En stilla storm av Giles Blunt

Under min studietid blev jag bekant med en flintskallig smålänning som jag kom att gilla skarp. Jag vet fortfarande inte vad han heter och har inte heller brytt mig om att ta reda på det. Tyvärr ses vi inte så ofta längre...
Han är en av SVT:s bokrecensenter och brukade (brukar?) sitta i morgonsoffan och komma med sina boktips. Fruset offer av Giles Blunt var en av böckerna han varmt rekommenderade. Så här i efterhand har jag inget egentligt minne av den. Har för mig att den var bra men inte något ut över det vanliga. Nu många år senare fick jag återigen upp ögonen för herr Blunt och En stilla storm.

Boken inleder med två mord som verkar höra ihop. Dock leder inte polisundersökningen någon vart och ganska snart ändrar boken karaktär när huvudpersonerna börjar gräva i det förflutna för att få fram en lösning. Fokus hamnar på 1970-talet och separatiströrelsen FLQ.

Jag har tidigare känt till att Quebec aktivt jobbat för att dra sig ur (heter det så?) Kanada, men att det har skett med våld har jag inte haft koll på. Intressant samtidigt som det känns som om boken stannar upp lite. Många namn och mer om FLQ och ibland känns det som om författaren har glömt av de ursprungliga brotten, men så är det naturligtvis inte. Sista fjärdedelen tar boken fart igen och jag ångrar nästan mina tidigare negativa tankar.

Sammanfattningsvis en bra bok, men för att tycka så måste man som läsare vara politiskt intresserad, annars finns det risk för att deckaren man har tänkt sig försvinner och blir något annat. Ett stort plus för att slutet i boken inte är förutsägbart.

Uppläsare

Vilket jobb de har... Tänk att få sitta och läsa böcker och dessutom få betalt för det. Vissa gör det till en konst, andra verkar försöka misshandla sina lyssnare. Ljudböcker har ju blivit populärt de senaste åren och är numer till för alla. Tidigare handlade det mest om en "tjänst" för till exempel människor med nedsatt syn. Och vilken tjänst sen då?

Får man tag i en bok som är uppläst för en del år sedan, av bibliotekstjänst, är risken stor att man råkar på en man (oftast) som är så knastertorr och monoton att det är helt obegripligt hur de lyckades få uppdraget från första början. Inte sällan kan man dessutom höra kollegor till uppläsaren i bakgrunden. Det går inte att lyssna till vad de läser! Tänk vad tacksamma synskadade måste ha blivit när uppgiften som uppläsare delegerades till skådespelare istället.

Jag började för någon vecka sedan lyssna på en bok av Giles Blunt, en deckare som jag snart insåg att jag egentligen inte var speciellt sugen på. Lägger jag ifrån mig den? Nej,  uppläsare är Torsten Wahlund och den mannen har i mina öron en perfekt berättarröst. Han förställer inte rösten för att tydliggöra vem i boken det är som yttrar sig. Det är det en del som gör och som gör det riktigt bra. Tomas Bolme är en, en annan är Johan Rabaeus, men inte Wahlund. Han nöjer sig bara att med sin fantastiska röst berätta en historia och det behövs inte mer än så...

Mycket gott som väntar

Böckerna hemma som fortfarande väntar på sin plats i solen blir sakta färre. Samtidigt frestas jag av mängder av böcker som väntar på mig i bokhandeln:

- Arne Dahl har kommit med en ny.
- Brobyggarna av Guillou.
- Fortsättningen på Släktet.
- Fortsättningen på Djingis Khan-serien av Iggulden.
- Eventuellt Patrik Sjöbergs.
- Högst tveksam till Zlatan - men en liten nyfikenhet finns ju.

Men framför allt fortsättningen på Giganternas fall av Ken Follett. En viss del av mig tycker att det är lite elakt av alla dessa författare som bestämmer sig för att skriva en serie böcker. Första delen kommer, som läsare blir man frälst och sen......får man vänta i ett helt år eller mer på fortsättningen.

