Icebug backyard trail 2019

Var rejält laddad och sugen på att springa fort och slita. Sprang det här loppet förra året och hoppades på att kunna slå min egen tid. Lever ju i tron om att jag varje år blir lite starkare.

16 km är en sträcka som inte lämnar utrymme för annat än att ligga så nära sina begränsningar som möjligt. Det vill säga att pulsnivån och mjölksyran ska vara precis vad jag klarar av. Min plan var att trycka på uppför men att inte gå på max för att inte riskera allt för mycket mjölksyra.

Det här loppet har verkligen allt. Det är vackert, tekniskt ibland, snabbt ibland men framförallt väldigt jobbigt och brant uppför. Det blöta och gyttjiga den här dagen bidrog givetvis till att låren verkligen fick känna att de levde.

Och jag vet inte om jag egentligen lyckades med min plan. Jag tyckte att låren skrek mest hela tiden. Hjärtat höll på att hoppa ut ur kroppen på mig och det var fullständigt omöjligt att andas med näsan i mer än några korta ögonblick.

Uppför hänge jag med bra men det var i de tekniska delarna och framförallt utför som jag kände att jag hade en fördel gentemot de som sprang omkring mig. Samtidigt var det tydligt att även de hade sina styrkor. Sällskap hade jag hela tiden vilket hjälpte att hålla tempot och pinan uppe.

Roligt att tävla? Roligt och spännande är det innan. Gott efteråt men under tiden är det allt annat än roligt när kroppen precis hela tiden ligger på så gott som max.

Det gör fruktansvärt ont att tävla.

Tiden blev sämre än förra året men jag kunde inte ha gjort så mycket mer. Gott och härligt att få gyttja ner sig och ta ut sig. Det finns en tjusning i att utmana sig själv i vad man klarar av. Att hela tiden ligga på gränsen. Det är ju faktiskt något jag inte gör så ofta och kanske något jag hade kunnat träna på mer och bli bättre på. Men så har jag ju inte de ambitionerna just nu.

Jag älskar utmaningen men jag älskar löpningen mer och då vill jag inte göra den till prestation allt för ofta.

Medveten andning av Anders Olsson

Oj! Så oerhört mycket intressant och nytt.

Anders Olsson ger i sin bok en vägledning om hur vi ska andas och varför. Han förklarar på ett tydligt sätt konsekvenserna i kropp och huvud när vi andas på olika sätt. Utöver detta ger han tips på olika andningsövningar man kan göra för att förbättra sin livskvalité på en rad olika områden såsom:

- Sömn.
- Motion och prestation.
- Stress och mental hälsa.
- Matsmältning.
- Inflammationer och sjukdomar.

Att andningen är viktig är ingen överraskning men att den har så stor betydelse på så många områden är verkligen en ögonöppnare för mig och får mig oerhört motiverad till att vilja utvecklas. En bra andning ska enligt Olsson följa följande fem principer:

1. Andningen ska ske ut och in genom näsan - Så ofta som möjligt.
2. Vi ska andas med diafragman - bukandning.
3. Andningen ska vara avslappnad.
4. Andningen ska vara rytmisk.
5. Andningen ska vara tyst.

Jag har sedan en tid tillbaka haft fokus på min andning framförallt via meditation. Men det är som med träning och vardagsmotion. Det räcker inte med en förhållandevis kort punktinsats någon timma på dygnet. Det är klart att det är bra med meditation och en bra och skön andning just där och då men om jag kan ta med mig detta i dygnets övriga timmar så borde effekten blir väldigt mycket bättre.

Det roliga med den här boken är att den sammanfaller så perfekt i tid med utbildningen på Walkfeeling förra helgen. Andningen påverkar oss enormt och jag är nyfiken på hur jag kommer att uppleva framtiden nu när jag framöver verkligen ska fokusera på att andas genom näsan precis hela tiden.

Det blir en omställning men hittills har det fungerat väldigt bra i vardagen men lite svårare i löpningen. Framförallt när pulsen gått upp. Tredje steget blir att tejpa munnen över natten. Känns lite läskigt men såklart att jag ska prova. Upplever visserligen att jag sover väldigt bra och med stängd mun men man vet aldrig.....

Tänk om världen anammar detta? Vad gött det vore att få hjälpa till och sätta tejp på en och annan mun. Naturligtvis enbart av omtanke och för andningens skull......

