smör med ost. Kokosolja eller tidig tandborstning är också en lösning. Men en förbannat tråkig lösning.

Motivationen  och viljestyrkan hör väldigt mycket ihop med hur mycket av den varan som har förbrukats på annat håll. Mental trötthet är värdelöst partner i detta. Om jag till exempel har pressat mig i min löpning så har jag ju varit väldigt duktig och då finns inte mycket krafter kvar till att stå emot "det jag är värd".

Och så kommer samvetet krypande....

Jag har ju en tydlig målbild. Jag vet vem jag vill vara. Jag vet också att jag både vill och inte vill uppnå det där målet med total nyttighet. Det går upp och ner. Vissa perioder är jag riktigt, riktigt duktig. Andra perioder är synden större.

Men hur stor är egentligen synden? I mitt fall är det det som är problemet.

Jag tränar mycket och äter väldigt bra kost VARJE DAG. Storleken på synden avgörs av hur bra/dåligt utgångsläget är. Vad spelar en eller ett par Finnkrisp för roll? Dessutom skulle 99% av befolkningen skratta knäna av sig om de visste att jag anser knäckebröd vara en synd. Vad andra tycker och tänker påverkar (tyvärr) också mitt agerande.

Så förmodligen kommer jag att fortsätta på den inslagna vägen. Någon hälsomässig brist måste jag ju få ha.

Tobleronen.....

Den vanns på Liseberg förra sommaren. Tre i familjen jublade. Den fjärde tänkte "fan, hur ska jag klara detta?" Jag glömmer aldrig kommentaren en av mina grabbar fällde. "Vi måste väl inte slänga den pappa?"

Jag fick min fru att gömma chokladen. För om jag inte visste var den fanns.... Efter ett halvår hittade jag den av misstag. Det finns fortfarande några kvar.

Längdrekord i juni

542,4 km på 30 dagar.

Det blir ett snitt på 18 km per dag.

I april och maj sprang jag utan något egentligt längdmål. Helgturen till Gällstad gjorde givetvis sitt och resulterade i en vecka med 201 km vilket i sin tur är mitt veckorekord. Men utöver det var det lusten och jobb- och familjekalendern som styrde.

Efter en titt i statistiken insåg jag att både april och maj blev två månader med många kilometer.

April - 476 km
Maj - 466 km

Statistiken gjorde mig också uppmärksam på att månader med mer än 400 km inte har varit jättevanliga (7 gånger fram till idag) och att mitt månadsrekord låg på 502,4 km (mars 2018). Med en samarbetsvillig och välfungerande kropp tog det inte lång stund att bli motiverad till att passera 500 km en gång till.

Så ut och spring. Varje dag.

Det är väldigt speciellt att ha ett uttalat längdmål. Det blir en kravbild där hornen växer fram vilket i sig inte är fel. Det finns något gott i att utmana och pressa sig. Samtidigt försvinner onekligen en del av löparglädjen....

Det är trots allt lite jobbigt att springa över 500 km på en månad. Energinivån har varit god både under löpningarna och under dagarna. Benen lever sitt egna lilla liv där det inte på förhand går att säga hur trötta de är eller kommer att vara. Ibland har en hel tur känts tung med omedelbar mjölksyra, ibland första halvan och ibland andra halvan. Ibland har de t o m känts pigga :).

Jag uppskattar att drygt 80% av löpningen har varit i skogen (stig och skogsväg) med allt vad det innebär i höjdmeter och teknisk terräng. Resterande har varit asfalt som både kan vara befriande (slippa lägga fokus på fotarbetet) och tråkig. Ibland har jag t o m sprungit fort!! :)

Hälen som jag kände av under min löpning till Gällstad har gjort sig påmind igen. Ont på morgonen men efter att har sprungit igång har känslan försvunnit för att återkomma nästa morgon igen. Där har jag ett utvecklingsområde samtidigt som det känns hyfsat logiskt att kroppen någonstans ändå undrar vad tusan det är som händer.

Ingen träningsvärk.

Jag är fascinerad över kroppen och vad den klarar av. Det är tveklöst vad den är gjord för när jag tänker på all min rörelse och hur bra jag mår i förhållande till hur ont andra har som knappt rör sig.

Nu ser jag fram emot juli där lusten ska få styra igen. Jag ska medvetet ta det lugnare och lägga in lite andra träningsaktiviteter såsom rullskidåkning. Men det är klart, ska det regna framöver finns inget bättre än löpning.

Ska bli roligt och se vad juli landar i. Tänk om jag "bara" kommer att springa 400 km. Vore fantastiskt om jag upplevde den längden så.

Utveckling och måluppfyllelse. Ändrade målbilder - nya normaliteter. Det som en gång var mycket är inte det längre. En underbar känsla.

Jag tänker aldrig glömma att jag för ungefär åtta år sedan ansåg att alla som sprang mer än milen hade en skruv lös.

Yoga - för dig som tränar av Monika Björn

En väldigt trevlig och lättillgänglig bok om yoga med fokus på övningar för den som tränar. Boken börjar med en allmän introduktion till varför man bör yoga och på vilket sätt. Sedan följer fem kapitel som fokuserar på längdskidåkning, cykling, simning, löpning och styrketräning.

I dessa kapitel förklaras hur kroppen belastas av dessa träningsformer och vilka yogaövningar som är lämpliga att utföra i anslutning till de olika träningssätten. Mot slutet följer en mer detaljerad genomgång om hur övningarna som finns med i boken ska genomföras.

Jag gillar både bokens upplägg och innehåll. Många bra bilder och förklaringar även om förklaringarna är något som just jag har svårt att ta till mig rent teoretiskt. En defekt hos mig som garanterat inte gäller alla.

Flera av övningarna kände jag igen och det kändes bra att jag fått till mig en del av dem även från annat håll. Blir som en liten källkritisk bekräftelse...

Klart läsvärd bok som rekommenderas som av förklarliga skäl bör köpas och inte lånas.

Dämpa inflammation av Martina Johansson och Ralf Sundberg

Jag var tvungen att läsa igenom vad jag hade skrivit om den förra boken om inflammation som de här författarna skrivit för att få en uppfattning om vad det är som skiljer dem åt.

https://bockermm.blogspot.com/2018/11/inflammation-av-martina-johansson-ralf.html

Och när jag läser igenom den så känner jag att mitt omdöme är i princip identiskt. Det här är en mycket bra bok som antingen öppnar upp ögonen eller påminner läsaren om hur de olika hälsosystemen fungerar i kroppen. Jag vet inte om det egentligen kommer fram så mycket nytt i den här andra boken men det tycker jag inte spelar någon roll. 

Jag blir påmind och motiverad att fortsätta att leva som jag gör. Mina kunskaper blir bättre och tryggare med repetition.

Jag önskar verkligen att fler kunde ta till sig detta och utmaningen är hur "vi" ska få ungdomen att vilja se och förstå. 

Den sjuke (vuxne) som mår dåligt och som vill förbättring tänker jag är (eller borde rimligtvis bli)  motiverad och kan tänka sig att läsa in och lära sig. Men hur får vi våra barn och ungdomar att inse att de i fullaste fart är på väg in i en stenhård vägg av ohälsa? Jag tror tyvärr inte att de öppnar den här typen av böcker....

Kanske att några av dem iallafall suger åt sig något av vad deras gubbe till lärare försöker lära dem och sen att de i sin tur kan påverka.....

Hoppas, hoppas...