Aldermanns arvinge av Gabriella Håkansson

Från bokens baksida:

London, tidigt 1800-tal.

Ett hemligt sällskap som vill göra människan fri

och bejaka hennes lust.

Europas rikaste pojke som ärver uppgiften

att förverkliga deras visioner.

En värld i krig med Napoleon

som den störste härföraren.

En roman som inte liknar något annat.

Jag känner mig lurad. Det är inte mycket av ovanstående som stämmer. Det finns med i bakgrunden men i det stora hela skrapar Håkansson bara på ytan och det som i början verkade lovande blommar aldrig ut. Istället tycker jag boken mer handlar om ett fåtal märkliga för att inte säga störda personer och deras underliga vardag. 700 sidors evighet med det där lilla hoppet. Kanske, kanske att det släpper... De sista 100 sidorna skummade jag igenom och min uppfattning var att jag inte missade någonting. Synd på en bok och ett tema som verkligen kändes spännande. 

Tänk!

Vad vill jag?

Vad tycker jag?

Vad känner jag?

Hur vill jag ha det? Vad mår jag bra av respektive vad får mig att må dåligt?

Behöver något förändras?

Jag tror väldigt mycket på att man måste analysera sig själv och sin omgivning. Jag tror också att det är svårt och att det kräver tid. Hur många av oss tar sig den tiden? Vardagen öser på med ständiga intryck från alla håll och kanter. Vi är snabba med att ha åsikter men är de genomtänkta?

Oavsett om det gäller olika samhällsfrågor, barnuppfostran eller vår mentala och fysiska hälsa förundras och förvånas jag över så mycket. Många gånger undrar jag hur folk tänker. Eller är det just det som är problemet? Att alldeles för få tar sig verklig tid till det.

De gamla grekerna lyckades få till en arbetsfördelning som lösgjorde en del människor. Dessa satte sig på en sten och funderade (eller det kanske var på huk?). Över livet, över världen. Vad finns där borta? Varför är det si eller så? De kom fram till vissa slutsatser. En del korrekta andra galet fel.

Löpningen har gett mig tid. Tid att tänka och fundera. Ibland är det åt ett medvetet håll ibland inte. Jag vill gärna tro att det jag kommer fram till inte är alldeles galet fel. De flesta gånger har detta lett till att jag har kunnat förstå, förbättra och utveckla. Ett flertal gånger har det känts negativt och frustrerande. Eftersom jag inte kan begripa varför andra inte kommer fram till samma självklara slutsatser. Oavsett resultat så har jag efter mina förmågor och resurser tänkt till och kommit fram till något.

Ytligheter i det oändliga. Vi tar del av massor och har åsikter om det mesta. Djupdyken blir färre och färre. Hur underbyggda hinner våra åsikter bli? Jag tror att brådskan automatiskt leder till en kortsiktighet som inte är bra. Många beslut är snabbt tagna och känns bra och eftersom vi inte lägger eller hinner lägga någon verklig tid på dem finns en uppenbar risk att de vid en djupare analys inte är något vidare. Vare sig för oss själva eller för våra medmänniskor.

Högerextremismen och katastroferna under första hälften av 1900-talet förklarar vi idag med ekonomiska kriser och instabila styrelseformer. Diktaturer eller unga demokratier som inte lyckades lösa problemen som uppkom. Människans naturligaste försvar att hitta syndabockar kom av bara farten och Europa grävde sin egna grav.

Men idag? Visserligen talas det populärt nog om ekonomiska kriser men det är fullständigt orimligt. Vi har det ju pinsamt bra. Så bra att vi hittar på nya problem och sjukdomar som den hårt slitande människan aldrig har haft tid med tidigare.

Varför uppkommer samma tankar idag? Egoism, girighet eller bara det faktum att vi inte ger oss själva tid att tänka?

Jag har naturligtvis inget givet svar men jag är övertygad om att vi alla mår bra av att stanna upp lite då och då. Ger sig tid att titta upp lite grann, hitta nya vinklar och perspektiv.