Giganternas fall kom förra hösten och handlar om fem olika familjer från USA, Tyskland, Ryssland, England och Wales. Hur deras öden länkas samman under 1900-talet. Första boken börjar några år innan Första världskriget bryter ut och slutar några år efter kriget.
Boken är helt igenom fantastiskt bra. Kanske väl mycket förhållanden och kärlek hit och dit, men eftersom det kommer ytterligare två (har jag för mig) böcker antar jag att det är nödvändigt med tanke på fortsättningen. Böckerna skall sträcka sig över Andra världskriget med om jag har förstått det hela rätt.

Så var är dom Ken? Det har gått över ett år nu.

Gåtornas Palats av Dan Brown

Gåtornas Palats gav ut i Sverige efter da Vinci koden. Detta trots att den är ca fem år äldre. Frågan är alltså varför den inte gavs ut före da Vinci koden? Jag har svaret. Den var för dålig....En okänd författare låg bakom en medioker bok och därför fanns det ingen anledning att släppa den i Sverige.
Succén med da Vinci koden ändrade allt och gjorde givetvis att man såg möjligheten att rida på framgångsvågen och därmed snabbt släppa Dan Browns övriga böcker. Bara för att krydda till det lite extra anpassade man även översättningen på bokens titel, från den engelska varianten, Digital fortress till Gåtornas Palats. Den icke insatte läsaren skall känna da Vinci vibbarna och därför snabbt gå och köpa den urusla boken.

För riktigt dålig är den verkligen när jag mitt ute i skogen under en löprunda väljer att stänga av skiten. Substitutet i form av musik var som en gudagåva.

Varför är den då så dålig?

Boken handlar om en kod som är ute på drift och kan förstöra verksamheten för en av USA:s underrättelseverksamheter, nämligen NSA. En kvinna ska komma åt problemet på hemmaplan med hjälp av datorer och hennes fästman får fara till Spanien för att där hitta en ring som även den är en del av problemlösningen. Och det är framförallt mannens sökande efter ringen som blir pinsamt dåligt. Så fort han kommer nära ringen försvinner den iväg, antingen på grund av att han är klantig eller på grund av andra märkliga händelser. Det blir inte spännande, enbart mer irriterande över att den här givetvis extremt intelligente mannen, som kan hur många språk som helst, är så korkad när det väl gäller. Kvinnan på hemmaplan är förresten underbart vacker (självklart!! Det går ju inte att skriva en bok om fula och korkade människor även om de beter sig hur korkat som helst).

Det finns en behållning med boken och det är att den tar upp frågan om avlyssning eller ej. Ska storebror få läsa våra mejl och avlyssna våra telefonsamtal eller inte? Måste de ha ett godkännande  från en domstol eller inte. Vem kontrollerar storebror? Har vi rätt till en personlig integritet eller inte? Dessa frågor har  blivit väldigt aktuella i och med de nya terroristlagarna i framförallt USA.  Och visst är de svåra. Jag är tveksam i vad jag tycker. Självklart vill jag ge polisen nödvändiga verktyg för att de ska kunna utföra sitt uppdrag på bästa sätt, men ska det få inkräkta på min integritet? Kommer det överhuvudtaget att göra det?

Spelar det någon roll när vi själva väljer att lägga ut större delen eller rent av hela vårt privatliv på facebook? Där är vi olika men för mig känns det väldigt främmande att blotta ut mig för allt och alla på det viset. Samtidigt blir det ju komiskt när äkta par och sambos förmedlar både det ena och det andra via facebook. Vad är syftet med det? Om jag har vill uttrycka min kärlek till min fru till exempel, gör jag det till   henne mellan fyra ögon. Om jag ska göra det via facebook vill jag hävda att syftet är ett annat, nämligen att forma min/vår sociala mask. För det är ju viktigt att tala om för allt och alla om hur himla bra vi har det, eller hur? Vad ska folk annars tro?

Träffade förresten på en yngre variant av den gamle finske längdskidåkaren Harri Kirvesniemi ute i skogen idag. Jösses vad lika de var. Han hade "tappat" huvudet på precis samma sätt Kirvesniemi. Jag antog att han var trött.

Kanonerna på Navarone av Alistair MacLean

Jag hittade boken på rean i våras och kunde inte hålla fingrarna i styr. Filmen har jag sett ett antal gånger. Det var på den tiden man kunde se en och samma film hur många gånger som helst utan att tröttna.  Men nu var det riktigt många år sedan och eftersom jag aldrig läst något av Alistair MacLean så tänkte jag att det kunde vara läge.