Utbildning hos Walkfeeling

Som ett led i min nya målsättning att få en friskare och mer funktionell kropp var jag på en tvådagarsutbildning hos Walkfeeling.

Syftet med kursen var få en ny och ökad förståelse för hur man kan få kroppen att röra sig som ett team och därmed hitta tillbaka till en livslång rörelsefrihet. Spelar det till exempel någon roll hur vi står, går och sitter i vår vardag?

Såklart att det gör. Problemet är att vi idag inte gör detta på det naturliga sätt som vi borde. Vi är sociala varelser som har "lärt" oss att stå, gå och sitta på ett felaktigt sätt. Olika ideal och hur vår omvärld och vardag ser ut påverkar oss och har fått oss att lämna vårt ursprungliga rörelsemönster. Vår kropp och våra muskler får därför inte den vila vi tror att vi ger den. Kroppen snedbelastas istället och används på ett felaktigt sätt som i förlängningen gör att vi får bekymmer med den. 

Våra felaktiga ställningar och rörelser gör att kroppens olika delar istället för att samarbeta motverkar varandra och då blir det som en bil som både gasar och bromsar samtidigt. Förödande eftersom det vi gör mest av under det vakna dygnet är just att sitta, stå eller gå. 

Walkfeeling delar in vår kropp i 6 olika delar:

1. Huvud och nacke
2. Överkropp och armar
3. Bäcken
4. Ben
5. Fötter och fotleder
6. Andning

Det är dessa delar som måste samarbeta och om de gör det kommer den att lösa det som exempelvis stretchingen inte löser.

Utbildningen har gett mig en hel del att tänka på. De närmaste dagarna kommer att gå åt till att analysera min vardag för att sedan förändra. En förändring som förhoppningsvis kommer att leda till en kropp som används och vilar mer korrekt och därmed kommer spänningar och svagheter att rätta till sig. 

Jag köper verkligen konceptet som Walkfeeling har. Vi är inte gjorda för det moderna samhället och vår enorma förmåga att anpassa oss har i det här fallet blivit en nackdel. 

Ett lejon styrketränar inte. Den har sin jakt. Äter gott och ligger sedan och vilar. När den går är det med minsta möjliga fart och totalt avslappnat. I vilan, i gången alstrar den energi för att senare kunna explodera igen. 

När jag inte tränar och springer ska jag framöver bli ett slappt och energisparande lejon. 

Ät och håll tyst!

Det praktiska genomförandet av livsstilsförändringar för en själv är inte alltid så enkla. Rutiner ska göras om, motivation och viljan måste finnas där. Disciplin.

När man dessutom inte är ensam utan är del i en familj kan det innebära ytterligare utmaningar. Framförallt när det handlar om maten. Hur gör man i förhållande till sin partner? Hur gör man med barnen?

Grundfrågan är: Vad ska VI äta? Kärnan är: Det VI äter äter vi för VÅRT välmående.

Min hustru och jag är, tack och lov, överens om det mesta. Det gör onekligen en sådan sak som matintag enklare.

Vår matresa har verkligen ändrats med åren. Utgångspunkten har alltid varit att barnen ska äta samma sak som vi själva. Jag minns så väl hur råden var att man inte skulle ta några strider vid matbordet. Att det var viktigt att måltiderna skulle vara trevliga tillställningar.

Vilka dumheter! Det tyckte jag då och det tycker jag fortfarande.

Människor som är kräsna och petar i maten tycker jag är oerhört ocharmigt samtidigt som det ju faktiskt innebär ett personligt handikapp. Du äter det som serveras punkt slut. "Ät och håll tyst" är ett stående skämt hemma och kommer från den dagen min något köksorutinerade far skull göra gröt åt mig och min bror. Gröten råkade göras på grahamsmjöl och konsistens och smak var väl...., sådär. Fars ordalydelse vill jag minnas var inte riktigt så politiskt korrekt som "Ät och håll tyst" men innebörden var otvetydigt detsamma.

Om vi har bråkat vid matbordet? Självklart. Vad vore vi för föräldrar om vi inte hade gjort det? Jag är säker på att i alla fall den ene av våra barn fortfarande bara hade ätit gröt och välling om han själv hade fått bestämma. Aldrig fisk. Aldrig blomkål och broccoli. För att inte tala om grönkål och vitkål och...., ja, listan kan göras hur lång som helst.

