Erövringen av Simon Scarrow

Cato och Macro är i Britannien och slåss mot både yttre och inre fiender. Britannerna bjuder upp till hårt motstånd och bandet mellan de två huvudfigurerna stärks allt mer ju mer de får uppleva. De får kämpa till det yttersta för att hålla sig vid liv och råkar samtidigt på en komplott emot Kejsar Claudius liv. Han är nämligen på väg för att stråla sig i glansen av sina soldaters framgångar men utsätter sig därmed i fara.

När jag skrev om den första boken i serien, Legionären, var jag nöjd med mycket men hoppades att uppföljaren skulle ha lite mer hetta och fart i sig. Glädjande nog är det precis vad Erövringen erbjuder. Kvar är alla de kvalitéer som fanns i den första boken men intensiteten och spänningen trappas här upp betydligt.

Jag kan inte göra annat än att glädjas och snart ta mig an Jakten, den tredje delen i bokserien.

Måste för övrigt kolla upp kejsar Claudius mer noga. Flera av Roms kejsare har ju varit lite märkliga, milt uttryckt, men Claudius kan jag inte så mycket om. Intressant att se hur mycket av det som skrivs i den här romanen som kan stämma med den verklige personen.

Midnattsloppet 2014 Göteborg

En del backträning och intervaller har varit nyheterna i min träning de senaste månaderna. Anledningen har varit Midnattsloppet. Jag tycker alltid det är roligt med nya lopp och målsättningen den här gången var att för första gången klara 10 km på under 40 minuter. Vid ett antal tillfällen har jag varit ute med ett tempo på under 4 min/km, visserligen bara 5-7 km men det har ändå känts bra och min förhoppning var att om kroppen bara skulle känna sig ok så skulle jag kanske greja det.

Det är ett djävulskap med en tävling mitt i stan. Alltid kissnödig och nästan aldrig något lämpligt ställe att lätta på trycket. Till min glädje mindes jag plötsligt en gammal fotbollskamrat som hade som grej att kissa på kända arenor. Han såg ingen anledning att springa in till omklädningsrummet när vi var på ställen som Olympia och Gamla Ullevi. Tusentals på läktarna var inget problem. Det han gjorde var att gå ner på knä och samtidigt som han låtsades stretcha ena baksidan av låret halade han längs med låret ut sin penis och kissade, påfallande nöjd med sig själv. Självklart var det aldrig någon som såg vad det var han sysslade med. Vi andra skakade bara på huvudet men igår i mörkret passade jag på och förutom att jag var nöjd med att ha löst mitt problem på ett så enkelt sätt var jag extra nöjd med att ha varit lite busig.

Inledningen av loppet gick fort. Efter 20 minuter talade Runkeeper om för mig att jag höll ett 3,48 tempo. Egentligen för fort men benen kändes bra och dessutom hade jag draghjälp av två herrar som jag absolut inte ville släppa. Här började en mental kamp eftersom jag insåg att jag hade en jättemöjlighet att nå mitt mål. Jag började fantisera om hur nöjd jag skulle vara när jag väl kom i mål och det gjorde mig lite rädd. Ta ut segern i förskott är något av det farligaste man kan göra. Vanligtvis är det dessutom så att andra halvan av ett lopp är betydligt jobbigare än den första :). Mot slutet blev det mycket riktigt gradvis tyngre (efter ett par backar) och sista kilometern kändes det som om jag andades genom ett sugrör. Samtidigt skrek mina ben åt mig att sluta springa eller i alla fall sakta ner. Men jag visste att backarna i slutet hade sänkt mitt tempo och att jag inte hade råd med något annat än full fart.

I mitt huvud började återigen funderingarna att ta fart. Jag visste att jag skulle bli fruktansvärt besviken om jag inte klarade 40 minuter. Därför fanns det inte så mycket annat än att pressa sig så mycket som möjligt. Väl i mål var jag helt slut och kände att jag inte kunde ha sprungit bättre än vad jag hade gjort. Flåsande och frustande tittade jag på klockan och kunde med ett mycket nöjt leende och ett härligt "innombordsskrik" konstatera att jag hade klarat det.