Ger sig tid att tänka!

Partille

Under mina senaste löpturer har jag kommit på mig själv med att undra varför jag inte har med en kamera. Jag känner mig priviligerad samtidigt som jag tycker att det är lite synd att inte fler ser vilken vacker omgivning de har. Oavsett var man bor är det garanterat så att det finns fantastiska ställen och miljöer alldeles intill som man aldrig tar del av. Jag har själv många fler att upptäcka.

Det finns kort som aldrig går att ta. Jag kan inte eller hinner inte ta kort på fågelkvittret, lukten eller känslan av att vara omsluten av naturen. Musen som stressat ilar över stigen, fågeln som istället för att flyga iväg, skuttar på stigen som för att visa vägen. Rådjuret som skyndar iväg eller älgen som lite förvirrat tittar på en och verkar undra vad tusan den där tvåbente gör här. Och bra är väl det men en del vyer vill jag liksom en bra bok dela med mig av.

Maderna.

En av alla grusvägar som bara plötsligt finns där.

En gammal vän efter att ha snurrat ute i terrängen.

Aspen.

När först nästa steg berättar kommande riktning.

Hängbron mellan stora och lilla Ramsjön.

En ny bekantskap. Såg bara lite murken ut...

Bäcken vid Kvastekulla. I vanliga fall både hörs och syns den från stigen ovan. Idag nästan helt torr och osynlig.

Blacktjärn.

Kåhög. Underbart att få ta av sig skorna och bara sitta en stund.

Den gränslöse av Jussi Adler-Olsen

Avdelning Q får efter att en polis begått självmord ett nytt fall på halsen. Det visar sig att polisen i fråga har ägnat sitt liv åt att försöka lösa ett gammalt fall men misslyckats. Fallet tar Carl Mörk och hans "stab" till Bornholm och för oss läsare in i den nyreligiösa rörelsens värld.

Boken ger en inblick i den nyreligiösa rörelsen som sagt men inte mycket mer. Framförallt ett avsnitt i den senare halvan av boken om alla religioners likhet och hur de har tagit idéer av varandra är riktigt, riktigt bra. Smask för den religiöst intresserade. Kanske till och med att den djupt kristne får sig en rejäl tankeställare om hen inte är insatt sedan tidigare.

Boken innehåller inte mycket till samhällskritik eller något annat åt det hållet. Och som vanligt är jag inte speciellt intresserad av själva fallet. Det är det där runtomkring som antingen fångar mig eller inte. Det beror naturligtvis på att jag har avverkat en hel del deckare och inte längre engageras så mycket av mordet eller morden i sig. Visst blir det lite medryckande efter ett tag men det är inte det som är den här bokens styrka.

Istället är det underhållningsvärdet. Jag har skrivit om det förut och gör det gärna igen. Jag är frälst i Adler-Olsens underbara jargong, humor, bitterhet, elakhet och kvickhet. Dialogerna, samspelet och tankarna mellan Carl Mörk, Assad och de andra runtomkring är fullständigt lysande. Lite rått och osvenskt. Jag njuter och skrattar i fulla drag. Karaktärerna är så speciella att de uppnår samma typ av kultstatus som gänget i Arne Dahls böcker om A-gruppen. Då är det bra!!!

Uppläsaren Stefan Sauk ska även han ha en kraftig eloge. Tveklöst att han genom sitt sätt att läsa och betona bidrar till att höja boken ett snäpp.

Sökandet efter mördaren blir lite segdraget men när Adler-Olsen väl kommer fram till avslutningen är det väl värt väntan.

Det finns två styrkor till i böckerna om avdelning Q som jag märkligt nog tidigare har glömt att framhålla. Adler-Olsen väljer nämligen att böckerna igenom ha två beslöjande ämnen som försiktigt kommer och går i handlingen. Två aptitretare som intresserar och suger tag men som jag som läsare alltid får för lite av. Hur är det egentligen med Assads förflutna? Och när får vi veta mer om händelsen som höll på att ta livet av Carl Mörk och som förlamade kollegan Hardy.

