Löpning - Harmoni

En tuff träningsvecka skulle avslutas med en löptur med brorsan. Vi började på asfalt och kroppen kändes rostig och trög. Efter ett antal kilometer kom vi in på bohusleden mellan Jonsered och Kåsjön.

Plötsligt hände något. Jag kände den där totala harmonin som kan komma över mig lite då och då under mina löpturer. Benen hade kraft, jag var omgiven av naturen med allt vad det innebär i form av ljud, lukt, underlag och känsla. Mina sinnen var enbart fokuserade på löpningen. Ingen telefon som lockade, ingen ljudbok, ingen musik och ingen som ville mig något. Harmoni!

En harmoni som ger mig så mycket kraft. Det blir som om själen laddar batterierna och känslan efteråt men framförallt under tiden var underbar.

Förmodligen spelade brorsans utveckling in i helheten. Tidigare har det gått klart långsammare när vi har varit ute i terräng. Den här gången sprang vi verkligen och det har betydelse, för man vill inte hålla igen när man hittar det där härliga flytet. Ett flyt som för övrigt kändes fullkomligt ologiskt med tanke på träningsmängden under veckan samt hur sliten jag har känt mig. Kroppen är allt bra märklig...

Nu ska jag unna mig två dagars vila sen är det dags att jaga kilometrar igen.

Solvikingarna - Skatås

Härlanda tjärn

Som ett led i att klarar av min femårsplan har jag och även min bror beslutat att gå med i Solvikingarna. Vi tror och hoppas att det kan ge en ny dimension i träningen och efter tre pass är jag redan övertygad om att detta kan bli bra.

Deras upplägg är i korthet följande:

Måndagar och tisdagar ägnas åt intervaller av olika slag. 

Torsdagar - Snabbdistansträning

Lördagar och söndagar - Långpass

Mitt första pass var en torsdag och det innebar att vi fick välja en grupp som skulle passa i tempo. Allt från 6 min/km och snabbare. Jag valde 4,30-gruppen och den var nog alldeles perfekt för mig. Till en början kändes det som att det gick väl snabbt men det ordnade sig tillslut. En intressant notering var att ledaren höll i princip samma tempo oavsett terräng, raksträcka, uppför eller nedför. Inledningen var uppför och därför jobbig. Som helhet var jag väldigt nöjd eftersom jag inte tror att jag hade kunnat hålla samma tempo själv. Att träna i grupp blev lite som på tävling, hornen växte fram... Jag är övertygad om att jag slet hårdare än om jag hade varit själv. 

Två dagar senare var det dags att testa på långpasset. Sliten som jag var efter torsdagen passade det bra med att tempot var långsamt, väldigt långsamt. Jag var lite kluven faktiskt men inser så här i efterhand att lördagarna kan passa mig alldeles ypperligt med tanke på vad det är jag tränar inför. Fräsch och med pigga ben tror jag inte att detta pass ger mig speciellt mycket mer än fler antal kilometer i kroppen. Det har visserligen ett syfte men det känns viktigt att det kan bli mer än så. Kan jag då istället se till att vara med på detta träningspass med trötta ben eller ännu hellre att det blir en del av ett ännu längre pass så får jag garanterat ut mer av det. Jag tänker mig att jag till en början cyklar fram och tillbaka för att senare löpa till och från passet. Det skulle innebära ett minimum på 30 kilometer och det kommer jag ha stor nytta av. 

Kul var att förutom att löpa i känd terräng även få ta del av ny. 18 kilometersstigen i Skatås är jag bekant med och tycker mycket om. Lite synd bara att milen så länge är en del av den. Trevligare att skutta omkring på småstigar än den lite bredare vägen som milen erbjuder. Å andra sidan kan det vara ett skönt avbrott att inte koncentrera sig så mycket på var man sätter fötterna under den tiden man är på milen. Framsidor och baksidor...

Det tredje passet, igår måndag, var det intervaller i form av "trappan". Vi joggade en bit tills vi kom till ett område där vi kunde springa runt, runt. 1 minuts löpning i hög fart, sedan 1 minuts jogg. Därefter 2 minuter i hög fart, sedan 1 minuts jogg och så 3 minuter i hög fart. Totalt blev det 1, 2, 3, 3, 2, 1, längre jogg med avslutande 3, 2, 1. 

Jag tog ut mig totalt. På ett sätt som jag aldrig hade kunnat göra på egen hand. Att få jaga och bli jagad är inte att underskatta. 

