Inkompetent skärmhälsa

Jag likställer våra smartphones med Pandoras ask. Ligger där och suger ner oss med en skrämmande dragningskraft. De låter och vibrerar och på bara någon sekund har vi hela världen i handen. En ständig stress som lurar bort oss ifrån verkligheten och det som får oss att må bra på riktigt.

Jag har i ett  tidigare inlägg skrivit om vad jag har för skärmregler för egen del:

https://bockermm.blogspot.com/2017/08/mina-skarmtidsregler.html

En av reglerna är att jag har ett snåljåpsabonnemang. Själva syftet med det är att surfen tar slut om jag använder smartphonen för mycket om jag inte kör via wifi. Och det fungerar mestadels bra eftersom det får mig att bortse från impulsen att plocka upp telefonen i tid och otid. Jag vill ju att den fungerar då jag verkligen behöver.

Det händer ibland att jag i slutet av en månad inte längre har något nät och då är det bara att snällt vänta.

Problemet de senaste månaderna har varit att surfen "tagit slut" i början av varje månad. Första veckan i juni kunde jag inte smsa vilket verkligen irriterade mig.

Vad sjutton är problemet? Hur är det möjligt att surfen redan är slut när jag knappt använder telefonen utan wifi?

Bara tanken på att ringa Telia var jobbig så jag lät bli.

När sen samma sak hände i början på juli månad steg irritationen en nivå till men jag fick fortfarande inte tummen ur att ta tag i problemet. Egentligen var det bara det faktum att jag inte kunde smsa som kändes jobbig.

Häromdagen fick det vara nog. Augusti och telefonhelvetet fungerar fortfarande inte som den ska!

Impulskontrollen finns kvar men lite intressant hur det alltid är apparater jag vill slå sönder såsom; telefoner, datorer och kopiatorer...

Jag betalar ju ändå för en tjänst som jag inte kan använda. Med horn i huvudet plockar jag upp telefonen för att ringa Telia men någonting stoppar mig. En känsla. En föraning. Jag kanske borde kolla inställningarna? Jämföra med min frus telefon.

Vad betyder den där antennen? Ska den vara grön? Letar och ser att den heter mobilnät.

Två månaders problem löstes på en minut. Min fru hann inte ens hämta sin telefon för att hjälpa mig.

Slutsats:
Jag är naturligtvis pinsamt inkompetent :)

Samtidigt ser jag det som ett kvitto på att jag har ett i mina ögon sunt förhållningssätt till min smartphone. Det var varken bråttom eller panik att åtgärda mitt tillfälliga handikapp och framförallt var det oförmågan att smsa som irriterade mig. I övrigt plockar jag mest upp telefonen för att ta kort och för det behövs ju inget nät.

Naturligtvis kan jag inte låta bli att tänka hur många andra som hade accepterat en liknande situation i två månader.

Oavsett kan jag inte nog poängtera hur viktigt jag tycker det är att finnas här och nu istället för att ständigt koppla bort sig och för det krävs ett aktivt val och än rejäl disciplin.

För den lockar oss. Hela tiden....

Det var för...., 20 år sedan!

ÖIS A-lag 1998 eller 1999 

Åren tickar på men tiden står stilla.

Det är först när jag blickar bakåt antingen i mitt eget huvud eller i samtal med någon annan som jag hajar till. Närmar mig de fyrtio men känner mig ändå i så många avseenden fortfarande som tjugo.

Ser mig omkring på andra människor och tänker att vi nog är lika gamla men är naturligtvis ute och cyklar. De kanske egentligen är femton år yngre än mig men jag ser inte det. Jag känner ju mig så ung.

Kroppen gör ont ibland men det har den alltid gjort eftersom jag alltid har utsatt den för antingen det ena eller andra. Då fotboll. Nu framförallt löpning. Trots ständiga krämpor kände jag mig odödlig då.

Det gör jag nu också.

Ser på mig själv från toppen av mitt berg uppbyggt av tårar, svett och upplevelser. Ultralopp och andra utmaningar har byggt upp mig både fysiskt och mentalt. Jag har i sifferleken ålder blivit äldre men därmed inte svagare. Snarare tvärtom!

Åldern ger erfarenhet. Känner mig så mycket klokare av alla år men oftast inte äldre.

