Box 101 av Andy Mulligan

En del av min målsättning just nu är att bli av med tornet på mitt nattduksbord. Där låg ungdomsboken Box 101 sedan en tid tillbaka och nu ville jag få bort den.

Boken handlar om tre gatubarn som för att överleva dagligen letar igenom en soptipp för att där hitta matrester och annat som de antingen kan ha användning av eller till och med sälja. En dag stöter de på en soppåse som förutom att den innehåller en viss mängd pengar även innehåller något som kan leda till så mycket mer. Att det är värdefullt är det ingen tvekan om eftersom polisen lägger stor kraft i att leta reda på innehållet samt den som eventuellt kan ha fått tag på det.

Till en början fångas jag av boken och får en hel del funderingar. Som vanligt att man ska vara tacksam och förfäran om att liknande öden faktiskt existerar i världen och inte bara i böckernas värld. Ju längre in boken jag kommer desto mer tappar den. Vissa ungdomsböcker fungerar bra för en vuxen att läsa men den här har flera tydliga brister. Den innehåller en hel del logiska snubbeltrådar som inte känns trovärdiga. Boken är dessutom skriven på ett speciellt sätt där den som berättar ändras hela tiden och den riktar sig även till läsaren om och om igen. "Som du förstår" och "kan du tänka dig?" och så vidare.

Jag kan inte uttrycka det på ett bättre sätt än att det känns lite för barnsligt ibland och lite för otroligt. Naivt är kanske det ord som är mest träffsäkert. Samtidigt inser jag att vid rätt ålder så är den här boken förmodligen jättebra.

Det positiva för egen del är att boken påminner mig om en annan som jag velat läsa i många år. Guds stad av Paulo Lins

Målsättning - Tid - Ansträngning

Tänker vi annorlunda idag jämfört med förr? Är vissa av våra grundläggande värderingar på väg att skrotas för alltid? Vart leder det oss?

Våra krav på effektivitet och smidighet har tagit oss långt. Vi är nog alla tacksamma för att människan med sin nyfikenhet har underlättat sin tillvaro via olika hjälpmedel. Det är skönt att kunna lägga sin tid på mindre jobbiga ting men när går det till överdrift? När blir vår strävan efter att förhindra motgångar ett bekymmer för oss, ett problem? Jag är orolig för att vi skapar ett samhälle som för oss rakt ut i en ravin. Jag har nämnt det förut och jag gör det igen. Känner mig allt oftare som en grinig gammal gubbe med föråldriga värderingar.  

I min värld krävs det nämligen en viss ansträngning och avsevärt med tid för att nå ett mål.

Hur mycket tid och ansträngning lägger ett barn på att lära sig gå?

Hur mycket tid och ansträngning lägger ett barn på att lära sig läsa, klockan, spela fotboll osv?

Det går dessutom inte med en gång och är inte direkt obesvärligt. Skrapsår, frustration och irritation. Men ändå upp på hästen igen om man vill lära sig. Någon kanske till och med har problem av olika slag som gör att denne får lägga ännu mera tid på att lära sig.

Och detta gäller allt, till och med datorspelet. Vill jag nå nästa nivå så övar jag tills jag klarar det.

Öva och kämpa. Det får ta den tid det tar men tid tar det. Ibland går det lättare i bland svårare, mycket beroende på mina förutsättningar. Men en saker är säkert. Vill jag bli bra på att spela fotboll så är det precis det jag måste göra. Vill jag lära mig att läsa bra så är det läsa jag måste göra.

I min värld finns det inga genvägar för vissa grundläggande färdigheter och kunskaper. Givetvis bör inlärningen anpassas. Barnet ska kanske inte få öva på en herrcykel eller en Tolstoj men likväl är det läsa och cykla du behöver göra om det är det du vill lära dig.

Jag tycker att jag allt oftare möts av ett annat tänk. Genvägar söks och motgångar bemöts inte. Är någonting jobbigt så ska det underlättas. Var tusan kommer detta ifrån?????? Är det våra teknologiska framsteg och därmed vår bekvämlighet som fördärvar våra värderingar?

Alldeles för många barn i min närhet är alldeles för dåliga på vissa grundläggande saker. De kan knappt klockan, kan knappt läsa eller skriva tydligt trots att de uppnått en ålder där dessa kunskaper borde vara självklara. Har en motorik som får mig att ramla baklänges. 

