En ljuvlig höstlöpning

Kände mig riktigt trött i morse och hade det inte varit för det höga trycket hade jag mer än gärna legat kvar en stund. Mörkt var det också. Väl uppe talade både kropp och huvud om för mig att det var en undertäcketdag idag. Tänk att få skicka iväg ungarna till skolan för att sedan mysa ner sig med boken... En annan dag.

Tre veckor kvar till Athen och därför inte mycket att fundera på. Snöra på sig, lämna ungarna och iväg. Kallt och rostigt. Förberedde mig på en mental tur. Benen malde på. Tahult runt var dagens uppgift. Jag valde att springa medurs och kände ångesten smyga sig på ju närmare Jonsered och Jerikobacken jag kom. Totalt kravlöst, bara ta dig upp. Det gick trögt och i den nästan 2 kilometer långa backen försökte jag bara tänka på andningen. Det gick sådär.

Väl uppe hände något. Det var som om mina ben vaknade och tillsammans med omgivningen gick det inte annat än att njuta. Och vilken omgivning!

En smal asfaltväg omgiven av skog. En dimma som för en kamp mot den uppåtgående solen. Ett täcke av frost. Färger som får en att smälla av.

Så vansinnigt vackert!

Ända till den förhatliga vägen mellan Tahult/Landvetter och Partille. Smalt, trafikerat och motorvägsfart. Usch! Pinnade på lite mer och blev rikligt belönad när jag passerade Kåsjön. Jösses! Spegelblankt med ett litet vitt täcke precis ovanför vattenytan. Träd i underbara färger som speglade sig. Kunde inte ta bort blicken från denna skönhet och höll på att få nackspärr på köpet. Så här i efterhand förstår jag inte varför jag inte bara stannade. Med det är klart. Jag var ju ute och sprang. Om jag bara hade haft en kamera med mig...

Det blev en mental löpning men inte alls av den art jag hade trott.

Naturpasset - Fjärde gången gillt

Naturpasset har som jag tidigare skrivit varit en välkommen nyhet för mig. Orienteringen skapar en annan typ av upplevelse och en annan typ av träning.

I början var jag inte bra. Sprang för långt och tog många dumma beslut. Efter hand blev det bättre och de dumma besluten reducerades. Tyvärr verkar det som om jag aldrig helt kommer att bli av med dem ;)

Det har varit både roligt och svårt. De tunna gråa/silvriga kontrollerna har varit väl kamouflerade. Få gånger har jag sett dem på avstånd. Vid ett flertal tillfällen i princip stått bredvid utan att se dem.

Tävlingsdåren i mig har både njutit och jagat. Bara en kontroll till... De flesta har plockats med hjälp av nyvunnen skicklighet och en god portion tålamod. Några, får jag villigt erkänna, har varit ren och skär flax.

Och så hamnade jag tillslut där, med en sista gäckande, irriterande kontrolldjävul kvar. Kontroll 81, norr om Bredaremossen. Vid första försöket var jag aldrig nära. Det fanns inget vettigt att orientera efter och jag kände mig som en nackad höna. Andra gången kände jag mig nära men lyckades endast med att halvt slå halvt ihjäl mig ned för en brant (eller eller om det var en liten sten:).

Vid tredje försöket tog jag med mig en kompass (första gången). Nu jäklar. Väl ute i skogen insåg jag att den nyinköpta kompassen var lika tillförlitlig som en politiker. Jag gjorde ändå ett försök men lyckades inte med annat än att bli trött, blöt, hungrig och less. Nu fick det vara nog. 99 av 100 stycken kontroller fick duga. Totalt hade jag yrat runt omkring Bredaremossen i flera timmar och kände inget behov av att någonsin komma tillbaka igen.

Där kunde det ha tagit slut. Men.....

Träffade någon vecka senare på en av grannarna som är engagerad i SAIK och han talade villigt om för mig att de eventuellt planerade att ha något extrapris till någon av de som lyckats med bedriften att plocka alla hundra. Jag tackade för informationen samtidigt som jag bad honom fara och flyga eftersom jag visste att han nu omedvetet hade tvingat iväg mig, i alla fall en gång till.

Så igår söndagen den 18 oktober 2015. Med brorsan och en fungerande kompass i bakfickan gav vi oss iväg. Enligt kartan rakt västerut om man står vid norra Ugglemossen. Blicken ner i kompassen och givetvis sprang vi i princip rakt på kontrollen med en gång. Den kluvna känslan av både ilska och glädje infann sig. Klart tusan att det plötsligt gick hur lätt som helst.

För själ, hjärta och hjärna - Orientera!