Det vi stoppar i oss är fundamentalt för vår hälsa och varför skulle jag som vuxen inte vilja ge mina barn en bra grund?

Så vi har suttit vid matbordet. Ibland i timmar för att den där pyttelilla broccolin ska lämna tallriken. Envishet från både vuxna och barn kan vara ganska uttröttande men aldrig att jag ångrar vårt tillvägagångssätt.

Nej. De äter inte allt. Champinjoner, räkor och inälvor får vi inte i dem. I övrigt slinker det mesta ner i större eller mindre mängder. Kamper har utkämpats och vunnits. Kamper utkämpas fortfarande men liknar mer skärmytslingar än forna tiders bataljer.

Så när vi gick över till att äta en lågkolhydratkost var det självklart att det gällde alla. När vi började med kokosolja gällde även det alla även om det var motigt till en början. Men! Vilken förändring. Så oerhört stimulerande det var att se skillnaden på barnen. Plötsligt räckte det med tre mål mat om dagen för dem. Orken och humöret förbättrades och för en själv innebar det ett slut på det ständiga matplanerandet. Ett tag var det ju så att en måltid inte hade tagit slut förrän man planerade nästa intag för ungarna som max låg två timmar bort.

Eftersom vårt huvudsyfte är att vi ska äta och må så bra som möjligt vore det i mina ögon extremt märkligt om det bara gällde de vuxna i familjen. Mina barn är det viktigaste jag har. Varför ska de då tillåtas att dricka läsk i tid och otid eller äta godis varje vecka när de vuxna i familjen inte gör det?

Livsstilsfrågor såsom mat handlar om hälsa och inte om exempelvis viktminskning. Viktminskningen kan bli en följd av ett bättre sätt att äta men huvudsyftet är ändå att må bra.

Att vara förälder är härligt men också skitjobbigt. Det innebär i mångt och mycket ett evigt "bråkande" med sina barn. Om:
- Mat
- Regler
- Sömn
- Rörelse
- Skärmtid
- Osv

Jag tror att det med ett annat ord kallas uppfostran och att det är jag som den vuxne som i huvudsak förväntas veta bäst och därmed bestämmer.

Keto av Martina Johansson

Vad innebär det att äta en ketogen kost? Varför ska man göra det? Vilka fällor kan man hamna i och vilka misstag finns det risk för att göra?

Den här boken är en mycket tydlig guide eftersom den bevarar frågorna ovan och mycket mer därtill. Det jag speciellt tycker om med boken är fallbeskrivningarna som Martina tar upp. Vi är väldigt individuella och då är det rimligt att vi stöter på olika bekymmer i vår hälsa. Därför reagerar vi också olika på olika matvaror. Det som passar mig kanske inte fungerar för någon annan. En annan väldigt bra sak är att Martina skriver några rader om den mentala biten. Det är inte så lätt att avvika från mainstream. Att göra annorlunda ses inte med blida ögon och det kräver en styrka för att orka stå på sig. Detta är något jag och min fru verkligen har känt av i allt ifrån barnuppfostran till kostomläggningar. Viktigt att vara insiktsfull i vad det är man ger sig in på.

Slutligen tycker jag att det är befriande att hon tar upp miljöaspekten. Miljön är oerhört viktig men diskussionsklimatet just nu är absurt. Att lägga skulden på köttätandet är så fullständigt ologiskt och därför skönt att Martina ägnar några mycket välformulerade rader om detta också.

För egen del var det perfekt timing med den här boken just nu eftersom jag i ungefär en månad nu har strypt kolhydratsintaget rejält. Jag har här fått bekräftat att jag har koll på vad jag gör samtidigt som jag har fått lära mig lite nytt och känner mig därmed ännu tryggare i hur jag äter just nu.

Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark

Om boken från bokens baksida: "Vi lever i en tid av siffror och statistik med en övertro på att alla problem går att lösa genom att spalta upp, mäta och kvantifiera. När vårt sunda förnuft bara handlar om att räkna blir såväl våra liv som samhället i stort alltmer omänskligt. Allt och alla blir siffror och det finns inget utrymme för omdöme eller eftertanke".

Bornemark använder sig av de tre filosoferna Descartes, Brunos och Cusanus tankar i sitt resonemang om hur vi idag lever våra mätbara liv. Bokens upplägg är att vissa kapitel ägnas åt filosofernas tankar och andra kapitel om hur vi kan se deras förklaringar i samhället idag.

