Mahatma! av Zac O´Yeah

Äntligen vågade jag ta mig an denna biografi om Gandhi. Jag har kikat på den ett antal gånger utan att våga ta steget fullt ut. Av vana är jag lite försiktig med biografier och dylikt eftersom jag vet att jag allt som oftast blir uttråkad av dem.

Inledningen är inte allt för imponerande. Författaren vill göra ett gediget arbete genom att redogöra för Gandhis liv från start till mål. Eftersom det tydligen inte finns så mycket intressant att berätta, på grund av bristfälliga källor, om Gandhis första år, känns det lite ointressant när författaren ändå har bestämt sig för att skriva x antal sidor om det. Hursomhelst blir det ett rejält lyft en bit in i boken. Gandhi far till England för att utbilda sig till advokat. Där passar han på att äta kött!!!!!! Vem hade trott det?

Tiden i Sydafrika är riktigt intressant, likaså när han slutligen återvänder till Indien. Han måste utan tvekan vara en av världens mest fascinerande människor. Samtidigt som jag förundras över hur vansinnigt sjuka i huvudet britter (Churchill t.ex. är inte enbart en hjälte!) och boer var under den här tiden. Här finns mängder med exempel som jag som läsare egentligen bara sitter och gapar åt. Och mitt i allt detta vansinne finns Gandhi som ett ljus i mörkret. Fantastiskt! Denne store lille man har alltså mage att stå framför Il Duce och ärligt svara honom vad han tycker om fascismen. Hur många hade vågat göra likadant?

Mussolini frågade vad mahatman fått för intryck av fascismen.
- Ett korthus, löd svaret.

Boken är oerhört intressant och mycket läsvärd, men lite för lång.

Möss och människor av John Steinbeck

George och Lennie är två kringvandrande lantarbetare. De tar sig från den ena gården till den andra, och alltid har de samma bekymmer. Lennie som är förståndshandikappad ställer till det för sig, vilket leder till att de allt som oftast får ge sig iväg för att söka sig ett nytt arbete. Drömmen är att köpa sig en egen gård, men för att det ska bli möjligt måste de jobba ihop ett sparkapital.
Efter att vind för våg ha flytt från en gård, närmar de sig en annan och förutsättningarna är enkla. Lennie måste vara tyst för att inte med sitt begränsade intellekt försätta dem båda i svårigheter.

Boken är klart underhållande. Frustrationen George känner är lätt att ta till sig, även om jag gör det med ett leende. Förmodligen hade jag inte haft något leende om jag varit i Georges kläder. Men den lyxen är inte svår att unna sig som läsare. Samtidigt finns det något gulligt över den storvuxne och starke Lennie som är på en fyraårings nivå.

Det händer egentligen inte speciellt mycket i boken. De får arbete på den nya gården och det går relativt bra, även om George ibland sliter sitt hår av frustration.

Boken är fortsatt underhållande men samtidigt smyger sig en känsla och undran på. Vart är herr Steinbeck på väg? Vad är poängen med boken? Visst! den är småtrevlig men eftersom det inte händer mycket av värde börjar jag fundera på varför så många tycker att den här boken är så bra?

Då kommer vändningen... I efterhand är den självklar, men jag listade inte ut den på förhand. Varför då? Förmodligen för att boken var så lättsam att jag helt enkelt inte fokuserade speciellt mycket på vad som faktiskt hände i den.  

Jag vill inte avslöja vad som händer men jag tror mig börja förstå bokens storhet. Klart läsvärd! och undra om jag inte äntligen har börjat vänja mig vid äldre böcker?

Hannibal - upptakten av Thomas Harris

Filmen När lammen tystnar kom 1991. Det allmänna omdömet var att det var en fantastiskt bra film. 1991 var jag 12 år. Med största sannolikhet smet jag inte in på bion det året för att se filmen. Förmodligen såg jag den några år senare. Hursomhelst minns jag att jag tyckte den var förbaskat läskig. Uppföljarna till filmen blev mer och mer "kalkonaktiga" och jag tappade intresset. Av någon anledning blev jag nyfiken på boken Hannibal - upptakten och det ångrar jag inte. Den var riktigt bra!

Inledningsvis kastas man rakt in i det andra världskriget. Hannibal och hans familj tvingas fly till en stuga i skogen. Där lyckas de hålla sig undan i några år. Hannibal undervisas av en privatlärare och han ger tidigt prov på sin intelligens. Livet i skogen flyter stilla på och som läsare väntar jag bara på när det onda ska hända och vad som kommer att hända?

Eftersom jag går in i boken med vetskapen att jag ska få veta hur monstret Hannibal blir till är det det jag väntar på. Bilden jag får är istället en mycket go liten kille som är älskvärd och intelligent. Jag inser att jag kommer att heja på honom oavsett vad som kommer att hända. 