Vilken kick det är att nå ett uppsatt mål!!!! Jag är så vansinnigt nöjd med mig själv och kommer att hålla huvudet högt länge. För stolt är jag, riktigt, riktigt stolt.

Nu mot nya mål...

Kapten Corellis mandolin av Louis de Berniéres

En liten grekisk by på en liten grekisk ö mitt under andra världskriget. I Kapten Corellis mandolin får vi följa en läkare och hans dotter Pelagia samt de andra byinvånarnas liv. Kriget närmar sig och tillslut kommer italienarna och kapten Corelli. Han charmar invånarna trots att han är fiende, framförallt Pelagia. Relationen blir emotionellt djupare och djupare och när även tyskarna kommer och krisen närmar sig ännu mer börjar idyllen allt mer försvinna och invånarna drabbas av kriget som nu verkligen knackar på dörren.

Det här är en ytterst märklig bok. Den är känslosam, intressant, otroligt rolig, ironisk och spännande men även tråkig och märklig. Den börjar riktigt bra och jag får mig ett par rejäla skratt inledningsvis. Men ju längre jag kommer i boken desto märkligare blir den. Förutom huvudstoryn dyker det även upp andra kapitel som jag helt enkelt inte begriper mig på. Efter hand känns det som ett lotteri och jag har ingen aning och det kommer ett bra kapitel eller inte. Ovissheten blir lite jobbig och framförallt de delarna av boken som jag inte orkar med. Detta är väldigt synd eftersom de bra delarna berör och fängslar. I efterhand är det ingen tvekan om att boken kommer att etsa sig fast i mitt medvetande men tyvärr var njutningen för stunden ibland för dålig.

Beskrivningen av Mussolini är för övrigt genialiskt rolig och jag har god lust att läsa upp den för mina elever...

Göteborg simmet 2014

Delsjön i regn och rusk, en fastande, frusen jag och ändå kändes det lockande att få göra min första simtävling. 

I vintras hade jag slitna vader och tänkte att det kunde vara lämpligt med en alternativ träningsform. Valhallabadet nästa, för simning vet jag ju är ett riktigt skonsamt och bra alternativ. Enda problemet var att jag inte kunde crawla. Optimistisk som jag är tänkte jag att det inte kunde vara några större problem att lära sig. Hopp i bara. 

Det var fruktansvärt! Jag sparkade som en dåre och tyckte att det var otroligt jobbigt att inte få andas precis när jag ville. 50 meter crawl var inte genomförbart med tio meter kvar fick jag stanna upp frustande och pustande som en blåsbälg. 

Ångesten var påtaglig inför varje gång jag skulle ta mig till Valhalla för att göra mina 1000 meter och det som framförallt fick mig att ta mig dit var bastun och min snålhet. Jag hade ju faktiskt köpt ett tio-kort.

Vändningen kom med brorsan. Först och främst var det trevligt med sällskap. Att dela en pina är alltid bättre än att genomlida den själv. Utöver detta gav han mig tips gällande benspark, andning och armtag. Vi investerade både i en så kallad dolme, att ha mellan benen, för att bara jobba med armarna och den gjorde verkligen susen. Tekniken blev bättre. Andningen kändes mer och mer hanterbar och plötsligt försvann ångesten och det blev riktigt trevligt att simma. En våtdräkt blev nästa investering. Från början var jag tveksam till det inköpet men med tanke på mina framtida planer (återkommer om dem vid ett senare inlägg) insåg jag att det var nödvändigt. 

En hel del simning i sommar gjorde att jag kände mig väl förberedd inför Göteborg simmet.

Väl på plats var det roligt att känna den där tävlingskänslan igen. Lite pirr och förhoppning ger en härlig känsla innan startskottet går. Väl i Delsjön var det inte så mycket att fundera på. Det var bara att plaska på. Min tanke var att klara det på under 25 minuter men jag hamnade närmare 20 minuter och blev både förvånad och nöjd.