Jag vill inte ens räkna upp hur många elever jag har som inte är i närheten av att ligga på den nivån de hade kunnat. De vill inte och orkar inte. Målen finns men inte ansträngningen. Det ska komma gratis eller så enkelt som möjligt och gör det inte det så får det kvitta, eller så ringer mamma och pappa ett samtal så löser det sig ändå.

Min slutsats är att oerhört många gånger hör bristande kunskaper ihop med en ovilja att kämpa. Och det har blivit så för att vi hela tiden ska underlätta för den som har det svårt. Kunskap kommer inte gratis och ja, livet är orättvist. En del har lättare för sig än andra. Och nej, jag tror inte på att ge barn och föräldrar ursäkten i form av en bokstavskombination. En sak är att vara medveten som en svårighet så som ADHD men jag ser i princip varje dag hur bokstavskombinationen används som en ursäkt för att slippa och det är då vi är ute på hal is. Detta å ena sidan, den generella latheten å andra sidan. 

Genvägssamhället är bekvämt och farligt. För vad är det för samhälle vi skapar när allt alltid ska vara roligt och enkelt. Hur klarar vi då av motgångar? Idag har vi till exempel alldeles för många barn i Sverige som skolvägrar. Varför? Oftast någon form av obeskrivlig ångest. Vad beror den på? Är det för att Kalle aldrig har behövt göra saker han inte vill? Överbeskyddande föräldrar? Och så kommer kraven - smällen - som inte går att hantera...

Vad gäller de här frågorna känner jag mig verkligen mörk och grining och förmodligen hade jag kunnat skriva en hel bok om det. Jag känner att dessa rader egentligen inte räcker till.

Hursomhelst måste vi börja tänka långsiktigt. Det tror jag delvis är nyckeln. Bra, bekvämt och skönt för stunden går påfallande ofta stick i stäv med vad som är bra långsiktigt. Det är tex bekvämt att ge ungen en telefon och ringa hem hen när maten är klar. Långsiktigt är det kanske vettigare att lära och ge ungen en klocka. Ge hen en tid att passa så får ungen, förutom att lära sig klockan, även ta ansvar. 

Eller...

Jag kanske ska sätta mig och läsa med och för mina barn istället för att förverkliga mig själv med paddan som barnvakt. I mina ögon ger det nämligen så mycket mer än bara läsning.

Den orolige mannen av Henning Mankell

Hundarna i Riga, Villospår, Den femte kvinnan, Den vita lejoninnan. Oj, vad jag plöjde. Minns att jag tyckte att de var otroligt spännande och bra. Minns även var och när jag läste min första, Mannen som log. Det var i Spanien, på träningsläger och jag var sjuk. Hög feber och en jättebehov av att få fortsätta läsa. Härligt! Blir lite sugen på att läsa om någon av dem för att se om jag än idag skulle tycka lika mycket om dem eller om min smak har förändrats med åren och antalet lästa böcker? Vi får se hur det blir med det.

I Den orolige mannen får Linda, Kurts dotter barn med en finansman. Dennes föräldrar försvinner och Wallander försöker ta reda på vad som har hänt dem. Sökandet leder honom till det kalla kriget och Sveriges relation till framförallt vår stora granne i öst.

Genast känner jag igen mig i min vilja att forcera. Framåt och snabbt. Jag tror att det i mångt och mycket beror på Mankells sätt att skriva. Det är inte så att det är våldsamt spännande till en början. Istället tror jag att det handlar om att han byter miljöer förhållandevis fort. Han fastnar inte i en massa beskrivningar utan ger intrycket av att vilja ta sig framåt för att komma till kärnan i boken. Luddig beskrivning men jag kan tyvärr inte uttrycka det på ett vettigare sätt.

Spänningen ligger på en ok nivå boken igenom. Förutom den är det två områden som gör boken bra. Nummer ett är det kalla kriget. Jag tycker att det är oerhört intressant och kanske extra aktuellt med tanke på hur politiken ser ut i Sverige idag. Är Ryssland ett hot? Hur stort och vad kan vi göra åt saken? Min uppfattning är att det är en löjeväckande tanke att kasta in pengar i ett försvar som inte har möjlighet att stå emot mycket mer än småsten. Dessutom är jag naiv nog och tror inte på att vi är utsatta för någon som helst fara.

Den andra saken som är intressant är att Mankell lägger stor vikt vid Wallanders ålder. Hur han ser tillbaka på det som har varit och framförallt hur han ser på sin framtid. Hur mycket är ens hälsa värd? Själv är han diabetiker och drabbas av tillfälliga minnesförluster med jämna mellanrum. Läskigt! Vilken kvalité vill man ha på sitt liv efter de 60? Planer, sysselsättning och värderingar?