Ska bli intressant att se vad det kommer att ge mig att träna med Solvikingarna. Jag tror att den sociala biten kommer att ha betydelse. Förmodligen kommer mitt träningsupplägg bli annorlunda i och med att jag inte själv kommer att bestämma dag för dag. Dessutom är det ganska skönt att ha någon annan som talar om för mig vad det är jag ska göra. Det var länge sedan i träningssammanhang. 

Pricken över i-et - De har bastu!!!!!

Diagnos: Gisslan av Peter Gissy

Ett bankrån med hjälp av en brandbil där en läkares svärfar blir kidnappad på vägen. Detta är grundstoryn i Peter Gissys deckare. En polis vid namn Mia är engagerad i fallet och tidigt känner jag att det är något som inte stämmer. Efter hand blir det fler saker som inte känns rätt och efter drygt halva boken ger jag upp.

Hela boken domineras av en speciell anda och den andan går ut på att jag som läsare är en idiot och ingenting förstår. Gissy är övertydlig i allt, dialogerna känns krystade och när det efter halva boken börjar talas om ett medium mitt i allt orkar jag inte mer. Jag tycker inte om att såga och har verkligen rannsakat mig själv innan jag satte mig ner för att skriva ner det här. Men boken är i sin helhet helt enkelt alldeles för dålig. Jag har inga problem med medium och annat övernaturligt men det måste i så fall stämma med resten av boken. Det får inte komma som en blixt från en klar himmel.

Dessutom känns boken inte realistisk. Polisen talar vitt och brett med de anhöriga, de anhöriga skyller kidnappningen på polisen och en hel del andra saker som blir smått komiska.

Det finns så många bra deckare. Läs Arne Dahl, läs Henning Mankell, läs Roslund/Hellström, läs till och med Kepler men läs inte Gissy.

Femårsplan

Efter noggrant övervägande har jag nu kommit fram till en femårsplan. Förhoppningen är att jag ska få sällskap av min bror och även om han inte vill följa just den här så tror jag nog att han är villig att utgå ifrån den och eventuellt göra en egen variant.

Planen:

2015 Borås ultra marathon 87 km löpning.

2016 Triathlon Olympisk distans. 1500 m simning 40 km cykling och 10 km löpning.

2017 Klassikern. Vasaloppet 90 km, Vätternrundan 300 km, Vansbrosimmet 3 km och Lidingöloppet 30 km.

2018 Triathlon half iron man. Simning 1900 m, cykel 90 km och löpning 21 km.

2019 Kalmar Ironman. Simning 3800, cykel 180 km och löpning 42 km.

I grund och botten handlar det om två saker. Först och främst vill jag ha mål att sträva emot och för det andra lockar utmaningen så otroligt mycket. Tänk att få ha det här på sitt CV.

Av dessa fem är det framförallt två som oroar mig. Borås ultra marathon och Kalmar ironman. Har jag tagit mig vatten över huvudet? Jag vill inte tro det. Gränser och spärrar kan man förflytta och radera och det är något jag delvis redan har gjort och tänker fortsätta med. Träningen är A och O. Är den bra och framförallt smart så att jag undviker skador finns det inget annat som kan stoppa mig.

Erövringen av Simon Scarrow

Cato och Macro är i Britannien och slåss mot både yttre och inre fiender. Britannerna bjuder upp till hårt motstånd och bandet mellan de två huvudfigurerna stärks allt mer ju mer de får uppleva. De får kämpa till det yttersta för att hålla sig vid liv och råkar samtidigt på en komplott emot Kejsar Claudius liv. Han är nämligen på väg för att stråla sig i glansen av sina soldaters framgångar men utsätter sig därmed i fara.

När jag skrev om den första boken i serien, Legionären, var jag nöjd med mycket men hoppades att uppföljaren skulle ha lite mer hetta och fart i sig. Glädjande nog är det precis vad Erövringen erbjuder. Kvar är alla de kvalitéer som fanns i den första boken men intensiteten och spänningen trappas här upp betydligt.

Jag kan inte göra annat än att glädjas och snart ta mig an Jakten, den tredje delen i bokserien.

Måste för övrigt kolla upp kejsar Claudius mer noga. Flera av Roms kejsare har ju varit lite märkliga, milt uttryckt, men Claudius kan jag inte så mycket om. Intressant att se hur mycket av det som skrivs i den här romanen som kan stämma med den verklige personen.