Den stygga flickans rackartyg av Mario Vargas Llosa

Ricardo blir i 50-talets Peru förälskad i Lily. En kärlek som är enkelriktad och inte vinner gehör. Efter avslutad utbildning hamnar Ricardo i Paris för att jobba som översättare. Efter en tid råkar han åter på sin stora kärlek och än en gång är kärleken inte besvarad. Paris byts mot London och förutom relationen mellan Ricardo och Lily blir det en del politik och samhällsskildring.

Boken intresserar mig tidigt eftersom handlingen utspelar sig i ett land jag inte vet speciellt mycket om. Jag blev lite besviken när boken tar klivet till Paris, en stad i ett land jag är bra mer bekant med. Relationen mellan Ricardo och Lily blir allt mer obegriplig ju längre boken lider. Och jag menar verkligen lider. Jag blir både trött och irriterad. Ricardos kärlek och passion blir så urfånig att jag på allvar börjar fundera på om jag har missförstått hela tonen och andan i boken. Jag försöker öppna mitt sinne men det hjälper inte. Att kärlek kan vara både blind och korkad skriver jag upp på men när den blir urfånigt löjlig och dum klarar jag inte mer. När en förälskelse fortskrider när motparten i flera år är fryskall tillbaka... Absurt!

Och ja, efterhand förstår jag tonen i boken bättre men det spelar ingen roll. Halvvägs in känner jag att boken inte ger mig någonting och då får det vara nog.

Stjärnklart av Lars Wilderäng

Inledningsvis slutar en och annan smartphone fungera. Därefter fler och fler. Bilar stannar oförklarligt och strömavbrotten är ett faktum. Irriterande men ingen större fara. Elen kommer ju alltid tillbaka. Eller? Fler och fler inser att situationen ser mörk ut och att den inte ser ut att ljusna. Den avancerade människan dras ner i mörkret och våra allra djupaste och primära behov måste tillgodoses vilket innebär att vi tar flera steg tillbaka och återigen blir som rovdjur utan någon som helst moral.

Oj, vilket spännande upplägg. Jag är ju själv till viss del uppkopplingsfientlig. Gud, så jag kan irritera mig på hur vi beter oss med våra smartphones och allt därtill. Självklart ser även jag nyttan med dem men en vettig balans i användandet är det banne mig inte många som har. I den här boken havererar all elektronik och ur den synvinkeln hamnar vi återigen på grottstadiet. Hur hanterar människan det? De få gånger vi i Göteborgsområdet drabbas av strömavbrott i några timmar är det ju halvt och halvt panik. Tänk om det skulle vara i veckor eller rent av månader? En kittlande tanke och jag kommer under läsandets gång på mig själv med hur läskig hela idén är. För tänk vad beroende vi är av el. Och tänk vad handikappade vi skulle vara utan den.

Jag är i regel extremt ickeorolig av mig. Förmodligen i vissa sammanhang direkt nonchalant. En egenskap jag tänker kämpa för att behålla. För det är inte harmoniskt att gå omkring och oroa sig till höger och vänster och se bekymmer och faror överallt. Jag tror att det är en fördel att slippa oroa sig utan att för den delen bli dumdristig. Men här känner jag att jag dras med. För hur skulle vi egentligen klara oss om elen går åt skogen? Det blir en tur till Naturkompaniet snarast :)

Boken följer ett antal individer och det kul att handlingen utspelar sig i dagens Sverige och till stor del i Göteborg samtidigt som det känns lite konstigt. Ungefär lika märkligt som när det från noll och ingenstans plötsligt kom svenska actionfilmer. Det var ju förbehållet Hollywood...

Upplägget är kanon och händelseutvecklingen är intressant men det saknas känsla. Till en början reagerade jag på att karaktärerna kändes extremt märkliga. Rent av på låtsas. De hade egenskaper och personligheter som jag inte riktigt kunde acceptera eller förlika mig med. De kändes inte verkliga. Förmodligen hade detta betydelse när jag senare i boken får följa deras väg. Jag vill givetvis inte avslöja för mycket men det är som om värmen och den känslomässiga relationen uteblir. Boken känns kall. När karaktärerna råkar ut för än det ena än det andra känner jag.... Ingenting.

Tyvärr en stor brist men inget som hindrar mig från att ge mig på nästa del. Dessutom tycker jag att avslutningen på boken är direkt cool. Får mig att tänka på den gamla goda tiden med Arkiv-X.

Det är bara lite cancer av Klas Ingesson och Henrik Ekblom Ystén

Klas Ingesson om uppväxten, fotbollen, livet och döden.

