Vi sitter ihjäl oss

Skulle all min träning inte kompensera mitt sittande?

När jag för ett par år sedan för första gången tog del av tankarna om att vi sitter ihjäl oss blev jag inte förvånad. Vi är gjorda för rörelse men rör oss för lite. Så lång inga problem men när jag något senare fick höra teorin om att det inte hjälper att man tränar en timma om dagen om resten innebär för mycket stillasittande blev det jobbigt.

Kunde det vara så att min träning inte var tillräcklig? Jag som kände mig så stark och duktig. Det här låg och grodde ett tag. Sakta insåg jag att mängden sittande nog var ganska stor.

Medvetandet ledde till en långsam förändring och jag försökte stå allt mer.

Det var jobbigt.

En känsla jag med lite galghumor skrattade åt. Det är ju inte att skryta om att kunna springa si och så långt när jag knappt orkar stå i en timma. Svanken värkte och jag försökte lösa problemet genom att gå ner på huk ibland, stå på ett ben eller vagga fram och tillbaka.

Sakta blev jag bättre på att stå. Det är det där med träning...

Nu har det blivit jobbigt på ett annat plan. Det kan vara medvetenheten om sittandet. Det kanske till och med kan vara en nypa inbillning men det är tveklöst så att jag har fått svårt för sitta en längre stund. Ben och rumpa domnar nästan bort, värker eller bara gör sig påminda och jag måste allt oftare ställa mig upp och gå omkring lite för att det ska kännas bättre.

En påminnelse jag är tacksam för eftersom jag innerligt tror att den är bra.

Jag har under hela denna processen alltid funderat över hur länge i tid jag faktiskt sitter under en dag.

I onsdags fick jag äntligen tummen ur. Från att jag klev ur sängen på morgonen till att jag gick och la mig på kvällen hade jag ett tidtagarur hängandes på bröstet.

Start och stop.

Vid köksbordet, i bilen, på jobbet. Överallt.

På något sätt var det både spännande och stressande. Vad skulle det landa på? Hur mycket skulle det bli i förhållande till hur mycket tid jag lägger på träning under en vecka?

Lite drygt sex timmar. Är det mycket eller lite? Med tanke på att jag under en längre tid har varit väldigt aktiv med att försöka sitta så lite som möjligt tror jag att sex timmar kanske inte är så mycket. Jag är trots allt vaken i 16 timmar. Men jag vet verkligen inte. Det som känns bra är att jag tränar mer under en vecka än vad jag sitter ner under en dag.

Skönt! Samtidigt tänker jag att mina förfäder skrattar knäna av sig. Jämförelsen med dem är oundviklig men den tråden spinner jag inte vidare på nu.

Oavsett mycket eller lite så fick onsdagen mig att reflektera och fundera i lite andra banor. Ibland måste vi sitta men många gånger inte. Jag tänker fortsätta att avnjuta mina måltider och mitt kaffe sittandes. Behöver ju inte bli en fanatiker. Sitta är i sig inget brott men kanske ingen "aktivitet" man behöver lägga mer tid än nödvändigt på. Och jag tänker fortsätta att arbeta med att vi ska få den där nya uppfinningen ståbord på vår arbetsplats och fundera över sittandets nödvändighet.

Den nya insikten är att sittandet ofta är ett val vi gör men att det ibland faktiskt inte går att styra. Jag kan stå upp och arbeta när jag rättar eller planerar förutsatt att jag har rätt utrustning men jag kan inte stå upp på väg till jobbet i min bil.

Därmed fick transportlöpningen som jag redan tycker så mycket om ytterligare ett syfte. Genom att för egen maskin ta mig till eller från jobbet plockar jag automatiskt bort en påtvingad sittning.

Det blir en vinn vinn situation.

Alltså mer transportlöpning.

Livet är pussel

Så sitter vi där igen.

Det har blivit något av en tradition. Jul- och nyårsledigheten betyder pussel.

Alltid ramen först. Sen de olika högarna. Det som förmodligen är himmel i en hög, det som kanske är Jesus i en annan, gyttret med hus i en tredje, osv.....

Oftast när grabbarna är i säng. Det är tyst och lugnt. Fokus på en enda sak. Ibland ser jag fram emot att sätta mig och köra igång. Ibland inte. De små jäkla bitarna har en förmåga att se exakt likadan ut. Blicken blir dimmig och inget verkar passa in. Jag ställer mig upp. Byter hög. Kommer tillbaka till ursprungshögen. Ibland är gudarna på gott humör och det rasslar till.

Sakta, sakta växer en bild fram.