Och så händer det... Familjen blir upptäckt och det onda börjar. Här tycker jag att Thomas Harris gör det förbaskat bra. Att Hannibal råkar illa ut är det ingen tvekan om, men han avslöjar inte allt på en gång. Läsarens fantasi får ta vid och jag anar mig till både det ena och det andra. 

Hannibal överlever, hamnar på barnhem och slutligen i Frankrike hos sin farbror med dennes japanska fru. Han är utåtagerande, brottas med onda drömmar och ett stort behov av att ta reda på vad som hände honom. Minnesluckorna fylls sakta igen och leder till behovet att ta hämnd.

Det som gör boken så bra är alla tankar och funderingar som Hannibal har, diskussionerna med den japanska styvmodern samt mina egna funderingar som hela tiden lockas fram av Harris. Därför skulle jag vilja påstå att detta är en typisk bok som inte gör sig på film. För när väl uppgörelsen (filmvänlig sådan) kommer känns det som vilken bok som helst. Bokens styrka är alltså de inledande 3/4 där det kanske inte händer så mycket i den fysiska världen. Visserligen är uppgörelsen på slutet intressant och underhållande, men det är som sagt inte bokens stora behållning. 

Han är svår att inte tycka om.

En stilla storm av Giles Blunt

Under min studietid blev jag bekant med en flintskallig smålänning som jag kom att gilla skarp. Jag vet fortfarande inte vad han heter och har inte heller brytt mig om att ta reda på det. Tyvärr ses vi inte så ofta längre...
Han är en av SVT:s bokrecensenter och brukade (brukar?) sitta i morgonsoffan och komma med sina boktips. Fruset offer av Giles Blunt var en av böckerna han varmt rekommenderade. Så här i efterhand har jag inget egentligt minne av den. Har för mig att den var bra men inte något ut över det vanliga. Nu många år senare fick jag återigen upp ögonen för herr Blunt och En stilla storm.

Boken inleder med två mord som verkar höra ihop. Dock leder inte polisundersökningen någon vart och ganska snart ändrar boken karaktär när huvudpersonerna börjar gräva i det förflutna för att få fram en lösning. Fokus hamnar på 1970-talet och separatiströrelsen FLQ.

Jag har tidigare känt till att Quebec aktivt jobbat för att dra sig ur (heter det så?) Kanada, men att det har skett med våld har jag inte haft koll på. Intressant samtidigt som det känns som om boken stannar upp lite. Många namn och mer om FLQ och ibland känns det som om författaren har glömt av de ursprungliga brotten, men så är det naturligtvis inte. Sista fjärdedelen tar boken fart igen och jag ångrar nästan mina tidigare negativa tankar.

Sammanfattningsvis en bra bok, men för att tycka så måste man som läsare vara politiskt intresserad, annars finns det risk för att deckaren man har tänkt sig försvinner och blir något annat. Ett stort plus för att slutet i boken inte är förutsägbart.

Uppläsare

Vilket jobb de har... Tänk att få sitta och läsa böcker och dessutom få betalt för det. Vissa gör det till en konst, andra verkar försöka misshandla sina lyssnare. Ljudböcker har ju blivit populärt de senaste åren och är numer till för alla. Tidigare handlade det mest om en "tjänst" för till exempel människor med nedsatt syn. Och vilken tjänst sen då?

Får man tag i en bok som är uppläst för en del år sedan, av bibliotekstjänst, är risken stor att man råkar på en man (oftast) som är så knastertorr och monoton att det är helt obegripligt hur de lyckades få uppdraget från första början. Inte sällan kan man dessutom höra kollegor till uppläsaren i bakgrunden. Det går inte att lyssna till vad de läser! Tänk vad tacksamma synskadade måste ha blivit när uppgiften som uppläsare delegerades till skådespelare istället.

Jag började för någon vecka sedan lyssna på en bok av Giles Blunt, en deckare som jag snart insåg att jag egentligen inte var speciellt sugen på. Lägger jag ifrån mig den? Nej,  uppläsare är Torsten Wahlund och den mannen har i mina öron en perfekt berättarröst. Han förställer inte rösten för att tydliggöra vem i boken det är som yttrar sig. Det är det en del som gör och som gör det riktigt bra. Tomas Bolme är en, en annan är Johan Rabaeus, men inte Wahlund. Han nöjer sig bara att med sin fantastiska röst berätta en historia och det behövs inte mer än så...