Jobbet med ungdomar håller mig ung samtidigt som jag i mina värderingar kan känna mig som en dinosaurie. I många fall tänker jag att det var bättre förr och ser med fasa vart vi är på väg samtidigt som jag mer än villigt lyssnar till nya tankar och idéer förutsatt att de passar mitt väsen.

Ser kanske något äldre ut idag...

Åren kommer fortsätta att ticka på och jag hoppas att jag om ytterligare tjugo år kommer att känna ungefär som nu. När jag ser på en del äldre i min närhet tänker jag ofta. Sån vill jag bli. Äldre till både år och utseende men med ett ungt sinne och med en fysik som inte alls åldras i samma takt som de flesta jämnåriga.

Livet är underbart och därför känns det givet att göra allt för att åldras med kvalité. Som jag ser det finns inga ursäkter att göra annat när man bor i Sverige på 2000-talet.

Stormen av Steve Sem-Sandberg

Andreas återvänder till den ö där han växte upp när han ska röja upp efter fosterfaderns död och för att få klarhet i sin egen uppväxt. Mycket med uppväxten var märklig. Systerns och fosterfaderns beteende, för att inte tala om öns huvudman Kaufmann. Vad var det han sysslade med egentligen? Förrädare under kriget men som även tog hand om en massa barn under somrarna.

Mycket med handlingen tilltalade mig men det hjälpte inte. Boken lyckas inte fånga mig alls. Lite intressant men inte spännande och dessutom irriterade det mig lite hur författaren väljer att ge "klarhet" i vad det var som hände under Andreas uppväxt. Någon egentlig klarhet blir det aldrig eftersom det mest bygger på spekulationer. Hur Andreas tror att saker och ting hände.

Nej. Den här hade jag klarat mig utan.

Jävla spännis - Kampen mot Jante

Vad ska folk tycka?

Jag är den jag är och gör det jag gör. Vad andra tycker spelar ingen roll.

Så lätt att säga. Och vad skönt det vore att inte fundera på vad andra tycker.

Men det där stämmer inte riktigt. Det är viktigt vad andra tycker. Vi är sociala varelser som interagerar. Nu mer än någonsin påverkas vi av andras åsikter. Alla tycker vi om ett "gilla". Det är inget man väljer utan ligger på hormonell nivå. Det intressanta är att det är en skillnad i vad jag får höra vad andra tycker och vad jag tror att andra kanske tänker. Varför blev det till exempel inget "gilla" den där gången. Varför kom ingen kommentar? Varför kom det inte fler kommentarer.

Det där finns IRL också men blir totalt så mycket mer i och med nätet. Fler interaktioner att ta ställning till. Nytt för mig eftersom jag aktivt försöker visa att Lärarhälsocoachen finns.

Eller. Där sticker han ut på lunchen och springer igen.... Går barfota och med bar överkropp...

Hjärnspökena jobbar med det negativa. Hur uppfattas jag?

Han ska naturligtvis göra sig märkvärdig.... Tror att han är något.

Fick för övrigt "jävla spännis" kastat över mig när jag sprang härom dagen. Från en bil i 70 knyck (en man givetvis:)

Den senaste tiden har jag jobbat med min personliga utveckling vad gäller just de här frågorna. Det har känts märkligt att vara med i tidningen med namn och bild. Andra exempel är att jag fortfarande inte är bekväm med att vare sig ta bild på mig själv eller springa/gå omkring med bar överkropp. Att sen dessutom tro sig kunna ge tips och råd till andra...

Jag försöker tänka på min avsikt istället för hur det uppfattas. Vad andra tycker..... Det går inte att styra och även om jag skulle vara på Jesusnivå så skulle det ändå finnas de som tyckte något negativt.

Jag ser så enormt stora vinster i att bli tryggare i att göra det jag tror på. Ta beslut och agera utefter det som gynnar och utvecklar mig själv.

Gaphalsen i bilen gjorde mig varken ledsen eller arg. Det ser jag som ett framsteg. Eller så berodde det på att jag nästan var hemma efter 2,5 timmas löpning i solen utan vatten och bara tänkte på två saker. Nedkylning i Prästtjärn och obegränsat med vattenintag.

I grund och botten kanske det handlar om hur jag själv ser på andra människor. Och ju mer positiv den bilden är desto lättare att bli trygg i mitt eget beteende så länge som min avsikt är god?

Mental hälsa - Vems tankar och åsikter är viktiga? Nära och käras eller någon i periferin som jag knappt känner?