I ett syfte att berika mig har jag tänkt att återigen börja läsa böcker på engelska. Tidigare har det gått förhållandevis bra och det brukar vara ganska skönt att läsa en engelsk bok jag tidigare sett på film.  Kanonerna på Navarone är en sådan och till en början gick det som väntat lite trögt. Det kändes att det var ett tag sedan. Men efter hand kom jag in i det och det var inte förrän på slutet när jag fick väl bråttom som jag kom på mig själv med att inte riktigt ha koll på vad det var jag läste.

Boken är riktigt bra och extra kul var det att läsa en bok som handlar om andra världskriget och som faktiskt berör ett militärt uppdrag. De flesta böcker jag har läst om andra världskriget har allt som oftast varit mer spionorienterade.

Fler MacLean blir det med all säkerhet. Polarstation Zebra ligger redan och väntar, men den är inte först i kön.

Comedia infantil av Henning Mankell

Inledningen på boken är direkt tråkig. I efterhand och kanske även under tiden förstod jag nödvändigheten av inledningen, men likväl tyckte jag den var tråkig. Boken blir intressant först när huvudpersonen Nelio kommer in i handlingen. Nelio bor i en by. Byn blir plundrad och invånarna bortrövade av banditer. Det barbariska sätt som detta genomförs på och även de kommande händelserna i banditernas våld är väldigt, väldigt starka. Nelio lyckas rymma och hamnar såsmåningom som ett av många gatubarn i en stor stad. Hans historia berättas på ett teatertak under de sista dagarna av hans liv.
Berättelsen om Nelio är skrämmande, gripande, vacker o tänkvärd. Jag får en Coelho-känsla över boken och jag tror att den för min del kom rätt i tiden. Dels efter att nyligen ha läst Elva minuter av just Coelho, men även rent årstidsmässigt. Julen närmar sig och med två små hemma kanske jag tar till mig bokens innehåll ännu mer. Framförallt gillar jag fokuseringen på vad som är viktigt i livet. I vår materialistiska värld är det härligt att läsa om gatubarn som knappt fokuserar på materiella ting. De om några borde väl göra det?

Jag har alltid hävdat av det är nyttigt att ta del av andras olyckor. Det får mig att stanna upp en stund och tänka efter. Det är kärlek, uppmärksamhet och glädje ungarna ska ha, inte grejer.

Kinesen av Henning Mankell

Det var drygt tio år sedan jag senast läste en Mankell-bok. Wallander, den lite lätt alkoholiserade antihjälten, fångade mig rejält. Jag slukade böckerna och efter det kom Mankell att bli en favoritförfattare.  Ändå övergav jag Mankell utan att så här i efterhand veta varför. Återseendet blev Kinesen. 

Grundstoryn är att ett bestialiskt seriemord har inträffat i den fiktiva byn Hesjövallen i norra Sverige.  En  domare från Helsingborg blir inblandad och för parallellt med polisen en egen liten utredning om vad som har hänt. Detta leder henne till Kina och deras sociala problem idag. Framförallt i politisk mening med allt vad det innebär, från dödsstraffet till de begynnande stora ekonomiska skillnaderna i landet

Handlingen tar en även tillbaka i historien. Till Kina och USA på 1860-talet. Två kinesiska bröder flyr från sitt liv på den kinesiska landsbygden och hamnar i USA där de tvingas jobba med att färdigställa den amerikanska infrastrukturen i form av järnvägen.

Boken är i mina ögon uppdelad i tre delar.
1. Domaren från Helsingborg
2. Historisk tillbakablick - Kina och USA på 1860-talet
3. Dagens politiska Kina.

Två av dessa är bra och ibland riktigt intressanta, men den tredje hade jag svårt för. Boken hade blivit mycket bättre om jag hade sluppit att få ta del av de avsnitt som berör domaren från Helsingborg. Jag tycker att det rent av blev lite löjligt när hon parallellt bedriver en utredning med polisen.

Hon är visserligen navet och den som slutligen knyter ihop säcken, men hade det inte kunnat vara någon annan. Jag kom på mig själv ett flertal gånger med att vilja lägga ifrån mig boken och alltid var det domarens "fel".

Synd på en i övrigt läsvärd bok