Midnattsloppet 2014 Göteborg

En del backträning och intervaller har varit nyheterna i min träning de senaste månaderna. Anledningen har varit Midnattsloppet. Jag tycker alltid det är roligt med nya lopp och målsättningen den här gången var att för första gången klara 10 km på under 40 minuter. Vid ett antal tillfällen har jag varit ute med ett tempo på under 4 min/km, visserligen bara 5-7 km men det har ändå känts bra och min förhoppning var att om kroppen bara skulle känna sig ok så skulle jag kanske greja det.

Det är ett djävulskap med en tävling mitt i stan. Alltid kissnödig och nästan aldrig något lämpligt ställe att lätta på trycket. Till min glädje mindes jag plötsligt en gammal fotbollskamrat som hade som grej att kissa på kända arenor. Han såg ingen anledning att springa in till omklädningsrummet när vi var på ställen som Olympia och Gamla Ullevi. Tusentals på läktarna var inget problem. Det han gjorde var att gå ner på knä och samtidigt som han låtsades stretcha ena baksidan av låret halade han längs med låret ut sin penis och kissade, påfallande nöjd med sig själv. Självklart var det aldrig någon som såg vad det var han sysslade med. Vi andra skakade bara på huvudet men igår i mörkret passade jag på och förutom att jag var nöjd med att ha löst mitt problem på ett så enkelt sätt var jag extra nöjd med att ha varit lite busig.

Inledningen av loppet gick fort. Efter 20 minuter talade Runkeeper om för mig att jag höll ett 3,48 tempo. Egentligen för fort men benen kändes bra och dessutom hade jag draghjälp av två herrar som jag absolut inte ville släppa. Här började en mental kamp eftersom jag insåg att jag hade en jättemöjlighet att nå mitt mål. Jag började fantisera om hur nöjd jag skulle vara när jag väl kom i mål och det gjorde mig lite rädd. Ta ut segern i förskott är något av det farligaste man kan göra. Vanligtvis är det dessutom så att andra halvan av ett lopp är betydligt jobbigare än den första :). Mot slutet blev det mycket riktigt gradvis tyngre (efter ett par backar) och sista kilometern kändes det som om jag andades genom ett sugrör. Samtidigt skrek mina ben åt mig att sluta springa eller i alla fall sakta ner. Men jag visste att backarna i slutet hade sänkt mitt tempo och att jag inte hade råd med något annat än full fart.

I mitt huvud började återigen funderingarna att ta fart. Jag visste att jag skulle bli fruktansvärt besviken om jag inte klarade 40 minuter. Därför fanns det inte så mycket annat än att pressa sig så mycket som möjligt. Väl i mål var jag helt slut och kände att jag inte kunde ha sprungit bättre än vad jag hade gjort. Flåsande och frustande tittade jag på klockan och kunde med ett mycket nöjt leende och ett härligt "innombordsskrik" konstatera att jag hade klarat det.

Vilken kick det är att nå ett uppsatt mål!!!! Jag är så vansinnigt nöjd med mig själv och kommer att hålla huvudet högt länge. För stolt är jag, riktigt, riktigt stolt.

Nu mot nya mål...

Kapten Corellis mandolin av Louis de Berniéres

En liten grekisk by på en liten grekisk ö mitt under andra världskriget. I Kapten Corellis mandolin får vi följa en läkare och hans dotter Pelagia samt de andra byinvånarnas liv. Kriget närmar sig och tillslut kommer italienarna och kapten Corelli. Han charmar invånarna trots att han är fiende, framförallt Pelagia. Relationen blir emotionellt djupare och djupare och när även tyskarna kommer och krisen närmar sig ännu mer börjar idyllen allt mer försvinna och invånarna drabbas av kriget som nu verkligen knackar på dörren.

Det här är en ytterst märklig bok. Den är känslosam, intressant, otroligt rolig, ironisk och spännande men även tråkig och märklig. Den börjar riktigt bra och jag får mig ett par rejäla skratt inledningsvis. Men ju längre jag kommer i boken desto märkligare blir den. Förutom huvudstoryn dyker det även upp andra kapitel som jag helt enkelt inte begriper mig på. Efter hand känns det som ett lotteri och jag har ingen aning och det kommer ett bra kapitel eller inte. Ovissheten blir lite jobbig och framförallt de delarna av boken som jag inte orkar med. Detta är väldigt synd eftersom de bra delarna berör och fängslar. I efterhand är det ingen tvekan om att boken kommer att etsa sig fast i mitt medvetande men tyvärr var njutningen för stunden ibland för dålig.

Beskrivningen av Mussolini är för övrigt genialiskt rolig och jag har god lust att läsa upp den för mina elever...