Kajakpaddling för både kropp och huvud

Mina svärföräldrar har en sommarstuga på ostkusten i området mellan Oskarshamn och Västervik. För två år sedan köpte vi en kajak och sedan dess försöker jag alltid komma ut när vi är där och hälsar på. Till en början såg jag det framförallt som ytterligare en möjlighet till träning men numera ger det mig minst lika mycket mentalt. Det är visserligen roligt och utmanande med vågor men när jag ger mig ut tidigt på morgonen, solen skiner, det är vindstilla och vattnet är alldeles spegelblankt. Lägg därtill fåglarnas kvitter. Ja, då är det som om jag känner en harmoni som jag sällan eller aldrig gör annars. Senast var precis en sådan morgon.

Jag började sittandes på bryggan. Benen dinglande och med en kopp kaffe i näven fick jag alla dessa intryck samtidigt. Det var nästan så att jag inte kunde bestämma mig ifall jag skulle blunda eller inte, vilket var det bästa sättet att suga åt sig allt detta? Så vansinnigt vackert och energigivande.

Att sedan sänka ner kajaken och få bli ett med naturen och ensam med naturen är underbart.

Jag har funderat en del på vad det är som gör kajakpaddlingen så speciell. Cyklingen ger inte så mycket mentalt, löpningen desto mer men kajakpaddlingen är i särklass. Svaret måste bli mångfalden i omgivningen (så många intryck) och det faktum att jag har tid och möjlighet att insupa dem. När jag springer i skogen gäller det ju för tusan att titta neråt för att inte snubbla och slå ihjäl sig. Jag vill ju inte bryta en tå till. I Kajaken däremot är det bara att veva på och titta och lyssna på precis vad jag vill. Jag kan välja en bra bok att lyssna på eller bara ägna mig åt naturens ljud. Ögonen kan exempelvis få vila på en svan som är i full färd med att antingen påbörja en start eller landning ( för övrigt en favorit) eller en tokig and som gör allt för att lura iväg mig från sina småttingar.

Måtte jag aldrig glömma hur priviligerad jag är.

Bohusleden Bohus - Partille

Så var det dags för mitt andra långpass i mina förberedelser inför Borås Ultra Maraton våren 2015.

Jag åkte kollektivt till Bohus och fick promenera en bit innan jag hittade själva leden. Inledningen var mycket trevlig om än  svårsprungen, det var inte lätt att hålla någon vidare fart. Det gjorde mig ingenting eftersom det är så speciellt att lufsa omkring där, totalt omgiven av naturen. Det är verkligen något jag går igång på. En underbar känsla att springa omkring utan att ha en aning om hur det ser ut runt nästa sväng eller krön. Det var väl markerat och jag blev egentligen aldrig osäker på vilken väg jag skulle ta. Detta höll i sig tills jag kom fram till bebyggelse och "slutet" av Vättlefjäll. Där blev jag helt sonika lämnad åt mitt öde. Bebyggelse, asfalt och inte den minsta ledtråd om vart jag skulle ta vägen. Lite lätt irriterad chansade jag åt ett håll och ett par hundra meter senare insåg jag att jag hade haft turen på min sida. Tyvärr innebar de följande kilometrarna fram till Angereds kyrka asfalt och det var inte glädjande. Det är en sådan fullständig kontrast gentemot att springa i skogen och jag tycker direkt illa om det. Fram till kyrkan var markeringen acceptabel och vidare därifrån direkt dålig. Det var egentligen enbart turen som gjorde att jag inte villade bort mig totalt.

Detta sökande och funderande över om man har valt rätt väg är grymt irriterande. Det förstör en del av löpupplevelsen när man får lägga så mycket energi på något man hoppas är självklart. Hursomhelst närmade jag mig sakta men säkert Jonsered och där hade jag kommit överens med min bror att vi skulle mötas upp. En rolig incident var att jag var den som kom till mötesplatsen först och tänkte att det kunde vara läge att stretcha lite. Problemet var att jag var så fruktansvärt svettig och blöt överallt att jag inte kunde "ta mig in i" telefonen för att pausa runkeeper. Så det var bara att löpa för att möta upp honom. Som tur var hann jag inte många meter förrän han kom trippandes.