Morgonen därpå kan vi få beröm. Det kan till och med vara så att vi sitter ner allihop en stund. Mysigt!

Då suckas det mer och tålamodet är mindre. Snart nog ger de upp. Målet är för avlägset. För stort. Det är svårt det där att acceptera att varje liten bit som passar in leder oss närmare. Det går för långsamt.

Dagarna går och bilden växer fram. Vissa dagar pusslar vi inte alls men likväl står det kvar och påminner om vad som ska göras.

Jag har en förkärlek för det enkla och monotona. För många är det dödligt tråkigt att pussla. Jag tror att det har en viktig funktion. Det är avslappnande och skönt att inte ha mängder med intryck samtidigt. Det är härligt att se framstegen och det är ännu härligare att närma sig målet och tillslut nå det.

Samtidigt är det en påminnelse om allt annat i livet. Livspusslet, jobbpusslet eller vad det än är man vill kalla det. Vi vill ha och behöver ha mål i livet. Mål som måste ha delmål eftersom det annars kan bli för avlägset, stort och jobbigt. Det går trögt. Ibland inte alls. Men det finns alltid kvar där och är till för att besegras.

Jag tror på långsiktighet. Tänk om vi såg det mesta av det vi gör som en långsiktig investering i oss själva och vårt eget välmående? Hade vi handlat annorlunda då?

Jag tror det och det är därför jag så ofta som möjligt försöker tänka just långsiktigt. Men det är svårt att göra det eftersom här och nu har en tendens att placera det långsiktiga i en dimma. Därför behövs alla de där små delmålen som både kompass och vägledning.

Man behöver pussla lite. Med tid, familj, jobb, kost, vänner, träning.....

På så sätt blir ens väg in i framtiden tydlig. Där kommer finnas utrymme för avstickare men det är lätt att hitta tillbaka till huvudleden. Den där huvudleden av bra val och hälsa som vi mår så bra av. Som är beständig. Både här och nu men även framöver.

Tydlighet!

För att inte hamna på villovägar vilket är bra mycket lättare utan pusselbitar, kompasser och tydliga mål. För ibland skymmer det och då behövs hjälp för att hålla sig på rätt väg.

Marcoeffekten av Jussi Adler-Olsen

Marco gör uppror mot sin romska klan. En klan som drivs stenhårt av sin obestridlige ledare Zola som tvingar de sina till tjuveri och tiggeri. Under sin flykt från klanen upptäcker Marco att Zola är inblandad i något som förefaller vara ett mord och det gör honom till ett jagat villebråd.

Jussi Adler Olsen tillhör sedan en tid en av mina favoriter och antingen har han återigen lyckats eller så har jag varit svältfödd på spänning.

Jag tycker att boken är riktigt bra. Spännande, med ett fortfarande aktuellt ämne (tiggare) och med samma härliga humor som i de tidigare böckerna. Dessutom retas han med att bjuda på lite lite mer om Asssad och hans bakgrund vilket även det är väldigt intressant.

Jag tror att en stor del av anledningen till att jag tycker boken är så bra är att huvudtemat i boken är Davids kamp mot Goliat. Den unge tiggarpojken med det stora hjärtat som använder sina ofrivilliga kunskaper till att fly och överleva mot ett övermäktigt motstånd. Sånt där går jag igång på....

Träningssammanställning 2017

Det här året låg fokus första halvåret på Vasaloppet och Vätternrundan. Löpningen prioriterades bort till förmån för rullskidåkning/längdskidåkning och cykling. Det gjorde att det kändes väldigt spontant att från "noll och ingenstans" ge sig på Aktivitus trailrace 100 miles. Jag bröt efter 131 kilometer och trodde att löpningen kanske skulle få stå tillbaka framöver på grund av att kropp och knopp skulle vilja annorlunda.

Till min förvåning blev det tvärtom. Jag ville inget hellre än att springa och därför gjorde jag det. Jag orkade inte riktigt ställa om till Tjörn triathlon. Jag borde ha cyklat och simmat mer inför den tävlingen men tillät istället mig själv att låta lusten styra. Det resulterade i att jag andra halvan av året ökade min löpdos och kan nu konstatera att det blev rekord i antal gjorda löpmil på ett år. Kul!

Alltid roligt med rekord.

Jag tror att 2018 kommer att innebära ytterligare en ökning av mil till fots. Jag ska ha revansch på Aktivitus trailrace och i augusti blir det Bagheera Fjällmarathon i Sälen och förmodligen Icebugs Xperience i Bohuslän.