Jag gillade aldrig Ingesson. Hans spelartyp var inte direkt något som tilltalade mig som fotbollsgalen tonåring. Dessutom var han IFK-are...

Men jag hade givetvis koll på honom. Framförallt landskamperna och när han var i Italien med alla de bästa. Hur i hela friden han kunde spela på en så hög nivå var för mig på den tiden en gåta. Slet för all del som ett djur men i övrigt tyckte tonåringen att han var kass.

För snart ett år sedan tog cancern honom tillslut. Jag minns sporten på TV. Jag minns hyllningarna och jag minns mina egna tårar. Att läsa biografin om honom var en självklarhet.

Boken binder skickligt ihop delarna jag ovan nämnt. Åt fotbollen ägnas givetvis de flesta sidorna och det är fantastiskt intressant och roligt att få följa med. Skrattar högt åt den givna fotbollsjargongen och alla tokigheter Ingesson delar med sig av. Parallellt finns en känslighet och en öppenhet om svagheter som berör och när cancern mot slutet av boken tar mer plats går det inte att hålla tillbaka tårarna.

Om jag var missnöjd med Northug för ett tag sedan så är jag lyrisk över den här boken. Den ger så extremt mycket. Garanterat mer till den fotbollsintresserade men i och med cancern fångar den alla. Hjärtat veknar och det går inte annat än att känna en enorm sympati för denna människa. Han var unik som fotbollsspelare och de egenskaper han hade är tyvärr sällsynta idag, där stöddigast vinner.

Den fotbollsgalne tonåringen har vuxit upp en del och bugar, bockar och tackar. Den här boken borde alla små fotbollsspelare läsa för att få en inblick i att det inte bara handlar om tjusigheter och resultat.

Stolthet! Över vem jag är och hur jag spelar. Det är ett värde som inte går att konkurrera med. För mig är Ingesson stolthet. Det han stod för är både beundransvärt och något att eftersträva.

Fasanjägarna av Jussi Adler-Olsen

Ett gammalt fall hamnar på Carl Mörks skrivbord. Var kommer fallet ifrån och vem vill att han ska återuppliva det? En man erkände trots allt det där mordet på ett syskonpar för 20 år sedan. Nyfikenheten är väckt och blir inte mindre när Carl inser att  flera av samhällets höjdare kan vara inblandade sedan deras gemensamma tid på en internatskola.

Förutom den härlige Assad får Carl i den här andra boken även hjälp av en ny karaktär, Rose. Samspelet dem emellan är en  fröjd. Framförallt Carls tankar om sina två assistenter går ibland inte av för hackor och det är lätt att känna igen sig i de inte allt för positiva tongångarna. Kul det där med hur man i all meningslöshet kan ha ett behov att leta efter det som stör en allra mest hos andra människor.

Jag gillar det "danska" i boken. Har egentligen svårt att förklara vad jag menar men på något vis är det en annan stil och ett annat klimat i sättet att berätta, sättet att skildra. Lite mer hänsynslöst och lite råare. Och då menar jag inte ur ett våldsperspektiv utan i sättet att skildra omgivningen. Rå är visserligen boken med tanke på att de skyldiga har ett sjukt sadistiskt behov men det hittar man hos vilken författare som helst oavsett nationalitet.

Jussi Adler Olsen ska ha ett extra plus för sitt sätt att skildra Kimmie i boken. Ond eller god? Känslomässigt störd eller inte? Jag gillar när det inte är svart eller vitt och när det dessutom inte går annat än att känna sympati, då är det kvalité.

Det är kul att ha en deckare att plocka fram lite då och då. Jag har sedan tidigare mina favoriter och nu har Adler Olsen införlivats i denna ädla skara.

Sveket av Simon Scarrow

Macro och Cato är i farten igen. Romarna försöker en gång för alla krossa britannernas motstånd genom att locka deras ledare Caratacus i en fälla. Fällan misslyckas vilket leder till att Macro och Catos får skulden och plötsligt ser deras framtid betydligt mörkare ut.

Underhållningsvärdet är stort och boken fortsätter med sin kombination av politiska intriger och faktiska strider. Som jag tidigare nämnt är det inte striderna som lockar mig. De är ett nödvändigt ont. Istället är det allt det där andra. Kamratskapen, intrigerna, maktspelet och den historiska inblicken som ger något.

Det är många böcker i den här serien och om man bara tar dem med ett vettigt intervall så att det inte blir för tätt inpå håller kvalitén. Dessutom börjar huvudpersonerna bli som två kompisar vars öden jag absolut vill ta del av.