Förnekelse och strutsmentalitet - den dummes räddning

Problem. Sjukdom. Smärta. Känningar.

Finns de och i vilken utsträckning?

Jag är aldrig sjuk - eventuellt krasslig. Tar man aldrig tempen så har man heller aldrig feber...

Jag är aldrig skadad - eventuellt har jag lite känningar.

Har jag en osannolik tur? Har jag bra kunskaper för att hålla mig frisk? Eller kan det rent av vara så att jag vägrar acceptera negativa saker - blundar för dem och hoppas att de ska försvinna? Och så hjälper det!?

För om det inte finns i mitt huvud så.....

Jag har mängder med exempel på när min kropp har signalerat för att något inte är som det ska. Jag börjar på fullaste allvar tro att jag har en förmåga att tänka bort problemen. Givetvis anpassar jag mig till det eventuella problemet men jag låter det inte ta mer plats än nödvändigt.

Resan fram till Aktivitus trailrace var inte problemfri:

Känningar i knät
Något som småspökat i flera år men som aldrig har blivit värre. Har framförallt känt av det vid brant nedförslöpning i terräng.Valde tillslut att ta kontakt med en fysiolog eller vad han hade för titel. Han trodde att det kunde vara någon form av snedbelastning. Träningsprogram för att stärka bål och lårmuskler. Blev inte bättre men inte heller sämre med tanke på min ökade träningsdos.

Jag tror inte att spökandet är borta men kände ingenting under Aktivitus.

Känningar på yttersidan av knät
Min plan var att trappa ner löpningen till skiftet mars/april. Näst sista veckan i mars sprang jag 13 mil och sista veckan planerade jag ytterligare 13 mil. Problemet var att jag började känna av någonting på yttersidan av knät. Trodde att det hade med min höga belastning att göra. Värken kändes dygnet runt men jag valde ändå att följa min plan. Tänkte att en lugnare vecka skulle göra gott innan min planerade helglöpning med Jerker. Hur skulle den gå? Tre dagars löpning i skogen med packning. Jag insåg att om den helgen inte skulle gå bra så var det adjö med Aktivitus.

Det måste alltså gå bra. Inte sjutton fick all min förberedelse gå åt pipan för att knät inte ville.

Den helglöpningen kände jag ingenting.

Lättare nackspärr
Två dagar före loppet kände jag av en begynnande nackspärr. Tänkte "I helvete heller". Min fru kommenterade efter loppet att hon hade tyckt att jag såg sned ut under loppet. Då först mindes jag värken före loppet men under tiden kände jag ingenting. Jag hade givetvis inte sagt något om det. Att säga det högt är att bekräfta och då finns det.

Jag är säker på att mental styrka i mångt och mycket handlar om vad man tillåter ska få plats i ens huvud. De mörka tankarna välkomnas ju mer man tänker på dem. Under ultralopp. Under vardagen. Därför ska vi inte tänka på dem.

Men jag börjar även tro att vi har en förmåga att tänka bort fysiska problem också. Som jag skrev ovan. Jag har många exempel på när jag känt att något oönskat har varit på väg men där jag på något nästan barnsligt sätt inte har accepterat det.

Jag inser att det kan vara en farlig strategi men samtidigt är det kanske ett sätt att lära känna sig själv och sin kropp. Det jag nämner här är ju inga benbrott eller lunginflamationer utan luddiga besvär som inte tillåts utrymme.

Rätt eller fel?

Jag har oerhört få dagar på ett år då jag är "krasslig" och jag har inte vilat från träning sedan jag bröt en tå för många år sedan.

Tur? Skicklighet? Eller en lyckad strutsmentalitet? Förmodligen en kombination men man ska nog inte underskatta strutsen....

Hormonsmart mat & effektiv träning av Martina Johansson

I Hormonsmart mat går Martina Johansson igenom hur man på olika sätt kan lägga upp sin kost och träning för att på så effektivt sätt som möjligt uppnå de resultat man vill ha.

Fett, kolhydrater, proteiner, vitaminer och mineraler. Alla är de bekanta men att få veta mer om hur de påverkar mitt hormonella system och hur det systemet i sin tur kan påverka min träning och hälsa tycker jag är oerhört intressant. Som jag har varit inne på tidigare så är det här ny mark för mig. Jag känner att jag långsamt börjar få grepp på mer och mer.