Det här är frågor som jag själv faktiskt har funderat en hel del kring. Jag tror att det till stor del beror på att mina föräldrar, svärföräldrar och en del kollegor, kort och gott människor i min närhet, är i den åldern. När jag ser på dem så väcks onekligen en hel del tankar och åsikter. Det är som vanligt lätt att kritisera men jag tror att det är viktigt att försöka sig på att förstå deras situation. Att plötsligt få en massa tid till sig själv, gå ner i tempo och umgänge påverkar en. Jag känner att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta men nöjer mig med att konstatera att det jag för egen del hittills har kommit fram till är följande:

- Hälsan är nyckeln.
- Sysselsättning likaså.
- Umgänget med många olika åldergrupper.
- Vara öppen och inte stänga in sig i gnäll och det var bättre förr mentaliteten.

Jag ser faktiskt fram emot att en dag bli pensionär ( ca 30 år kvar :). Har en hel del tankar och planer för hur jag skulle vilja ha det. Å andra sidan har jag en hel del tankar och idéer om den närmaste framtiden också och utmaningen är väl ändå i första hand att leva i nuet. Det måste vara det viktigaste! Fånga alla härliga ögonblick med barnen. Ha vett att njuta av dem här och nu. För glömmer, det gör vi och lycka är en färskvara det är inget man kan längta tillbaka till eller hoppas på i framtiden. Men planer kan vara gott att ha.

Göteborgsklassikern 2014 avklarad

I och med Finalloppet i lördags är Göteborgsklassikern avklarad.

Undrar när jag senast fick ett diplom?

Total tid 2h 45 min och 25 sek.

Det där med tider är alltid lite roligt. Nu tror jag inte att jag kommer att göra om detta, men man vet ju aldrig. Tider är till för att slås men det måste ju inte vara jag som gör det. Vad roligt det vore om mina grabbar när tiden är inne skulle få för sig att försöka slå farsan.

Och nej, jag hoppas inte att de klarar det :)

Avskyr hyckleriet i media när gamla idrottsmän- och kvinnor menar att det är så roligt när deras gamla rekord slås. Finns det någon som på allvar tror att de tycker så?

Inte jag i alla fall. Klart man vill vara bäst, så länge som möjligt...

Tänk om grabbarna och jag en dag tillsammans kunde genomföra olika tävlingar. Det vore roligt.

Finalloppet 2014

Jag har ökat min löpdos ganska rejält och till min glädje har jag inte känt av några egentliga problem. Orken har funnits och musklerna har inte sagt ifrån. Däremot har mina knän spökat lite de senaste veckorna. Det har varit lite märkligt eftersom jag vissa pass inte har känt något alls medan jag andra tydligt har märkt av problemet. Det har varit vid långpassen som det har märkts av allra tydligast. Är det så att ligament och annat inte riktigt har hängt med? Har det med skoval att göra? (använder ett par med lite mer dämpning vid långpassen). Ett annat löpsteg?

Hursomhelst gjorde mina knän, en förkylning och en renovering hemma att jag efter söndagens långpass vilade helt och hållet inför dagens Finallopp. Kändes märkligt men samtidigt skönt att ha så många skäl till att inte träna.

Fastande mage, två koppar kaffe och så hopp upp på cykeln för en lugn färd till Skatås. Starttiden var satt till 1120. 10 km skulle avverkas och jag kände mig ytterst osäker på hur det skulle gå. Knäna var jag inte orolig för men frågan var hur mycket förkylningen skulle påverka. Vid ett friskt tillstånd hade jag haft under 40 minuter som mål men nu kände jag att det kunde vara dumt. Samtidigt vore det vansinne att inte försöka. Så fungerar jag...

I början av loppet letade jag efter någon att hålla tempo med. Fick dock aldrig kontakt med någon speciell. Hamnade i ingenmansland lite för ofta. Jag flåsade på ganska ordentligt men det var ju inte annat att vänta om jag skulle klara 40 minuter. Efter cirka tre kilometer smög sig de negativa tankarna på. Du är och har varit förkyld - det är jobbigt!!!