Enbart löpartävlingar. Jag får se om det blir något mer än så. Det skulle vara roligt att göra en triathlon igen men det är inget jag tänker bestämma på förhand. Lusten får styra och den får också bestämma om jag 2018 ska ha ett bestämt milmål eller inte. Men visst lockar det att springa 3650 km på ett år. I snitt en mil om dagen. Känns inte allt för avlägset. Vi får se men det vore häftigt.

2017 i kilometer

Cykling: 2739,7
Löpning: 3151,5
Paddling: 28
Simning: 11,3
Längdskidåkning: 266,7
Rullskidåkning: 223

Totalt: 6420,2


2016 i kilometer

Cykling: 2130,8
Löpning: 2943,9
Paddling: 114,2
Simning: 26,4
Längdskidåkning: 306,7
Rullskidåkning: 710,1

Totalt: 6232,1


2015 i kilometer

Cykling: 1882,8
Löpning: 2635,3
Paddling: 125,5
Simning: 19,9
Längdskidåkning: 14,4

Totalt: 4677,9


2014 i kilometer

Cykling: 1505,5
Löpning: 1500,6
Paddling: 69
Simning: 39,2

Totalt: 3113,7

Vår otroliga anpassningsförmåga

Jag fascineras ofta av andra människor. Det är helt otroligt vilka fantastiska saker vi kan åstadkomma. Både fysiskt, mentalt och intelligensmässigt kan vi uträtta stordåd.

Motivation och rätt sorts träning. Därefter verkar det knappt finnas några gränser för vad vi klarar av. Tyvärr gäller detta även åt andra hållet. Overksamhet och kropp och knopp följer gladeligen med. Vi kan alltså träna oss till att både orka precis vad som helst eller ingenting.

Det positiva är att man alltid kan styra om skutan och ändra kurs.

Ibland är vägen man har tagit inte helt frivillig. Jobb framförallt förr i tiden kunde slita ut och vara direkt skadlig och ibland har vägen varit tämligen frivillig, tex rökning.

Men som sagt. Det går att ändra kurs...

Jag tänker på flera personer i min närhet som har ändrat om och framförallt på min far. Aldrig inaktiv, aldrig dålig kost eller rökning men i cirka 30 jobbade han natt med tillhörande sömnproblem. 30 år! Klart som tusan att han tog skada av det. På vilket sätt och hur får jag förhoppningsvis aldrig veta.

För nu går gubben....., och går och går..... Han har gått så mycket i år att han till och med flåsar mig i nacken i antal gjorda mil.

Det innebär naturligtvis att han slår mig med hästlängder i antal timmar och det gläder mig verkligen. Jag tänker att han här och nu rehabiliterar. All nutida forskning säger samma sak. Daglig rörelse är en förutsättning för både kroppslig och knoppslig hälsa.

Jag tänker att han styr om från ett ohälsosamt leverne till ett hälsosamt som får honom att må bra här och nu och i framtiden.

Hur det hade sett ut om han istället förblev sittandes hemma i ett stilla pensionärsliv enbart förflyttandes mellan olika ställen att ta kaffet på, vill jag inte tänka på.

Jag tror att hans promenader bromsar åldrandet. Jag upplever att äldre människor som motionerar är yngre både i sinne och kropp än sina stillasittande jämnåriga.

Detta motiverar mig enormt mycket. Jag vill leva länge med kvalité och visserligen finns det aldrig någon given framtid men nog ökar chansen om jag här och nu sätter en hälsosam vana som jag på ett eller annat fortsätter med. Hela livet.

Jag vill inte!

Jag vill inte.

Denna ständiga känsla som gärna börjar redan innan vi slår upp ögonen på morgonen. Förföljer oss dagarna igenom och som vi ständigt måste förhålla oss till.

Både en av våra viktigaste utvecklingsingredienser och orsaken till förfall.

Vi knackar ju inte sten längre för att få eld. Vi har tändare.

"Jag vill inte" har drivit oss framåt i alla tider vilket vi idag verkligen är tacksamma för. Vår strävan efter förbättring har lett oss till en framtid som våra förfäder aldrig kunde drömma om.

"Jag vill inte" kommer alltid att fortsätta men idag känns det som om den där känslan inte längre leder oss framåt på samma sätt.

"Jag vill inte" blir "jag behöver inte" och visst har det ofta lett till bra saker men när det istället leder till ett mentalt och fysiskt förfall blir det oroväckande.

Läsa, skriva, räkna, springa, hjälpa andra, städa....... Listan kan göras hur lång som helst på saker vi inte vill göra och kan slippa på grund av vår tekniska och ekonomiska utveckling. Det är så lätt att anamma den där känslan och låta bli. Ett val jag av hela mitt hjärta tror är fel.