Fjärde boken på kort tid av samma författare. Något väldigt ovanligt för min del. Samtidigt nödvändigt eftersom innehållet till stora delar är nytt.

Risken för upprepning har naturligtvis slagit mig. Och visst blir det en del repetition men också mycket nytt. Repetitionen har känts bra och nödvändig för att verkligen bli förtrogen med det nya och den här bokens fokus på träning är väldigt givande.

Jag anser att jag kan träning. Styrketräning har aldrig tilltalat mig eftersom jag inte har haft några muskelambitioner. Men det är som att detta på grund av Martina sakta ändras.

Den styrketräning jag ägnar mig åt fokuserar mest på bålen men frågan är om jag inte ska börja tänka om. Stressa kroppen och musklerna med tyngre styrketräning istället för att småmysa som jag gör nu. Inte för att bygga muskler utan för att aktivera mitt hormonella system ännu mer.

En aktivering som skulle få mig att må bättre?

Om inte annat tänker jag att starkare lår, för min del, verkligen är nästa steg i att bli en bättre löpare.

Utmaningen blir att genomföra den här typen av träning utan att för den skull hamna inne på ett gym och det ska väl inte vara omöjligt.

Aktivitus trailrace 100 miles 2018

Jag klarade det!

Vi klarade det!

Vänskap omtanke och kärlek
Jag måste börja där. Det var visserligen jag som sprang. Det var mitt huvud, mina ben och fötter men betydelsen som alla människor runt omkring hade var enorm. Familjen är så viktig men också självklar. Jag vet att de kommer att stötta. Ändå. När de möter upp lite här och var lyfter det mig så mycket. Det trötta får en emotionell hormonkick. De är glada, uppmuntrar och springer med. Hela dagen och natten. Och är de inte fysiskt på plats så nog tusan finns de med på telefon.

Märklig prioritering förresten att vara iväg på en träningshelg och cykla när man istället kan stå och vänta på mig i timmar under en hel dag i Göteborg med omnejd :)

Men det stannar inte där. Vänner dyker upp. Att träffa familjen på Älvsborgsbron förvånade mig inte men att fantastiske Gustaf med familj också är där värmde så innerligt. För att inte tala om Jeremias som möttte upp vid Tulebo. Sen lördag kväll!

Men det stannar inte där. På väg mot Tuve möter jag en löpare och som vanligt söker jag ögonkontakt för ett hej eller en liten nick. Det tar mig någon sekund att begripa att det är Gabriella som jag lärde känna lite grann i Åre. Lagom till att myntet har trillat ner har hon hunnit vända om och gör mig sällskap som den självklaraste sak i världen.
Vid Botaniska står Christian från Solvikingarna. Vad han sa minns jag inte riktigt men han såg himla glad ut och det behövs inte mer än så. Där och då hade jag sprungit 100 kilometer och kände att jag kunde fortsätta i all evighet.
Och så står Magnus där också. Brorsans kompis som jag har träffat vid ett antal tillfällen. Ombytt och klar för att "springa" med.

Och så funktionärerna förstås! En del bekanta som David, Rickard och Anna som gör att jag känner mig utvald. Ungefär som att de är där enbart för min skull. Men naturligtvis även de andra som så osjälviskt ställer upp och ger av sig själva. Marschallerna i mörkret vid Delsjön kommer jag aldrig att glömma. Efter nästan 145 kilometers löpning en allé av eld som leder till förfriskningar. Ingen står där men stället vibrerar av ultralöparkärlek. Magiskt!

Och vad tusan gjorde Stefan van den Berg från Solvikingarna i Skatås mitt i natten? Återigen en bekant som stöttar och ser stolt ut å mina vägnar.

Från djupet av mitt hjärta. Stort tack till er alla!

Materialet
Planering i månader ändå blir det att jag springer loppet med söndriga skor. De jag hade tänkt mig klarade inte generalrepetitionen två veckor tidigare under min helglöpning med Jerker. Enda alternativet som fanns kvar med så kort tid till tävling var mina gamla orange New Balance med hål lite här och var.

Bilden tagen efter loppet

Vansinne men som väl var fungerade det. Nya strumpor var det inte tal om och av de gamla visade det sig att en svart och en vit var de bästa. Då fick det bli så. Shorts eftersom jag inte fryser om benen och eftersom jag inte ville bli för varm. Mitt underställ från ÖIS-tiden (tror att det är från juniortiden vilket betyder drygt 20 år gammalt) och Solviking t-shirt. Vantar på händerna, buff och löparjacka i ryggan. Givetvis rejäla klickar med vaselin på fötterna och andra väl valda kroppsdelar.

Sprang ovetandes med byxorna ut och in. Rutinerat!

Vätska och energi
Morgonen (vaknade givetvis före klockan) inleddes med kokosfett och kaffe. Under loppet ville jag vara sockerfri så länge som möjligt. Det innebar att jag först efter Kungälv (40 km) började stoppa i mig choklad och sportdryck. Väntade ännu längre med gelen. Innan dess var det bananpannkakor, nötter, oliver och salt som gällde. Energibiten fungerade toppenbra. Rätt energi vid rätt tillfälle gjorde att jag kände mig på topp mest hela tiden. Jag var inte nere i "källaren" en enda gång på 23 timmar.

Otroligt!

Tandkrämen som jag hade med mig användes aldrig och jag tror att det kan ha berott på att jag aldrig drack coca cola. Hade med mig det men kände aldrig för det. Skön känsla att hälla ut skiten i vasken hemma. Ur vätske- och energisynpunkt uppkom egentligen bara ett litet problem och det var att jag mellan Kungälv och Bönered gick torr på vätska. 25 väldigt långsamma kilometer på grund av att en del av sträckan går genom Kärra.

Vilket skitställe! Låt mig säga så här. Det heter Kärra av en anledning. Väl framme vid Bönered drack jag rejält och kände mig genast igång igen. De hade någon rosa sportdryck där som var lite lätt kolsyrad. Den var verkligen en höjdare. Tror att det var Umara.

Taktik, sällskap, orientering och mörker
I år var vi 27 stycken anmälda. Möjlighet till sällskap. Kanske just för att vi i år var så många fler än förra året valde jag att försöka köra helt efter eget huvud. Jag ville inte anpassa mig till någon annan utan istället helt och hålla hålla min egen fart. Inte hänga på någon annan och inte heller vänta in någon annan. Tänkte att jag ändå till viss del skulle ha folk omkring mig. Det kändes rätt att göra så och det blev väldigt bra tack vare att jag hade en sådan himla röta. Ibland saknades snitslar eller var svåra att se och givetvis råkade jag vid de tillfällena alltid vara tillsammans med någon annan löpare som hade en sådan där avancerad löparklocka med koordinater. Att springa vilse är väldigt jobbigt mentalt. Och visst hamnade jag/vi snett ibland men jag hade garanterat hamnat oerhört mycket mer snett om jag inte hade haft en sådan sagolik tur med sällskap vid rätt tillfälle. Och hur det hade gått då vill jag inte tänka på.

Botaniska

En bit efter Botaniska (efter drygt 100 kilometer) följdes Sebastian Andersson och jag åt och det var en himla tur. Han var starkare än mig nerför och jag var starkare än honom uppför. Vårt samarbete blev nyckeln till att det gick så bra. Vi gick när vi var tvungna och sprang så fort det var läge. Vi drev på varandra på ett sätt som det aldrig hade gått att göra ensam. Framförallt på natten i skogen. Blött och halt, svårsprunget och med begränsad sikt. Eftersom vi var två var det som att det fanns en oskriven regel för när vi fick gå och springa. Vi förväntades agera på ett visst sätt. Hade jag varit själv hade jag garanterat gått även på de löpvänligare partierna eftersom det gjorde så ont i benen. Och då hade jag även känt mig liten, trött och ynklig. Jag undrar om jag hade klarat det själv.

Sebastian och jag vid målgång

Riktigt fel hamnade jag egentligen bara en gång. Född och uppvuxen i Göteborg. Nästan 40 år och så hittar jag inte från Älvsborgsbron till Botaniska. Skandal! Eller briljant? För väl framme vid Botaniska fick jag ju sällskap av Sebastian....

"Jag lovade pappa att springa med". Och då gör lille Emil 9 år naturligtvis det. Klockan närmare 22 och han som är världsbäst på att somna så fort han får kuddkontakt vid 20....

Eller brorson Hugo snart 13. Från Herkulesgården till Skatås. I mörkret mitt i natten. Jag hoppas att det även för honom blir ett minne för livet.

Smärta och skönhet
Benen gjorde naturligtvis ont. Framförallt nerför. Fötterna likaså men otroligt nog inget skav i skrevet. Jag försökte tänka att smärta bara är en känsla. Det lyckades bra. Kanske att det gjorde det just för att det bara var två former av smärtor att kämpa emot och inte fler. Sen att vänster handled kändes och gör direkt ont i efterhand känns märkligt. På grund av klockan eller för att handleden studsade för mycket upp och ner i ett avslappnat tillstånd?

Känslan att tillslut få komma i mål. Det går verkligen inte att beskriva. Trötthet, lättnad, glädje och mycket mycket mer.

Tävlingsledare Tomas Amneskog är för övrigt en smart rackare. Ser till att han står där med medalj och leende vid målgång. För evigt förknippad med något fantastiskt.

Han är otroligt Vacker!

Vackra var också alla vitsippor.

När jag skulle kliva ur bilen hemma räckte det med att jag öppnade bildörren för att hela kroppen skulle börja skaka. Huttrade något vansinnigt ända tills den varma duschen räddade mig.

Efter två timmars sömn var jag tvungen att gå på toa. Det tog mig ungefär en kvart. När jag ändå var uppe passade jag på att ta mig en trappa ner för att äta lite.

Efteråt var det inte tal om att ta sig upp till sängen igen.

Slumrade i soffan.

Ont överallt, vansinnigt trött men otroligt nöjd.

Orka fortsätta

Livet är lätt att leva när man mår bra.

Löpning är en enkel sak när man studsar fram på lätta ben.

Men när det tar emot krävs hjälp, mentala nycklar för att orka fortsätta.

Det är bara några dagar kvar nu innan jag ska springa 100 miles. Något jag aldrig har gjort förut. Det kommer att göra ont. Jag kommer att vilja sluta och ge upp. Och eftersom det inte är något alternativ måste jag ha med mig ett gäng med mentala nycklar  för att orka fortsätta och inte tänka de mörka tankarna. Här är några:

- Tröttheten/smärtan är tillfällig. Den kommer att gå över.

- Jag gör detta för att jag kan och vill.

- Stolthet. Jag vill känna den där enorma tillfredsställelsen efteråt. Den är som en osynlig mantel som jag alltid kommer att kunna ta på mig varje gång jag tänker tillbaka på loppet.

- Människor flyr för sitt liv. Jag är bara ute och springer lite. Att ge upp är inget alternativ.

- Riktiga sjukdomar, riktig smärta. Det finns mängder med människor som har ont varje dag. En känsla som inte är valfri och som inte går över. Ska jag då inte klara av några timmar....?

- Mina barn. Förebilden pappa. Jag vill inte göra dem till ultralöpare. De ska naturligtvis få göra precis det de själva vill. Däremot vill jag att de kämpar oavsett vad det är de siktar mot. Visst, jag kan säga det till dem. Men att visa och kämpa själv. Det är något helt annat.

- Fokus på en sak. Andningen eller räkna steg. En sorts medveten förträngning.

Otroligt ofta kan jag härleda löpningen till livet. Mental nycklar för att fortsätta springa och för att komma i mål behöver vi även i livet. Jag tycker att det finns en poäng med att stanna upp ibland. Hur dåligt är det egentligen? Ge sig tid till perspektiv och se sig själv från en annan vinkel. Och därmed ge sig själv nycklar för att fortsätt.

För att komma i mål - För att må bra.

Omgiven av idioter av Thomas Eriksson

Varför är folk som de är? Varför irriterar jag mig på vissa och inte på andra?
Hur kan folk vara sådana idioter?

Thomas Eriksson förklarar i Omgiven av idioter varför vi beter oss som vi gör. Att man i stora drag kan placera oss i olika fack.