Boken är mycket intressant. Framförallt blir jag engagerad eftersom jag liksom de flesta (?) som jobbar med människor, såsom lärare och sjukvårdpersonal, är oerhört fundersam över vad det är vi sysslar med egentligen. Det ska dokumenteras och se bra ut på ett papper (som vem läser?) samtidigt som tiden till det kvalitativa arbetet minskar.

Boken är samtidigt väldigt svår och tung. De filosofiska diskussionerna var stundom väldigt svåra för mig att hänga med i. Försökte hålla fokus men tappade allt mer. Höjdpunkterna blev alltmer när teorierna exemplifierades i vår vardag.

Bra och tänkvärd bok, men svårläst.

Kosttillskott eller inte?

Får vi i oss det vi behöver genom vår kost?

Jag har länge velat tro det. Faktum är att utgångsläget för mig alltid har varit att bra mat inte ska behöva tillskott. De som tar tillskott gör det för att kompensera eventuellt slarv i sitt intag.

Denna inställning hör med all säkerhet ihop med min generella attityd till dumheter "utifrån". Ett annat exempel på detta är medicin. Vår kropp ska framförallt klara sig själv. Medicin är enbart en lösning vid allvarliga och akuta åkommor. Min inställning till medicin kvarstår men det där med kosttillskott börjar svaja allt mer.

Järn har jag till och från tagit i snart 20 år i och med blodgivningen. Det har känts självklart. D-vitaminet gjorde sin entré för några år sedan men är något jag har slutat med. Upplevde ingen skillnad och ville prova hur det kändes utan. Och det där med mätbarhet är inte oviktigt. Behöver jag D-vitamintillskott eller inte? Jag är i princip aldrig sjuk. Jag har alltid ork och energi. Därmed..., nej!?

Det tredje tillskottet jag har provat på är magnesium. Det började jag med när min träningsmängd ökade så mycket för ett par år sedan. Magnesium ska ju vara bra för bland annat musklerna. Jag provade, jag avbröt och provade igen. Återigen bekymret med att veta om tillskottet gjort någon skillnad eller inte. I det här fallet fick jag återigen kramper i benen på nätterna när jag pausade intaget och då kändes det rätt och riktigt att fortsätta.

Mitt bekymmer just nu är att jag har läst och lyssnat mycket på olika personer som verkligen förespråkar tillskott. Och jag kan inte säga annat än att jag har påverkats. I teorin låter det riktigt. Exempelvis är våra jordar inte lika mineralrika som tidigare och därmed är våra grödor inte det heller. Därför rimligt med tillskott!?

Njae. Någonstans har jag kvar den romantiska bilden av att det inte ska behövas. Stenåldersmänniskan knaprade ju inte piller. Å andra sidan är det mycket i vår miljö idag som inte är som tidigare.

Det lutar alltså åt att öppna dörren mer för tillskott men vilka behöver just jag? Och vad skulle det göra för skillnad?

Om vi leker med tanken att vår hälsa som bäst kan bli 100%. Hur stor del skulle tillskotten bidra med då? God sömn, ett stressfritt liv med kärlek och vänner. Bra mat och motion. Dessa är jag övertygad om utgör den stora majoriteten av de där 100%. Tillskotten skulle bidra med en handfull procent? Promille?

Jag känner att jag hela tiden återkommer till det där med mätbarhet. Hade jag varit sjuk, antingen kroniskt eller ofta så hade jag inte tvekat. Men nu är det inte riktigt så. Jag mår ju så oerhört bra både fysiskt och mentalt men jag är så nyfiken på hur mycket bättre det skulle kunna bli.

Varför nöja sig?

Den preventiva vården tror jag mycket på. Tester av olika slag kommer allt mer. Tester som visar vad vi har för anlag och eventuella brister.

Här och nu tror jag inte att jag kommer att göra så mycket annorlunda. Förmodligen boosta med D-vitamin och C-vitamin när något skräp är på gång. Har provat detta vid ett tillfälle och upplevde att det hjälpte. Framtiden får utvisa vad som händer i den här frågan. Viktigt att ha ett öppet sinne. Vår kunskap och vår utveckling går trots allt framåt och idag gör vi mycket annorlunda mot tidigare och självklart kommer framtiden inte se ut som idag.