Det var väldigt betydelsefullt att få sällskap. Dels att ha något att se fram emot under löpningen och dels att dela tröttheten och upplevelsen med någon. Jag gillar verkligen att vara ute själv men de här längre sträckorna kräver en viss mental styrka och som tidigare lagidrottare är det tydligt att jag är beroende av andra. Någon att jaga, någon att flåsa med eller någon att skaka av sig. Det är nog därför löptävlingar ger mig en sådan härlig kick.

Sista biten mellan Jonsered och Kåsjön har jag sprungit väldigt många gånger och det var skönt att känna igen sig och slippa lägga kraft på att springa rätt. Det blev även rejält jobbigt den här sista biten och det kändes som om tempot sjönk rejält (till min överraskning var det precis tvärt om).

Jag hade exprimenterat  med en ny dryck bestående av vatten, salt och pressad apelsin. En kombination som fungerade ganska bra. Muskelärt hade jag inga bekymmer däremot är jag lite fundersam över varför det kändes så jobbigt på slutet. Visserligen sprang jag cirka 32 kilometer men jag upplevde ändå att jag kände mig onödigt trött de sista kilometrarna. Jag tror inte att det är en energifråga. Då hade benen känt annorlunda. Förmodligen har det med vätskan att göra.

Vätskebältet rymmer 6 dl vätska och det är förmodligen för lite för så här långa sträckor. En liten aning får jag ju när jag bälgar i mig ca 3 liter vatten kort efter att jag kommit hem och fortsätter med ett konstant intag resten av dagen. Vi får se hur jag ska lösa det där...

För någon månad sedan lyssnade jag på en dokumentär om Sanna Kallur och hennes ambition att bli frisk och tävlingsduglig till OS i London. En del i träningen eller återhämtningen var att stoppa ner benen i ett isbad. Meningen var att återhämtningen skulle ske snabbare och nyfiken som jag är har jag testat på det där. Något isbad blir det inte, istället sätter jag mig i badkaret, öser på med det kallaste och lägger i några kylklampar. Jag har tidigare upplevt att det nog gör skillnad men efter den här rundan är jag helt övertygad. Både igår efter "isbadet" och idag en dag efteråt känns benen oförskämt bra.

Fantastiskt roligt att det fungerar!!!!

För övrigt kommer jag nog aldrig att löpa den här sträckan igen. Roligt att ha testat på något nytt men den dåliga markeringen och all asfalt lockar inte till en repris.

Azincourt av Bernard Cornwell

Det börjar med en släktfejd och slutar med ett jätteslag. Familjen Hook och familjen Perrill är sedan generationer bittra fiender. Båda familjernas största önskan är att utplåna den andra. Nicholas Hook råkar på grund av detta illa ut, blir fredlös och tar sin tillflykt till armén. En armé som med Henrik V är på väg till Frankrike för att göra anspråk på tronen där. I boken får vi följa Nicholas Hooks liv och hans roll i en faktisk historisk händelse.

De hamnar till en början vid staden Harfleur och får genomlida en lång och utdragen belägring som genom dysenteri försvagar engelsmännen. Staden intas tillslut och Henrik V beslutar att de ska tåga vidare mot Calais. Vid Azincourt hamnar de i en fälla och ställs mot en fem gånger så stor armé. Ett slag de vinner mycket tack vare de engelska långbågskyttarna.

Den här boken är kanske den bästa jag har läst av Cornwell. Den suger tag i mig med en gång och engagerar på ett härligt sätt. Den är rå och brutal, hjärtlig och härligt orättvis. Människoöden binds samman och de onda och de goda drabbar samman. Det jag gillar extra mycket är att kyrkans roll blir så tydlig. Hur viktig den var och hur den utnyttjades. Maktmissbruk har alltid funnits och det är ingen självklarhet att de goda människorna har en god ställning i samhället. Präster kunde vara ena ondsinta djävlar lika väl som de kunde vara goda människor. Och det faktum att vissa individer har använt sig av religionen som ett redskap för sina egna egoistiska och ibland perverterade behov blir väldigt tydligt här.

Jag tycker även att det är väldigt intressant med hur viktiga långbågskyttarna var och jag blir faktiskt lite förvånad över att jag inte blir trött av de stridsscener som äger rum. Jag har på senare tid lärt mig att jag sällan blir engagerad av den action som finns i böcker men här blir jag egentligen bara fascinerad av slaget vid Azincourt. Den delen av boken är väldigt väl berättad och fångar mig verkligen trots att den ges ett stort utrymme i boken.