Givetvis två smarta drag av en författare som uppenbarligen tänker fylla på med fler böcker i serien.

Det är för övrigt bäst för honom....

Mot Ultravasan

Göteborgsvarvet är avklarat och nu ställs siktet in på Ultravasan. Tempo byts ut mot mängd. Något jag verkligen har sett fram emot. De senaste turerna har varit underbara. Oftast har det blivit orientering som med sitt promenerande och kikande på kartan förstärker känslan av att bara vara ute och njuta.

Min plan är att lägga fokus på mängd. Både i form av löpning och cykling. Alla förståsigpåare menar att det samtidigt är viktigt att även få in en del intervaller och tröskelpass men det är något jag absolut inte tänker lägga någon vikt vid. Visst, känns kroppen bra och jag kommer att vara sugen så kanske. Samtidigt vet jag att jag har några veckor med trötta ben framför mig och att då slita på kroppen med fart känns inte smart.

Förutom att jaga kilometer blir det viktigt att prova på Ultravasans meny. Loppet har kontroller var femte kilometer och det innebär att jag planerar att springa helt "naket". Inget vätskebälte ingen rygga. Bananer, en sportdryck, saltgurka av ett visst märke, blåbärssoppa och bullar är några av de saker som serveras. Ser extra fram emot bullarna (har lagt in en beställning på kanelbullar hemma). Vansinnigt gott! Det kommer även att serveras pasta men att stoppa i mig det under tävling/träning finns inte på kartan. Tänka att ha det skumpandes i magen när man springer samtidigt som klumpen i halsen bara växer. Usch! Vill likställa det med tortyr...

Jag känner en trygghet i att jag gjorde BUM87 förra året. Ett lopp är ingen enorm erfarenhet men likväl något att falla tillbaka på. Att jämföra med. Hur gjorde jag då? Hur kändes det och så vidare... Och framförallt. Jag klarade det...

På sätt och vis är jag faktiskt lite rädd för att bli nonchalant. Ultravasan är visserligen tre kilometer längre men den är samtidigt lättare både i höjdmeter och terräng. Dessutom är jag ett år starkare. Målsättningen kommer därför inte vara att bara klara av uppgiften. Den stora frågan blir vilken kilometertid jag ska försöka hålla. Det blir något att klura på under veckorna som kommer. Vad är rimligt? Vis av tidigare erfarenheter tror jag att jag måste ha flera olika mål. 

Att klara det under 9,5 timmar känns som ett första steg men det innebär en kilometertid på 6,20 vilket känns långsamt. Om jag förstod Rune Larsson rätt i Löparglädje så ska jag sikta på drygt 5 min/kilometer men det tror jag inte för ett ögonblick att jag klarar av. Men med en 5,20 fart löser jag 8 timmar. Det låter väldigt lockande. Frågan är om det är rimligt. De följande veckorna får agera vägvisare. 

Jag fick mig för övrigt en överraskning härom veckan när jag insåg att det inte är två månader mellan Ultravasan och Lidingöloppet utan en. Känns onödigt kort.

Det ska som vanligt bli kul att se hur många av mina tankar som hinner ändras på vägen. Men det är roligt..., att tänka lite och planera...

Löparglädje av Rune Larsson

Legenden Rune Larsson har i Löparglädje sammanställt sina tankar om löpning. Alltifrån hur han tycker att du bör göra som nybörjare till hur du bör agera som ultralöpare. Han ger tips och idéer om det mesta och det kan egentligen sammanfattas i två punkter. Det ska vara trivsamt och det gäller att hitta lösningar och tillvägagångssätt som passar en själv.

Jag tycker att boken är väldigt bra. Till en början kändes den väl pedagogisk och jag fick för mig att han kanske gapade över en för stor läsarkrets i försöket att täcka in allt ifrån nybörjaren till den erfarnaste av ultralöpare. Men det blir bra, riktigt bra sett ifrån min synvinkel. Jag är inte i närheten av Runes erfarenheter men det har ändå blivit ett antal mil och med det tankar och idéer. Många av dessa stämmer väl överens med Runes vilket känns både stort och roligt.

