Fin har sagt upp sig som polis och återvänder till sin barndomsö där man hittar ett lik i en mosse. Efter en DNA analys visar sig att liket på något sätt är släkt med Marsalis (Fins barndomskärlek) far och Fin beslutar sig för att försöka ta reda på så mycket som möjligt innan den riktiga polisen skickar över sina utredare.
I jakten på klarhet visar det sig att Marsalis far har en hel del hemligheter i bagaget men det går inte att få något vettigt ur honom eftersom han redan är i den dementa dimman.
Boken utspelar sig i två tidsperioder. Det som händer här och nu samt det som läsaren får veta utifrån den demente Tormods minnen om vad det var som hände honom under hans barndom.
Det här är min andra Peter May bok och jag gillar den skarpt. Jag tycker om det karga och hårda i miljön och människorna. Det är som en oas mot frigolitsamhället vi har runt omkring oss idag. Det är intressant och lagom spännande. Ingen stressig bladvändare och det är som att varje ord är viktigt att läsa. Sen är det väldigt underhållande med Tormods förvirrade tankar om här och nu. Demens misstänker jag är oerhört jobbigt för både den som råkar ut för det och alla närstående och även om jag inte har några egna erfarenheter av det ännu känns berättandet i Lewismannen väldigt äkta i tragiken men även humorn i vad som sägs och tänks.
Avslutningsvis tycker jag att slutet på boken är fenomenalt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar