Ett kollektivt mentalt förfall

Vad hände?

Den förste april var den stora handbromsdagen. Efter att ha löpt som aldrig förr i ungefär ett halvår och i synnerhet under mars månad var det dags att trappa ner. Ta det lugnare för att komma i bästa möjliga form inför Aktivitus trailrace.

Mindre löpning helt enkelt.

Men så....,

upptäckte jag hur mitt lilla gastronomiska regelverk föll ihop. Den mörka chokladen som enbart fick förtäras under helgen gjorde entré även vardagar. Nötterna nallade jag inte lite grann av. Nej, jag dönade i mig så att jag vid minst ett tillfälle knappt kunde sova eftersom nötterna stod mig upp i halsen. Lyckligtvis handlade det framförallt om tillåten godis men jag var väldigt nära att köpa på mig både det ena och andra.

Återigen. Vad hände?

Jag tror att planen att lugna ner och minska löpandet omedvetet sänkte garden på andra områden också. Jag tillät mig vila och därmed tillät jag på något märkligt sätt mig själv att gotta till det lite extra.

Svaghet eller kanske nödvändigt? Eftersom jag är positivt lagt tror jag att min lilla kravsemester var nödvändig. Både kropp och huvud behöver ladda om batterierna för att kunna prestera så bra som möjligt om lite drygt en vecka.

Ändå får detta mig att fundera ett extra varv. Jag är den jag är med liten problematik kring beroende. Men tänk alla de som kämpar med sitt beroende varje dag. De som har sitt lilla krig mot alkoholen, sockret eller vad det än må vara.

Det är svårt att ta sig ur en dålig vana och ännu svårare ur ett beroende. Jag är medveten om att jag har "ärvt" ett visst sockermissbruk (så skönt att ge någon annan skulden:).

För min del är lösningen enkel. Ha inte skiten hemma, borsta tänderna tidigt på kvällen och stoppa i värsta fall i dig kokosolja. Det tar i mitt fall död på eventuellt sug.

Men nu! Nu ska det växlas upp. Med drygt en vecka kvar är det god sömn, bra mat, rödbetsjuice och lugn träning som gäller.

Motivation slår det mesta.

Hormonbibeln av Martina Johansson

I Hormonbibeln förklarar Martina Johansson hur vår inre kemi fungerar. Vilka våra hormoner är, vad de har för funktion och hur de påverkar oss. Dessutom förklarar hon på vilket sätt vi i vår tur kan påverka dem och varför vi vill göra det. Om vikten att hålla inflammationsnivåerna i kroppen låga, hur man gör det och mycket mer.

Boken är väldigt intressant men även lite svår ibland med mängder med svåra ovanliga ord och förklaringar. Som brukligt försöker jag nöja mig med att förstå helheten och inte stanna upp för mycket för att få järnkoll på allt i detalj.

Hälsa och en optimering av hälsan tycker jag är otroligt spännande. Jag mår fantastiskt bra idag men tänk om det kan bli ännu bättre? För många år sedan trodde jag att jag mådde bra men fick mig en upplysning när jag gick över till en lågkolhydratkost. Tänk om det är samma sak igen?

Förmodligen kommer jag så sakteliga minska eller till och med utesluta mejerier. Jag kan tänka mig att återigen bli striktare genom att äta mindre mängder kolhydrater och jag kan också tänka mig att lägga in några pass med tyngre styrketräning framöver. Idéer som Hormonbibeln har gett mig för att se om jag kan nå ytterligare en nivå i mitt välmående.

Däremot är jag inte lika intresserad av kosttillskott. Något som Martina till viss del ser som ett acceptabelt alternativ. Jag vill äta naturligt. Får se vad framtiden säger om det.

Boken är väldigt läsvärt och för min del blir den som en förlängning av en redan påbörjad process.

Äventyrslöpning Varberg - hem

Fredag eftermiddag sätter vi igång. Efter att ha blivit skjutsade av Jerkers mor till Varberg (omkring Ästad - Hallandsleden) driver vi sakta på.

Vi ska hemåt, mot Partille. Inga krav på vare sig tempo eller antal mil. Här ska upplevas och inget annat under tre härliga dagar. Vi har lyxen att inte behöva komma fram. Vi kommer dit vi kommer och skulle vi behöva skjutsas hem den sista biten så får det bli så.

Priviligerade!

Det här är en tur som jag verkligen har längtat till. Det finns så mycket i en sådan här upplevelse som jag tycker så oerhört mycket om.

Att få springa på ställen där jag aldrig tidigare varit ger mig en kick. Att inte veta vad som kommer efter nästa krök eller sväng. Det blir som om hela jag är mer mottaglig för omgivningen än när jag tar mina vanliga rundor.

Att det dessutom är vackert skadar inte. Såg och framförallt hörde en hel del tranor. Förbannat märkligt läte de har. Som en mistlur.

Umgänget med Jerker är även det väldigt trevligt. Gemenskapen, samtalen och den delade tystnaden samtidigt som det inte går att komma ifrån att det är en trygghet att inte vara själv. Hoppas på många liknande turer framöver. En dag kanske även ensam för att få uppleva hur det är.

Sen är det något visst med att tälta i naturen. Att komma fram till en bra plats. Att få ta av sig den för tunga ryggan (måste bli bättre på att packa lättare) och byta om till något torrt. Pillandet med småsaker.

Få något varmt i magen. För övrigt är mitt lilla gasolkök grymt.

För att inte tala om brasan. Att sakta få omges av mörkret. Få känna värmen och stirra in i den där magiska elden.

Sova omgiven av den friska luften. Känna det där lite obekväma men mysiga och morgonen med sin fågelsång. Fantastiskt!

När vi kom fram till vårt tilltänkta nattläger i lördags sa Jerker något om att det vore skönt med ett dopp. I mitt huvud lätt det mer som teori och inte praktik men när jag ser en naken stjärt studsa ner mot vattnet insåg jag att han menade allvar. Gick ju inte att göra annat än att hänga på.

Givetvis var det härligt. Och kallt! Tror att det är mitt livs tidigaste dopp någonsin och kanske en inledning mot en ny vana. Det ska ju vara bra för ens hormonella hälsa det där med kallbad.

Får se...

Jag får även en kick av att hämta vatten från naturen. Jag har svårt att beskriva känslan men det är något visst med det naturliga i att hämta från en bäck eller sjö och sen få dricka.

Blev lycklig över att jag blev lycklig av att få se paddorna när jag skulle hämta vatten. Även detta är härligt. Att känna glädje över småsaker. Vatten, naturen, vilan och den varma maten. Kontraster som man i vardagen kanske inte ger så mycket relevans eftersom det är så självklart. Här blir det enkla viktigt och därför lätt att uppskatta. Samtidigt slipper man allt annat världsligt. Det blir verkligen en mental paus från ens vanliga liv. En paus som ger massor av energi som går att leva på länge.

Bara en sådan sak som när vi efter lunch väljer att ta en tupplur i solen eller nedbäddade i sovsäcken beroende på vädret. Så vansinnigt skönt! Och så långt ifrån ens vanliga rutiner. Vi var båda rörande överens om hur viktig den där tuppluren är. Vi var i skogen för att uppleva. Inte för att hasta vidare mot fler kilometer. Det är i sådana lägen man känner sig vis och därmed njuter lite extra.

Det går inte att komma ifrån att den här turen i viss mån även hade ett annat syfte. Två veckor kvar till mitt 100 miles lopp blev det lite som en slags generalrepetition. Den gav mig både svar och frågetecken.

Först och främst. Jag känner mig verkligen redo. Löpningen med ryggan (vet inte hur mycket den vägde men skulle tro minst 10 kilo) är trög och jobbig men jag kände hela tiden att jag kunde mala på och att det aldrig var några problem.

Jag vet att magen klarar olika former av kolhydrater men ändå skönt att få det bekräftat.

Men, jag får nog tänka om vad gäller skovalet. Mina bekväma och lätta som jag har tänkt mig blir inte bra. Får se hur jag gör med den saken....

Slutligen. Jag tror på balans och kontraster. En sådan här tur påminner och får huvudet att tänka till och jag är inte så lite lycklig över att jag ger mig själv den möjligheten.

Magen och löparmagen

Jag minns fortfarande tydligt hur jag efter vissa fotbollsträningar kvidande kunde sitta, nästan i fosterställning, på toa. Smärtorna kom i omgångar och var fruktansvärda. Uppemot en halvtimma i det tillståndet var inget ovanligt.

Det hände lite då och då (oftare om träningen eller matchen hade inneburit att jag tagit ut mig extra mycket) och tillhörde det normala. Jag hade aldrig någon tanke på att uppsöka läkare. Det där med dålig mage var bara att acceptera. Det var inte mycket mer med det.

Det normala är det vi upplever och tar som sanning. I mitt fall en ständigt gasig mage som ibland blev extra arg. Därför blev jag förvånad när jag för ett antal år sedan gick över till en lågkolhydratkost och det bara tog stopp.

Vad hände? Jo, teoretiskt hade jag koll men att få uppleva hur magen bara slutade prata och gaserna inte infann sig längre var fantastiskt.

Det blev steg ett i min nyvunna maghälsa, en i princip ständigt harmonisk mage.

Steg två finns inte. Däremot har jag vunnit nya maginsikter i och med att utgångsläget är annorlunda än tidigare. Det blir så tydligt vad det beror på när magen inte mår bra. Alltid samma gemensamma nämnare - kolhydrater.

Löparmage. Ett allmänt begrepp som verkar vara en sanning man får acceptera. Den är inte rolig och infinner sig nästan varje gång jag kvällen före har slarvat med maten i den mån att jag har tryckt i mig mängder med kolhydrater.

Däremot. Gör jag som vanligt, vilket innebär lågkolhydratkost kvällen före, och ger mig ut på fastande mage morgonen efter så har det aldrig hänt att magen krånglar. Aldrig!

Därför blir det lite lustigt när jag i olika löpartidningar läser om problematiken och där man med ljus och lykta letar efter tips och råd som inte ser ut att fungera speciellt bra.

För egen del innebär det att jag tar konsekvenserna av kolhydratsnjutning lite då och då samt att jag inför löpningar och då framförallt tävlingar alltid ger mig ut på en fastande mage som dessutom har fått i sig minimalt med kolhydrater kvällen före. Allt som oftast innebär den tomma magen att den dessutom hanterar kolhydrater bra under längre lopp. Jag tänker att det beror på att kolhydraterna tas om hand av en mage som inte jobbar med annat. Den är redo att hantera tillförseln.

En god maghälsa! För mig innebär det att begränsa intaget av kolhydrater.

Konspirationen av Simon Scarrow

Cato och Macro hamnar i den politiska gyttjan i Rom när de infiltrerar praetoriangardet för att avslöja en konspiration mot kejsar Claudius.

Boken skiljer sig mot föregångarna på det sättet att Cato och Macro inte befinner sig ute på slagfältet. Istället blir det mycket politik och intrigerande.

Utöver spänningen och den ständigt höga kvalitén på humorn i den här bokserien blir det intressant med bilden av Rom. Miljlön, folket och hur känsligt hela fundamentet var för en så grundläggande fråga som mat.

Romarriket fascinerar och även den här bokserien fascinerar mig. Jag försöker läsa böckerna med jämna mellanrum för att inte riskera att tröttna och hittills har det inte funnits någon risk för det.

Fantastiskt roligt att kunna återkomma till behaglig lättläst underhållning.

"Sen" har en förmåga att inte inträffa

Äntligen är stången på plats.

Jag har inga egentliga ambitioner med stången. Tänker att det är skönt att kunna klara 10 stycken pull ups. Inte mer än så. Kanske mest en mental fråga. Känns bra helt enkelt.

Men eftersom vanan inte finns ännu har jag haft svårt att sätta igång. De där 10 tar inte så många sekunder. Därför skjuter jag upp och tänker "sen".

Kommer hem efter löprundan. Känner mig duktigt och lite trött. Är i mål. Pull ups? Senare.

Efter maten kommer jag på att jag inte har gjort mina 10. Men magen är lite tung. Det får bli senare. Dagen flyger förbi och på kvällen när jag lagt mig i sängen kommer jag på det igen och eftersom det inte är så viktigt tänker jag att det får bli imorgon.....

Påsklov. Lovdagar innebär morgonlöpning/träning. I måndags (röd dag) tillät familjeschemat mig att vara med på Solvikingarnas intervaller. Hoppade därför över morgonlöpningen eftersom jag ändå skulle iväg sen. Kände mig rastlös under dagen och började smått ångra mig. När klockan närmade sig avfärd var jag nära att inte komma iväg. Har egentligen ingen förklaring till varför jag kände som jag gjorde men tycker att känslan på något sätt var given.

"Sen" i avseendet att man skjuter upp något, som kanske dessutom är lite jobbigt, är inte bra.

Upp på hästen direkt direkt. Stå inte och tveka från hopptornet. Senare leder till tveksamhet och risk för att det inte inträffar överhuvudtaget.

Myten om mig själv

Vem är jag och vem vill jag vara? Två frågor som kräver långa svar men det jag har funderat på en hel del det senaste är, vem vill jag bli?

Den personliga utvecklingen är en given process. Allt vi är med om bildar ett nytt jag. Jag är inte samma person idag som för 20 år sedan och jag kommer absolut att vara en annan om 40 år. Men hur vill jag idag att den personen ska se ut?

Svaret på den frågan får hjälp av alla fantastiska människor runt omkring. Det finns så många att lära sig av och se upp till.

Jag hoppas att även jag i sinne och hjärta förbehållslöst kommer att vilja ställa upp och hjälpa mina barn och barnbarn.

Att jag utan tanke på ersättning kommer att vilja engagera mig i föreningslivet.

Att jag alltid kommer att vilja veta mer.

Att jag kommer att se ungdomen som en frisk fläkt och inte dras ner i ålderdomlig grinighet.

Att jag med klar blick och senig kropp kommer att lufsa runt i skog och närområde. Bli den där kufen som barn pratar med sina föräldrar om. "Mamma, där är den där springande gubben igen". Eller. "Hur gammal är han egentligen"?

Att min mentala utveckling har kommit så långt att stress och irritation enbart kommer att vara blott ett minne.

Att jag samtidigt som jag njuter av det som har varit fortsätter att se framåt.

Jag är aldrig färdig. Jag formas - hela tiden.