Tidigare har jag bara lyssnat på Rune Larsson via olika poddar och jag tycker att min bild av honom förstärks i och med den här boken. En väldigt positiv man med en enorm välvilja i att få folk att förstå tjusningen med löpning. Titeln Löparglädje är därför given för det är verkligen vad han förmedlar.

På något sätt ligger det för mig precis rätt i tiden med att läsa den här boken just nu. Jag har verkligen sett fram emot att få ställa om från fart till distans och de två senaste turerna har varit lugna rofyllda pass med massor av löparglädje. Jag är enormt sugen att ge mig ut med ryggan. Långt ska det vara och helst i ny och okänd terräng. Ge tusan i tempo och tider och bara njuta. Semestern närmar sig och med det möjligheter...

För övrigt vill jag absolut veta mer om hans strapatser och äventyr. Måste kolla vad som finns i bokväg.

1984 av George Orwell

George Orwells 1984 om framtiden är verkligen en av de där klassikerna som jag länge tänkt läsa. Nu är det äntligen gjort och jag ångrar egentligen bara en sak och det är att jag gjorde det på engelska. Det är helt klart så att min engelska inte alltid räcker till. Jag kände tidigt att jag gick miste om betydelser och nyanser. Framförallt är det det abstrakta jag inte alltid hänger med på och med tanke på att boken i så många avseenden är så intressant kändes det lite frustrerande och jobbigt att inte hänga med såpass bra som jag hade velat.

Framtiden i 1984 är diktatorisk och övervakande. Det bedrivs en total kontroll över befolkningen där det näst intill är dödsdömt att ens tänka något felaktigt. Många faktorer i boken är väldigt tänkbara. Jag ska här fokusera på två av dem.

Först det faktum att de styrande ändrar och anpassar historien så att den är i linje med rådande intressen. Det är fullständigt fasansfullt. Historia är i mångt och mycket till för att vi ska lära oss om vårt ursprung, vår identitet. Att se tillbaka på tidigare beslut och misstag för att inte göra om dem. Jag tänker framförallt på atombomberna och förintelsen. Trots dessa erfarenheter är vi ändå på väg att göra om misstagen om och om igen (tyvärr går det mode i folkmord och det är ju något som inträffat alldeles för många gånger efter 1945). Tänk då om vi hade raderat dessa hemska händelser från vår historia? Hur hade fortsättningen då sett ut?

Jag tänker även på saker som i sammanhanget kanske kan kännas lite bagatellartade. Tintin, Astrid Lindgren och nu senast Jan Lööf. Vad sysslar vi med egentligen? Vi ska använda tidigare kulturverk för att förstå inte för att i efterhand korrigera för att det ska passa hur vi ser på samhället idag. Och detta leder automatiskt in på den den andra saken som fängslade mig i boken. Ambitionen att ändra om i språket för att omintetgöra alla möjligheter till protester och missnöje. En myndighet arbetar nämligen aktivt för att förbjuda ord och reducera antalet synonymer för att göra språket fattigare. Utan ett språk - inga protester - inget inflytande - ingen demokrati.

Det är verkligen klockrent. Jag tänker på mig själv, mina barn, mina elever och människor i min närhet. Så sårbara vi är om vi inte kan uttrycka oss på ett vettigt sätt. Protestera, påverka, göra sig hörd - så viktigt det är.

Det är inte svårt att klura ut när i tiden boken skrevs. Orwell har helt klart påverkats väldigt mycket av både nazisterna och kommunisterna. Det är inte heller svårt att förstå varför många anser att den är så bra. Måtte hans tankar om en framtid aldrig slå in. Även om det ibland känns som om vi är på god väg.

Vårt privatliv och vår integritet har redan fått sig sig en törn. Eller ska jag säga att vi villigt lämnar ifrån oss dem? Jag ser grodan i kastrullen som själv har satt på spisen och som med glädje sakta men säkert höjer lite till och lite till...