Här ges även segertecknet V en förklaring vilket är lite kuriosa som jag går igång på. Fransmännen avskydde verkligen långbågskyttarna och det är ett faktum att de högg av pek- och långfingret på engelsmän som en symbolisk handling.

En förbannat bra bok som måste läsas av alla som uppskattar historiska romaner.

Legionären av Simon Scarrow

Cato kommer till den andra romerska legionen i Germanien. Han utses till underbefäl, så kallad optio, under centurionen Macro. Problemet med detta är att han är ung och oerfaren vilket gör att de andra legionärerna inte blir allt för positivt inställda till honom.

Boken följer framförallt Catos och Macros öden. Som läsare får man en god insyn i hur det hårda livet som legionär var med de olika vardagsbestyren, kraven och hur miljön. En annan del av boken tar upp det politiska spelet och intrigerandet mellan de personer som befinner sig högre upp på stegen. Jag gillar blandningen och känner länge att det verkar riktigt lovande.

Truppen ska efter ett tag förflyttas till Britannien och där får Cato och Macro ett hemligt uppdrag att genomföra vilket gör dem till en bricka i det politiska spelet.

Jag gillar egentligen det mesta med boken. Upplägget mellan politik och vardagsbestyr, karaktärerna, miljön och tiden boken utspelar sig i. Dock hettar det aldrig riktigt till. Boken är rakt igenom lovande men det blir inte så mycket mer. Jag försöker se den som en språngbräda inför nästa del i serien men om inte den är nivån bättre än den här så avslutar jag nog det hela.

En man som heter Ove av Fredrik Backman

För några månader sedan läste min fru En man som heter Ove. Det skvättes tårar kombinerat men en och annan skrattsalva. Uppenbarligen var det en läsvärd bok eftersom den kunde locka fram så mycket känslor. Det var bara att placera den på mitt nattduksbord och få in den i den rådande köordningen.

Ove är en man grinig gubbe i 60 års åldern med tydliga rutiner och en väldigt klar uppfattning om vad som är rätt och riktigt. I hans värld finns det en mall för hur man bör vara och bete sig. Problemet är att han är ensam om att passa in i denna mall. Samtidigt är han en människa i sorg eftersom hans livskamrat Sonja nyligen har gått bort. Boken handlar om hur hans liv har varit och hur det är, framförallt i samspelet med alla mähän (hans egna ord) som han har till grannar. Han beslutar sig för att återförenas med Sonja men eftersom han underligt nog har ett enormt stort hjärta misslyckas han hela tiden.

Jag tror inte att det finns någon bok som totalt sett har rört upp så många känslor hos mig som den här. Visst har det funnits böcker som jag har skrattat till och visst har det funnits böcker som jag har gråtit till men ingen med kombinationen i samma höga grad. Herre gud vad jag har skrattat!!!!!

Kombinationen grinig gubbe med ett stort hjärta är oslagbart och sättet Backman skriver på är fullständigt underbart. Samtidigt finns där hela tiden en underliggande sorg som då och då kommer till ytan och det blir omöjligt att inte fälla en tår. Med risk för att låta alldeles uppjagad så är det här en av de absolut bästa böckerna jag någonsin har läst. Och slutet går nästan inte att beskriva. Det är som om jag inte kan bestämma mig för om jag ska skratta eller gråta och därför blir det både och i en salig blandning. Min femåring trodde att tårarna kom av allt skratt och fann det väldigt lustigt och lyckades faktiskt hejda sitt tjat om att få spela fotboll med mig (en fantastisk prestation för att vara honom). Och jag lät honom tro att det var så eftersom jag inte visste hur jag skulle förklara att jag faktiskt skrattade samtidigt som jag var ledsen.

Tänk att kunna författa något som kan röra upp så mycket känslor. Häftigt!!!

Från och med nu blir mitt livsmål att få folk att läsa den här boken. Jag inser att en hel del redan har gjort det men det vore snudd på elakt att inte få resten att göra det också.

Vildmarksleden Hindås-Partille

Sedan någon vecka tillbaka hade jag bestämt att jag min första officiella semesterdag skulle springa Vildmarksleden från Hindås till Partille. En sträcka jag aldrig tidigare har sprungit och som är en del av Borås ultra maraton. Mitt stora löpmål 2015. Min käre far var hygglig och skjutsade mig upp och sedan var det bara att knyta skorna och bege sig iväg.