En reflektion i efterhand var att det är rejäl skillnad på cykel- och löpartävlingar gentemot en simtävling. Vid cykel- och löpartävlingar kan du ta rygg på någon eller jaga en annan. Vid en simtävling är dina medtävlanden mest i vägen. Med det sagt att när tävlingen väl är igång tycker jag att det är mycket roligare med de första två än med simningen. Det skrämmer dock inte bort mig från simningen men det var ändå en intressant erfarenhet.

Nästa gång jag tävlar i simning kommer det inkludera både cykel och löpning efteråt...

En osynlig av Pontus Ljunghill

1953 söker en journalist upp den pensionerade John Stierna för att intervjua honom om ett mord som aldrig klarades upp på 20-talet.

Boken utspelar sig alltså både på 50-talet och i 20-talets Stockholm (framförallt på 20-talet). 8 åriga Ingrid blir mördad och Stierna leder sökandet efter mördaren. Ett sökande som går trögt eftersom mördaren knappt har lämnat några spår efter sig.

Den här boken är väldigt speciell i den mån att den saknar fart och tempo. Lite märkligt egentligen eftersom det är en deckare men det gör den absolut inte dålig. På sätt och vis är det nästan som om det är delvis det som gör den så bra. Det är kul och intressant med en bok som skiljer sig så starkt ifrån andra. Samma genre men ändå så annorlunda. Den är lugn och stillsam. Språket vårdat och gemytligt. Det är fröken hit och herr dit. Människorna för sig på ett sätt som är totalt annorlunda mot idag. Värderingarna är annorlunda, miljön är annorlunda. Inga mobiltelefoner eller datorer, istället droskbilar och artiga bemötanden. Ljunghill fångar verkligen en annan tid och det känns som om man som läsare får en god insikt i hur det var att leva i Stockholm för snart 100 år sedan. Spänningen finns genomgående med lite under ytan och boken håller mig intresserad precis hela tiden med en extra krydda varje gång man får följa mördaren.

Extra bonuspoäng för slutet. Modigt och rent av coolt av Ljunghill.

Det stora kalaset av John Steinbeck

Så var det åter dags för en liten utmaning. Det stora kalaset av John Steinbeck. En äldre bok innebär alltid en ansträngning för mig. Språket är annorlunda liksom meningsbyggnaden och flytet i läsningen blir därför lite knaggligare. Jag har tidigare läst två böcker av Steinbeck, Vredens druvor och Möss och människor. Båda väldigt bra så jag hade förhoppningar inför Det stora kalaset.

Inledningen kändes lite underlig. Det tog en stund att komma in i språket och upplägget var lite märkligt. Förutom en presentation och beskrivning av karaktärerna var det en väldig ingående miljö- och framförallt naturbeskrivning. En del djurs aktiviteter var väldigt tydligt beskrivna och jag undrade lite lätt vart det hela var på väg. Efter ett tag sätter det sig och boken blir efter hand intressant, underfundig, mysig och smårolig. Till exempel ägnas ett kapitel i slutet av boken åt en liten sork och då är det som om jag har förstått andan i boken och kan inte göra annat än att le. Som vanligt (vågar skriva så efter att ha läst tre av Steinbecks böcker) handlar det om fattiga människor och det är något jag verkligen tycker om. Det är som att de, i mina ögon, vettiga värderingarna kommer fram då. Mängder med visdom och perspektiv kommer fram som känns nyttiga att få ta del av. Dessutom är det extra roligt när min egna tankar tydliggörs på ett sätt som jag själv inte klarar av. Det finns ett stycke i boken som jag bara måste citera.

"Festens natur har aldrig blivit föremål för verkligt ingående studier. Det anses emellertid allmänt att festen har en patologi, att den är ett slags individ och en individ som mycket ofta sätter sig på tvären. Det anses också allmänt att en fest aldrig vandrar på de för den utstakade vägarna. Det senare gäller naturligtvis inte de där dystra slavtillställningarna som de ruskiga professionella värdinnorna ger och som piskas, kontrolleras och behärskas av dem. Sådana tillställningar är överhuvudtaget inga fester utan handlingar och demonstrationer, ungefär lika spontana som matsmältningsproceduren och lika intressanta som dess slutprodukt."