Jag kan inte säga hur mycket det egentligen påverkade mig fysiskt men mentalt var det jobbigt. Jag hade en ursäkt, en ursäkt för att det var jobbigt och därmed ett legitimt skäl till en eventuell sämre tid. Aldrig tidigare har jag fått brottas så stor del av ett lopp med så många negativa tankar. Pust! I princip hela loppet var av den här jobbiga karaktären. Således sprang jag omkring och var missnöjd. Jag tappade i backarna.... Fan! Det gör jag ju aldrig. Är det något jag normalt gör så är det att spöa mina konkurrenter i just backarna. Men inte idag. Idag kändes det vid ett flertal tillfällen som om jag trampade i luften och min löpning kändes ryckig. Ibland fart ibland stiltje. Mina lår var inte mina vänner idag. Med några hundra meter kvar försökte jag pinna på lite. Det gick väl sådär. Målgången var en befrielse och tiden förvånande. Lite drygt 40 minuter...

Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska reagera på det. Tidsmässigt måste jag vara nöjd även om jag med bara några sekunder hade kunnat komma under 40. Upplevelsen var inte roligt och med ett öga på pulsklockan i efterhand förstår jag varför. Snittpulsen var ungefär tio slag högre än vad jag någonsin har haft förut och det är inte direkt att jag har finlirat tidigare.

Jag vill inte skylla på förkylningen men visst blir jag nyfiken på hur det hade känt och vad det hade blivit för tid om jag hade varit helt kurant.

Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden av Jonas Gardell

Eftersom händelserna i böckerna inte följer någon kronologisk ordning tycker jag att det är svårt så här i efterhand att skilja dem åt. Det blir istället vad som sätter sig i huvudet på mig efter varje del som blir det bestående.

Den här tredje boken lyssnade jag på och det går inte att säga annat än att det är underbart att få den uppläst av Gardell själv. Det känns äkta och så blir det faktiskt som om boken får en annan karaktär. Han förställer rösten i olika dialekter och varje gång Paul uttalar sig får boken en humoristisk dimension som inte fanns när jag själv läste. Applåder Jonas!!!!

Den avslutande begravningen är härlig och den inledande väldigt gripande.

Det mitt huvud gick igång mest på under "läsningens" gång var en speciell detalj. När Rasmus dör och hans begravning ska planeras av hans föräldrar och Benjamin är det omöjligt att inte bli kraftigt berörd. Där finns en orättvisa som är svår att beskriva. Jag vill inte gå in i den i detalj men grunden har att göra med vad folk tänker och tycker om oss. "Vad ska folk säga" och "vad ska folk tycka"? Tänk vad det styr oss. Varför är det så viktigt för oss vad andra människor ska tycka?

Vi är alla påverkade av det. Olika mycket men det finns förmodligen inte en enda människa som inte har tänkt dessa tankar. Egentligen borde vi enbart styras av vårt eget samvete och gå den väg vi vill. Men allt för många gånger styrs vi av det där andra. Varför? Givetvis vill vi vara till lags, vi vill vara omtyckta. Detta är väl egentligen inte fel men det får inte heller begränsa oss. Så länge jag kan gå med ett högt buret huvud så borde det räcka. Jag inbillar mig att jag har blivit bättre på detta men jag är övertygad om att det går att bli ännu bättre.

Det jag tänker på mest är mina egna grabbar. Att de ska våga gå sina egna vägar. Att de inte ska tänka vad andra tycker och tänker. Att de ska ha en trygghet att stå på. En trygghet där de vågar vara sig själva och inte går in i roller för att anpassa sig till andra. Och det är, vågar jag påstå, böckernas huvudsakliga budskap. Att våga vara sig själv.

En kollega sa för några veckor sedan att Torka aldrig tårar borde bli obligatorisk läsning i skolan. Jag vet inte om jag håller med, men viktig är den. Viktig för den personliga utvecklingen för min generation och kanske framförallt för den äldre generationen.

Svarta Madonnan

Jag hittade den här novellsamlingen på jobbet för en tid sedan och blev lite nyfiken. De flesta av de få novellsamlingar jag hittills har stött på har varit bra och därför hade jag lite förhoppningar. Ännu intressantare blev det när jag såg att novellerna var författade av kändisar som exempelvis Virginia Wolf, Ernest Hemingway, Doris Lessing och Alexander Solsjenitsyn.

Tidigt kände jag att jag saknade ett gemensamt tema för samlingen. Det finns verkligen ingenting i innehållet som förenar. Och ja, en del av dem är bra, en del är mindre bra och en del minns jag knappt. Tillslut funderar jag på om det är någon idé att fortsätta och kommer fram till att jag egentligen inte får ut någonting av läsningen. Således var det bara att packa ihop och leta efter nya världar och äventyr någon annanstans.