De röda - Drivande som vill få saker gjort utan att ta allt för stor hänsyn till andra.
De gula - Spontana, ivriga och kreativa som gärna står i centrum.
De gröna - Mer tillbakadragna, ömmande och känsliga som inte vill stå i fokus
De blåa - Paragrafryttarna där rätt ska vara rätt.

Det här är en bra och för all del underhållande bok. När jag läser känner jag med en gång igen mig själv och andra i min närhet. Det blir nästan kusligt träffsäkert ibland. Det blir en del tips i boken om hur man ska bete sig både som avsändare och mottagare. Genom att bli medveten om hur jag är som person kan jag anpassa mig bättre till folk runt omkring och genom att förstå andra har jag insikt i vad jag kan göra och säga för att få samspelet att fungera. Även hur vettiga gruppsammansättningar bör se ut tas upp i boken.

Boken fångar mig och får mig att fundera en hel del. I mångt och mycket har jag som en sorts personlig utveckling jobbat med mig själv i att inte bli arg och irriterad. Att inte påverkas negativt av andra. Allt ifrån jobbet till bilkörning. Med den här boken öppnar sig min förståelse ytterligare och jag hoppas att den här nya insikten om människors olika personligheter ska leda mig ytterliga ett steg mot att helt enkelt må ännu bättre.

Eriksson upprepar sig en hel del. Något jag är lite kluven till eftersom poängerna sätter sig även om det blir lite tjatigt till slut. Ett tecken på att jag har en hel del rött i mig.....:)

Det finns en del i boken som jag saknar. Jag hade velat ha mer om varför vi blir som vi blir. Jag hade velat veta mer om kombinationerna av de olika färgerna. De flesta av oss är trots allt en blandning av flera färger.

Läsvärd!

Fettfrälst! av Martina Johansson

Det är mycket Martina Johansson nu.

I Fettfrälst går hon igenom vilka olika fetter som finns och vilka av dessa man ska få i sig och inte. Hon går även igenom hur fetterna tas upp av kroppen och fördelarna i att ligga på en hög fettprocent både i vardagen och i träning.

Martina Johansson motiverar mig verkligen i att ta nästa steg. Jag har i förhållandevis många år ätit mycket fett, vilket har känts fantastiskt bra, men också funderat på att utveckla mitt sätt att äta. Vad händer om jag tar bort eller minimerar mejerier och nötter? Vad händer om jag ser till att vara i ständig ketos (när kolhydratsintaget totalt ligger på under 5 %)?

Jag är otroligt nyfiken på detta och förutom att Martina motiverar mig så tycker jag att hon är otroligt förtroendeingivande. Hon har kunskapen genom att både ha koll på och granska teori samtidigt som hon har koll på praktiken genom att ha mätt och kontrollerat sina värden.

Vart leder detta mig? Vet inte men varför stanna när jag kanske kan nå ytterligare i välmående och hälsa?

Har du varit utomlands?

Första lektionen med eleverna efter påsklovet.

Har du varit utomlands?

Kugghjulen börjar genast snurra och och jag kan inte låta bli.

Nej! Men jag har varit utomhus. Ni förstår. Det innebär ett tillstånd utan väggar omkring sig. I bästa fall tittar man uppåt och "taket" är förunderligt blått. Där uppe finns en lampa som kallas sol. Om man exponeras för detta tenderar huden att få en annan nyans. Utöver detta kan man ibland känna någonting mot sin hud. Det kallas vind.

Just den här helgen som har varit har jag befunnit mig ute i princip hela tiden. Jag har varit i något som kallas skogen. Det är en miljö med något som kallas träd som väldigt ofta låter. Det är inte träden som låter av sig själva. Nej. I träden sitter små varelser som kallas fåglar och de kvittrar.

NEJ! Inte twittrar. De låter och det lustiga är att de gör det av egen fri vilja precis när de själva vill. Man kan alltså inte byta ljud på dem eller stänga av dem när man själv vill.

En del av eleverna flinar lite och fattar poängen. Andra eller kanske alla tänker att jag garanterat har en skruv lös.

Oavsett blev det en rolig start på lektionen och stämningen var god hela lektionen igenom.