Ingen musik, ingen ljudbok. Bara jag, naturen och fåglarnas kvittrande. Jag hade ingen tidspress utan kände att det får gå som det går (Nåja, min förhoppning var ändå att ligga på under 6 min per kilometer och det lyckades jag med utan att pressa mig). Det viktiga var istället att få en trevlig upplevelse samt att testa en sportdryck för att se hur jag reagerade på den.

Jag har aldrig varit mycket för sportdrycker. Jag minns så väl elitpojklägret i fotboll för hundra år sedan. Obegränsat med sportdryck och en mage i fullständig katastrof. Sedan den veckan har jag ratat sportdrycker av alla dess slag. Nu är jag dock i ett annat läge. Vid ultralopp duger det inte att bara hålla sig till vatten. Om jag har förstått det hela rätt är det framförallt viktigt att få i sig salt. Min avsikt är att koka ihop en egen dryck för att slippa de kemiskt framställda som finns i affärerna men nu hade vi av någon anledning en fabriksproducerad hemma och jag var nyfiken på att testa.

Den gav mig ingenting. Snarare fungerade den negativt eftersom jag efter intag kände en viss osäkerhet i magen. Däremot var de medtagna russinen en succé. Efter att ha knaprat dem kände jag verkligen en skillnad i energi.

Löpningen kändes väldigt bra och det är nästan obeskrivligt skönt att inte ha en tidspress på sig utan bara att få ligga i det tempo som känns bra och framförallt att få gå upp för de brantaste backarna och ha det som en drickapaus.

Sen fick jag mig ett härligt skratt när jag såg den här skylten "mitt ute i skogen" där det i min värld inte kan finnas mycket till trafik.

Med ca 7 km kvar stötte jag på min far som hade valt att möta mig med en promenad. Fantastiskt roligt! Såg nog att han var sugen men att springa 30 km löser han inte i dagsläget, däremot tror jag att han kan promenera till världens ände. Jag träffade även på en man på en liten fyrhjuling. Honom har jag en längre tid tänkt på. Någon har ju uppenbarligen som uppgift att underhålla våra underbara leder i skogarna och jag ser det lite som ett drömjobb. Hursomhelst var det kul att få prata lite med honom och visa min uppskattning. Vildmarksleden Mellan Hindås och Partille är i mina ögon i ett fantastiskt bra skick. Tydliga markeringar och mycket välskött. Eventuellt lite sämre när man närmar sig Partille. Och med sämre menar jag att det inte är lika lättsprunget. Det är dock inget som stör mig. Det ska vara lite knixigt i skogen...

Min tanke är ett långlopp i månaden från och med nu. Detta låg på 30 km och det behöver så småningom bli längre sträckor om jag ska bli väl förberedd till Borås ultra maraton som ju är nästan tre gånger så långt...

En fader synder av Jeffrey Archer

Harry Clifton kommer till USA i ett annat namn och hamnar genast bakom lås och bom. Till en början ser det riktigt mörkt ut eftersom han är misstänkt för mord men det ordnar delvis upp sig. Han fälls för desertering istället och får vänta sig 5 år i fängelse.

Även om detta är ryggraden i berättelsen om Harry så handlar stora delar av boken om andra karaktärer. Harrys mor, hans eventuelle far, hans förmodade halvbror och hans stora kärlek, Emma.

Till en början blir jag besviken. Jag vet egentligen inte vad jag hade förväntat mig men fängelsevistelsen och det som händer runt omkring är inte vad jag hade hoppats på. Men karaktärerna är väldigt fängslande och i vissa fall så genuint sympatiska så boken växer ju längre den lider. Mitt engagemang blir större och större och en bit in i boken njuter jag verkligen. Archer är en mästare i sin beskrivning av relationer och sin förmåga att skapa sympati och avsky. Framförallt de kapitel som handlar om Harrys moder, Maisie fångar mig.

Nu vet jag inte hur många böcker han har tänkt sig i den här familjekrönikan men att det kommer minst en del till är ingen överkvalificerad gissning. Och jag fundera lite på om inte också det är bokens enda egentliga svaghet. Archer har givetvis i stora drag en tanke om vad han vill ha med i den här krönikan men det gör också att jag tycker att han forcerar fram väl fort. I En faders synder finns det ett flertal områden som jag tycker att han skyndar förbi alldeles för fort. Jag vill veta mer. Mer om fängelsevistelsen, mer om kriget  osv.

Boken är snäppet sämre en föregångaren, Harrys sång men ändå väldigt bra.