Det var detta jag försökte förklara för min blivande fru. Jag var inte i närheten av att sätta ord på mina känslor på ett så här bra sätt men som tur var begrep hon mig och gjorde mig till viljes. Jag slapp ett bröllop styrt av en mall.

Boken handlar om ett litet samhälle i Kalifornien och de individer som bor där. Kärnan är att det finns en doktor som är väldigt populär och att några därför vill ställa till med en fest till hans ära. Flertalet människor med goda avsikter men där resultatet inte alltid blir som de har tänkt sig.

Det kommer att bli intressant att se om den här boken kommer sätta sig och stanna i mitt medvetande på samma sätt som de andra två. Jag misstänker det och i så fall är det ett tydligt tecken på att även den här riktigt bra.

Rödhake av Jo Nesbö

Så var det återigen dags för en Nesbö och återigen blir jag mer än nöjd.

Folk mördas i Oslo och motivet går tillbaka till andra världskriget. Historia, nynazister och personen Harry Hole ligger i fokus i den här boken.

Rödhake är väldigt bra. Den är spännande och har ett härligt driv rakt igenom hela boken. Det som är lite ovanligt är att den är så jämn i kvalitén. Det spelar ingen roll om Nesbö skriver om det som hände under kriget eller om det är nutid. Det är hela tiden intressant och spännande. Inte sällan råkar jag ut för känslan att jag vill komma vidare till antingen det ena eller det andra. Men inte här. I min mening kvittot på en riktigt bra bok.

Det är dock två saker som hindrar den här boken från att vara i absolut toppklass. Petigt, men ändå något som etsar sig kvar så här i efterhand.

Nummer ett är det här med försupna poliser. Är det något jag är lite trött på inom deckarvärlden så är det just detta. Jag har helt enkelt svårt att engagera mig i problematiken eftersom jag har stött på den så många gånger förut i precis samma tema. Dessutom måste jag vara ärlig och säga att den typen av missbruk gör mig mer förbannad än förstående. Kanske att jag är naiv och inte har ställts på några svårare prov i mitt liv men jag får ofta anledning att kritisera (ej offentligt) individers karaktärsdrag. Och detta oavsett om det är kost, träning eller andra frågor såsom missbruk. Jag är medveten om att det finns en viss skillnad i graden av problematik. Hursomhelst förvånas jag över människors önskan över att förändra sin tillvaro och deras totala oförmåga att genomföra förändringen. Om något är viktigt för mig och/eller min omgivning och en förändring ska till stånd måste en ansträngning göras. Det sker inte av sig självt och jag får för tusan förvänta mig ett visst motstånd. Det är inte enkelt att genomföra en förändring. Men det är som om minsta möjliga motstånd är tillräckligt för att låta bli. Jag anser att vill man åstadkomma något så måste man KÄMPA! Det finns inget annat sätt att flytta på de mentala spärrar man har satt upp för sig själv. För tyvärr har vi en massa spärrar eller gränser som vi medvetet eller omedvetet har i vårt huvud och min uppfattning är att vi kan förändra dem men att det inte sker av sig självt.

Och belöningen. Att känna att jag klarade det. Den är värd allt slit.

Nummer två är att jag ärligt talat inte riktigt hänger med i bokens logik. Det kan givetvis ha att göra med att jag stundom läser för snabbt men jag anser mig ändå inte vara korkad och borde därmed lösa problemet ändå. Mördarens personliga resa och identitetsbyten blir lite förvirrande för mig. Jag hänger inte riktigt med i svängarna. Det är visserligen något jag faktiskt inte alltid måste göra, man kan ju begripa en bok bra nog ändå. Men det  blir ändå ett litet irritationsmoment.

Nesbö har en röd tråd igenom Harry Hole-böckerna som jag gillar skarpt. En cliffhanger som finns med lite i periferin och som fortsätter i nästkommande bok. Det är eggande när ett fall blir löst men så finns den där lilla tråden kvar som hänger löst. Det är en viktig tråd och den gör mig mycket nyfiken på nästa bok. Smart!

Att jag sedan har läst böckerna i en total oordning blir därför ett minus men det kan jag inte skylla på någon annan än mig själv.