Oj, vad vi har kämpat med läsningen hemma. Det har varit jobbigt, bråkigt och tagit tid men när vi långt senare har skördat frukten av allt jobb så har det varit värt varenda minut.

Detsamma gäller mängder med andra områden och jag tror att den här kampen och vinsten över "jag vill inte" är enormt viktig. Den ger tillfredsställelse. Den ger självförtroende och framförallt ger den vanan att besegra den där motiga känslan. Dessutom inser man att det sällan är så jobbigt som man på förhand föreställer sig.

För livet handlar trots allt inte om att kunna genomföra det vi vill. Det finns väl inget lättare än när motivationen redan finns? Att besegra det motiga är nyckeln. Att lära sig det är otroligt viktigt.

En hel del förståsigpåare menar att man till exempel inte ska ta kampen vid matbordet eftersom det då kan leda till att barnen får en negativ upplevelse av något som ska vara en trevlig familjestund. Jag upplever att den här inställningen många gånger är allmänrådande för många både gentemot sina barn och sig själva i många avseenden och jag tycker att den är fullständigt vettlös.

Vad blir vi för människor om vi slutar besegra "jag vill inte"? Specialmat i skolan. Inte på grund av allergi eller religion. Nej. För att barnet i fråga inte äter annat än köttbullar och pannkakor. Bristande fysik och koordination eftersom man har rört sig för lite under sin barndom. Depressioner för att man inte vet hur man hanterar motgångar....

Det går att se en mörk utveckling i detta. Väldigt mycket i vårt samhälle handlar om att vi ska få som vi vill hela tiden och det gör onekligen att vi allt mer sällan tar kampen och besegrar "jag vill inte". Jag tror att det är förödande. Det går inte att alltid besegra den där känslan men varenda vinst är mödan värd.

Att besegra det jobbiga är väldigt mycket mer tillfredsställande. Det ger mer och konsekvensen blir inte en mental kollaps bara för att det under en tid var lite jobbigt. Tvärtom ger det otaliga fördelar. Fördelar vi inte bara har nytta av utan även behöver för att med framgång kunna ta oss an nästa "jag vill inte".

Den kortare versionen: En seger med 2-1 där avgörande målet görs i sista minuten värdesätter jag bra mycket mer än en seger med 11-0.

Fördel ADHD av Anders Hansen

Det är mitt yrke som lärare som får mig att vilja läsa den här typen av bok och det är verkligen synd. Jag tror nämligen att bokens målgrupp blir just vi som har med ADHD att göra. Min förhoppning är att alla ska läsa den här och kanske, kanske att underrubriken "var på skalan ligger du" kan få fler att reagera och tänka att det här kanske är intressant. För det här är verkligen en bok för alla. En inblick för att skapa förståelse för de som har en allvarligare grad av ADHD men även för att förstå andra människor runt omkring och kanske även sig själv.

Anders Hansen ger en teori till varför en del människor har ADHD, en väldigt rimlig sådan, och är väldigt tydlig med vad det innebär att ha ADHD. Jag gillar verkligen hans perspektiv att våga se de positiva aspekterna. Tyvärr tycker jag att det allt som oftast är tvärtom, framförallt från föräldrahåll. ADHD är inte ens en svårighet. Det ses som en ursäkt till att inte kunna och jag har sett flertalet exempel på en extremt negativ bild. Ett synsätt där föräldrar ser ner på sina barn och där de i till och med större grad än kombinationen i sig ger barnen ett dåligt självförtroende. Jag tror att man alltid kan välja att se det positiva i det mesta och genom den här boken gör man det samtidigt som man får en förklaring för vad det faktiskt innebär att ha ADHD.

Belöningssystemet är a och o när man har ADHD. Vad ger en kick och inte? Vad fångar intresse och varför kan det vara så svårt att hålla fokus? Hansen tar naturligtvis upp en del givna aspekter och jag tycker att det är intressant när han förklarar hur datorer och nätet har en förmåga att fånga just de individer som har en ADHD-problematik. En del slutsatser känns givna även för en enkel lärare som i praktiken får uppleva svårigheterna. Det finns dock en sak jag saknar och som förvånar mig att Hansen inte tar upp. Maten! Finns det verkligen ingen forskning om hur människor med ADHD påverkas av olika typer av intag? Det tycker jag är känns märkligt. Jag är övertygad om att energidrycker och annat skräp fångar och skadar människor med en ADHD-problematik långt värre än andra.

Och var jag själv ligger på skalan är verkligen ingen självklarhet. Känns ibland som om jag av olika anledningar hoppar som en vilde mellan hela spektrat.