Mycket gott som väntar

Böckerna hemma som fortfarande väntar på sin plats i solen blir sakta färre. Samtidigt frestas jag av mängder av böcker som väntar på mig i bokhandeln:

- Arne Dahl har kommit med en ny.
- Brobyggarna av Guillou.
- Fortsättningen på Släktet.
- Fortsättningen på Djingis Khan-serien av Iggulden.
- Eventuellt Patrik Sjöbergs.
- Högst tveksam till Zlatan - men en liten nyfikenhet finns ju.

Men framför allt fortsättningen på Giganternas fall av Ken Follett. En viss del av mig tycker att det är lite elakt av alla dessa författare som bestämmer sig för att skriva en serie böcker. Första delen kommer, som läsare blir man frälst och sen......får man vänta i ett helt år eller mer på fortsättningen.

Giganternas fall kom förra hösten och handlar om fem olika familjer från USA, Tyskland, Ryssland, England och Wales. Hur deras öden länkas samman under 1900-talet. Första boken börjar några år innan Första världskriget bryter ut och slutar några år efter kriget.
Boken är helt igenom fantastiskt bra. Kanske väl mycket förhållanden och kärlek hit och dit, men eftersom det kommer ytterligare två (har jag för mig) böcker antar jag att det är nödvändigt med tanke på fortsättningen. Böckerna skall sträcka sig över Andra världskriget med om jag har förstått det hela rätt.

Så var är dom Ken? Det har gått över ett år nu.

Gåtornas Palats av Dan Brown

Gåtornas Palats gav ut i Sverige efter da Vinci koden. Detta trots att den är ca fem år äldre. Frågan är alltså varför den inte gavs ut före da Vinci koden? Jag har svaret. Den var för dålig....En okänd författare låg bakom en medioker bok och därför fanns det ingen anledning att släppa den i Sverige.
Succén med da Vinci koden ändrade allt och gjorde givetvis att man såg möjligheten att rida på framgångsvågen och därmed snabbt släppa Dan Browns övriga böcker. Bara för att krydda till det lite extra anpassade man även översättningen på bokens titel, från den engelska varianten, Digital fortress till Gåtornas Palats. Den icke insatte läsaren skall känna da Vinci vibbarna och därför snabbt gå och köpa den urusla boken.

För riktigt dålig är den verkligen när jag mitt ute i skogen under en löprunda väljer att stänga av skiten. Substitutet i form av musik var som en gudagåva.

Varför är den då så dålig?

Boken handlar om en kod som är ute på drift och kan förstöra verksamheten för en av USA:s underrättelseverksamheter, nämligen NSA. En kvinna ska komma åt problemet på hemmaplan med hjälp av datorer och hennes fästman får fara till Spanien för att där hitta en ring som även den är en del av problemlösningen. Och det är framförallt mannens sökande efter ringen som blir pinsamt dåligt. Så fort han kommer nära ringen försvinner den iväg, antingen på grund av att han är klantig eller på grund av andra märkliga händelser. Det blir inte spännande, enbart mer irriterande över att den här givetvis extremt intelligente mannen, som kan hur många språk som helst, är så korkad när det väl gäller. Kvinnan på hemmaplan är förresten underbart vacker (självklart!! Det går ju inte att skriva en bok om fula och korkade människor även om de beter sig hur korkat som helst).

Det finns en behållning med boken och det är att den tar upp frågan om avlyssning eller ej. Ska storebror få läsa våra mejl och avlyssna våra telefonsamtal eller inte? Måste de ha ett godkännande  från en domstol eller inte. Vem kontrollerar storebror? Har vi rätt till en personlig integritet eller inte? Dessa frågor har  blivit väldigt aktuella i och med de nya terroristlagarna i framförallt USA.  Och visst är de svåra. Jag är tveksam i vad jag tycker. Självklart vill jag ge polisen nödvändiga verktyg för att de ska kunna utföra sitt uppdrag på bästa sätt, men ska det få inkräkta på min integritet? Kommer det överhuvudtaget att göra det?

Spelar det någon roll när vi själva väljer att lägga ut större delen eller rent av hela vårt privatliv på facebook? Där är vi olika men för mig känns det väldigt främmande att blotta ut mig för allt och alla på det viset. Samtidigt blir det ju komiskt när äkta par och sambos förmedlar både det ena och det andra via facebook. Vad är syftet med det? Om jag har vill uttrycka min kärlek till min fru till exempel, gör jag det till   henne mellan fyra ögon. Om jag ska göra det via facebook vill jag hävda att syftet är ett annat, nämligen att forma min/vår sociala mask. För det är ju viktigt att tala om för allt och alla om hur himla bra vi har det, eller hur? Vad ska folk annars tro?

Träffade förresten på en yngre variant av den gamle finske längdskidåkaren Harri Kirvesniemi ute i skogen idag. Jösses vad lika de var. Han hade "tappat" huvudet på precis samma sätt Kirvesniemi. Jag antog att han var trött.