Andra människor påverkar oss mycket och jag tror att det är viktigt att ta sig en funderare över vems åsikter som påverkar mig. Hur viktiga är perifera människors tankar och åsikter? Borde de vara viktiga överhuvudtaget?

Bilderna från Royne Mercurio

Och framförallt. Hur är min syn på mig själv?

Giftfri av Martina Johansson och Fanny Lindkvist

Ett liv utan gifter och tillsatser. Är det överhuvudtaget möjligt?

Förmodligen inte men jag tycker att det är väldigt tilltalande att försöka göra så mycket som möjligt för att bli så giftfri som möjligt.

Det är så mycket i ens uppväxt och vardag som rullar på utan att man reflekterar över varför. Saker man gör och framförallt saker man använder. Det görs fullständigt okritiskt bara för att det alltid har varit så. Att tänka om och göra annorlunda blir därför en utmaning men en rolig sådan om man är motiverad.

Det är många år sedan nu som vi i familjen försökte bli så rena som möjligt i vad vi stoppar i oss. sakta har vi tagit ytterligare steg och med den här boken har det blivit en rejält kliv framåt.

Boken går igenom en mängd med områden där vi ständigt har gifter omkring oss och ger tips om hur man kan göra annorlunda.

I maten. I våra kläder. I schampo, deo och krämer. All plast. osv.

Boken jag har läst är som vanligt lånad från biblioteket men eftersom den kommer att användas flitigt blir det att köpa så snart som möjligt. En given bok att återkomma till för att få recept för hur man kan göra annorlunda.

Likt en klok gammal gumma eller varför inte häxa, sitter min fru, som läste boken före mig, numera ständigt med att "koka ihop" olika oljor eller annat roligt som ett alternativ till det köpta och därmed mer eller mindre giftigt

Hennes hemmagjorda Kefir tror vi mycket på och det ska bli intressant att se om vi märker någon skillnad.

En mycket läsvärd bok som håller äldre generationers klokhet högt.

Det kravlösa målet 1 mil om dagen under ett år

Vid årsskiftet brukar jag göra en liten träningssammanställning. Jag tycker det är lite roligt med hur långt jag tar mig. Framförallt löpningen. Den här gången föddes en tanke jag aldrig tidigare haft. Tänk vad roligt det vore att under ett år ha snittat 1 mil om dagen.

Ett häftigt mål att bestiga....

Ville jag det? Skulle jag orka? Eller skulle målet vara för stort och därmed leda till tvång och till och med prestationsångest. Skulle allt fokuset på kilometer ta bort glädjen?

De tidigare tre åren hade jag haft ett snitt mellan 5-6 mil per vecka och jag visste att jag skulle "tvinga" mig till en hel del löpning inför Aktivitus 100 miles lopp. Alltså bra utgångsläge för att springa till sig många mil. Samtidigt visste jag att den tävlingen skulle kräva ett antal lugnare veckor efteråt.

Men hur skulle jag känna efter den tävlingen? Skulle jag vilja fortsätta, rent av minska mängden eller till och med pausa löpningen?

Skador!?

Jag landade i att målet kanske var för stort. Jag ville inte känna kilometerstress och tvång och därför har jag efter Aktivitus tagit det lugnt och låtit lusten styra.

Men jag älskar verkligen att springa och givetvis har den där milen om dagen hela tiden funnits i bakhuvudet. Och efter ett halvår ser det onekligen bra ut :)

Jag funderar mycket på det här med mål. I min värld är mål livet. Jag kan inte tänka mig att gå omkring utan att vilja och sträva mot något. Men jag tror att man ska vara försiktig med vilka mål man sätter upp. För högt ställda mål kan stjälpa och det finns det verkligen ingen vits med.

I det här fallet var jag osäker och valde att inte ha ett eventuellt för tufft mål som uttalat. Jag kände att det fanns för stora risker. 

Så mycket roligare då att i efterhand kunna konstatera att en vecka på 7 mil inte känns så märkvärdig. Tänk om jag hade sagt det till mig själv för fem år sedan?

Det hade garanterat blivit en sådan där "dumihuvudetblick" tillbaka.

Tid, tålamod och rimliga mål - Utveckling!

Det där stora målet har kommit att kännas kravlöst. Fascinerande!

Fantastisk löpning i Norge - Rjukan - Gaustatoppen

Om du som passionerad löpare får frågan om du vill hänga med till Norge för att provspringa en tänkt tredagarstävling är det inte ett speciellt svårt beslut att tacka ja.

Återigen fick jag hänga med Icebug för att reka inför en tävling (nästa år). Den här gången till Rjukan/Norge.

Kör sällan bil i stan och med alla ombyggnader som görs nu så höll det på att inte bli något Norge. Gillar att svettas på morgonen men inte i bil. Usch! Det var ett stresspåslag jag hade kunnat vara utan. Återigen ett kvitto för att det är bättre att springa. Kompassriktning och så framåt!

Egentligen borde jag bara låta bilderna få tala för sig själva men jag skriver mycket för min egen skull. Vill kunna gå tillbaka och minnas.

Löpningen var fullständigt underbar med vyer som intog själen för evigt.

Jag är svag för vatten. Det blir en sådan härlig kontrast och färg mot den övriga naturen. Och den moderna människan jag får en liten kick av att fylla flaskan och få dricka direkt från källan. Doppa huvudet för svalka eller hoppa i helt och hållet.

Just den här sjön var härligt uppfriskande att hoppa i och känslan när det kylan kramar om musklerna var faktiskt riktigt skön. Blir lycklig att jag har tagit tag i min badkrukegen. Hopp i bara. Belöning omgående!

 

Exakt hur många höjdmeter det blev vet jag inte riktigt men vi tillryggalade cirka 70 kilometer och vyer i all ära men att få dela det med likasinnade är väldigt trevligt. Fick lära känna många intressanta och spännande människor och framförallt fick jag lära känna en del klubbkamrater ännu bättre. Roligt! Till och med fantastiskt roligt.

Gaustatoppen 1883 m ö h. 

När vi dag två väl kom upp på Gaustatoppen var det dags för Humle och Dumle på äventyr. Jag har sedan jag blev pappa utvecklat någon form av höjdrädsla. Enligt Calle så har han också det. Men det är svårt med Calle eftersom han har så nära till skämt och skratt.

Så när vi med glatt humör ger oss ut på den (extremt!) smala ryggen mot den högsta toppen är det med blandade känslor och en himla massa skratt. Jag för min del tror att Calle driver med mig och tror inte att han egentligen är så höjdrädd.

Men så klättrar jag upp på en platt, relativt stor, sten och säger något i stil med "här står jag och jobbar med min höjdrädsla". Calle har precis krupit upp på en liknande sten och när han står där på alla fyra ser han hur jag efter att ha pratat klart svajar till (förstår inte varför eftersom det inte blåste) och sätter mig ner. Det högg verkligen till i magen! Tydligen på oss båda. Rädslan och försvarsmekanismen i mig börjar skratta. Calle börjar skratta och vår guide som är en bit framför oss skrattar definitivt. Hon frågar givetvis om det är bra. Och grabbarna grus har naturligtvis full koll. Och det är något med Calles position på alla fyra som får mig att skratta ännu mer och kanske även för att han inte ändrar på den. Jag börjar någonstans fundera på om vi inte ska ta oss vidare men det är som om han har frusit fast. Och jag förstår till en början inte att han menar allvar när han skrattandes säger att det räcker. Vi vände tillbaka med livet i behåll.

Historiens vingslag var ytterligare en krydda i upplevelsen. Vetskapen om att detta var en viktig plats under andra världskriget gjorde inte upplevelsen sämre. 

I vissa avseenden kändes det som om vi alla ingick i Sällskapsresan av Lasse Åberg. Vi hade fantastiskt roligt, udda saker hände. Det som stack ut var hästen.

När man sitter på en buss och åker uppåt på en serpentinväg i fjällen förväntar man sig inte att möta en springande häst. Man förväntar sig inte heller att någon i bussen (guiden) ska säga att den där är min. Går det bra att stanna så att jag får ta hem den? Det var som att hon suckade. Ungefär "Inte nu igen..." 

Hon studsar ut, springer ikapp hästen, tar tag i den och springer hem med den som den självklaraste sak i världen medan en annan nästan gnuggar sig i ögonen och undrar vad det var som hände.

Ett oförglömligt minne.

Den här resan kommer att leva kvar länge och Icebug Xperience 2019 kommer garanterat bli en fantastisk upplevelse för de som springer nästa år.