LCHF och Lidingöloppet

Jag frångår mina vanliga inlägg med ett som jag bara måste få ner på pränt. Och bloggen heter ju faktiskt bockermm så helt ute och cyklar är jag ju inte.

Våren 2010 var jag igång med min träning och jag var nöjd med flåset och självkänslan var på topp som den brukar när jag känner mig något så när tränad. Semestern kom och en hel månad försvann utan att jag hade rört en fena. Jag blev riktigt, riktigt förbannad på mig själv. Konsekvensen blev att jag anmälde mig till 2011 års Göteborgsvarv. För att förstå hur galet detta var i min värld krävs en liten historik:

Jag har alltid spelat fotboll och löpning är förknippat med försäsongsträning. Blött, kallt, utan boll och med en helvetes massa ångest. Jag minns fortfarande hur vi tränade en timma brottning med Frank Steen i ÖIS brottningslokaler. Han körde bokstavligen skiten ur oss. Att några spydde under eller efter träningen var en regel och inte ett undantag. Någonstans djupt inne i mig älskade jag den här träningen men våra tränare hade den briljanta idéen att vi efter brottningen även skulle ta oss till Skatås och springa antingen 8:an eller 10:an. Detta var på den tiden det inte var belyst på 8:an. De första kilometrarna handlade alltid om att överleva och att vakna för en manglad kropp och en mentalt uttömd hjärna. Sen kom de två raksträckorna. För de som inte har sprungit 8:an i Skatås kan jag tala om att det finns två raksträckor och att de är låååånga. Eftersom det dessutom inte fanns något ljus kände vi oss som Sisyfos och Tantalos i den grekiska mytologin.Väl hemma var jag så trött att det inte gick att sova.

Jag var alltså löpmässigt mentalt skadad när jag tog beslutet men det kändes nödvändigt. Min teori var att om jag bara hade ett mål med min träning skulle det bli svårt att smita undan eller låta tiden bara rinna iväg. Träningen bestod framförallt av löpning och cykling.

Två saker fick mig att börja njuta av löpningen mer och mer:

1. Ljudböcker, denna fantastiska möjlighet, så småningom även musik.
2. Egen tid och eller barnfri tid.

Det tog inte speciellt lång tid förrän jag började längta ut till skogen, denna fantastiska känsla.

Kvällen innan Göteborgsvarvet åt jag pasta och ännu mera pasta. Jag åt så mycket pasta att jag hade spykänslor resten av kvällen. Och jag undrar om inte känslan fanns kvar även efter nattens sömn?

Löpningen fungerade jättebra! Jag höll ett bra tempo under hela loppet fram till Götaplatsen då någonting hände. Jag tog slut med bara några kilometer kvar. En dextrosol i munnen hjälpte inte eftersom jag var för trött för att fatta att den skulle ätas upp och inte sugas ner. Jag var ju snustorr i munnen.... Efter ett tag spottade jag ut och malde på. Min förklaring till att jag "dog" har hela tiden varit att vid Götaplatsen fanns en klocka och jag såg att jag skulle nå mitt mål att komma in på under 1,45. Min förklaring har alltså alltid varit mental. Jag slappnade helt enkelt av när jag såg att jag skulle klara det. Väl i mål var jag totalt slut. Benen var slut men framförallt var jag som i en dimma i upp emot tre timmar efter målgång.

Måndag vecka 7 i år 2012 började jag äta enligt LCHF. Eftersom majoritetens uppfattning är att det är en bantningsdiet vill jag starkt påpeka att jag aldrig har varit överviktig. Bara mer eller mindre vältränad. Jag vet inte hur många gånger folk har lyft på ögonbrynen med kommentarer i stil med: "Det behöver väl inte du?" Efter att först ha läst Jonas Coltings "Den nakna hälsan" och sedan även Andreas Eenfeldts "Matrevolutionen" är jag övertygad om att LCHF I första hand är rätt sätt att äta för att helt enkelt må bra.

Hursomhelst blev nästa utmaning Lidingöloppet hösten 2012. Under träningen på våren upplevde jag att jag kunde springa hur länge som helst. Träningsdosen låg på samma nivå som inför Göteborgsvarvet. I somras råkade jag dock ut för en liten olycka vilken gjorde att en månads träning försvann. Med ungefär två månader kvar var jag tvungen att börja om från början. Korta sträckor som gradvis blev längre. Med två veckor kvar hade jag kommit upp i 15 kilometer som längst i min träning. Då blev jag förskyld. Att jag skulle åka upp och springa i vilket fall som helst var självklart men jag var grinig över att min uppladdning inte hade varit den bästa. Lidingöloppet är trots allt 30 kilometer, en sträcka jag tidigare inte varit i närheten av.

Kvällen innan loppet åt jag inget märkvärdigt, två egenbakade LCHF-mackor och lite grädde med hallon. Frukosten var detsamma på löpdagen.

Under Lidingöloppet serveras vatten och sportdryck vid de första stationerna. Efter, jag tror att det är 15 kilometer, serveras även kanelgifflar, coca cola, kaffe, bananer och saltgurka. Även sådana där giftbars som vissa tro att de ska springa bättre av. Alla jag har kommit i kontakt med som har sprungit Lidingöloppet har varit rörande överrens. "Drick vid varje station och ät allt du kommer över". Jag drack vatten och åt två små saltgurkor (inte för att jag var sugen utan för att jag tänkte att det kunde vara vettigt för att få i sig lite salt). Inte någon gång under hela loppet kände jag att jag skulle vara i behov av att äta. Mina ben flöt fram i en härlig löpupplevelse och först med ca 5 kilometer kvar började jag känna av tröttheten. Men den var enbart muskulärt. Nedförsbackarna blev bra jobbiga för låren på slutet och visst fick jag bita ihop för att hålla ett bra tempo hela vägen in i mål. Väl i mål var jag trött, riktigt trött. Hoppade in i ett tält och slappade lite medan jag väntade på min kollega som hade ett senare startnummer. Jag var oerhört nöjd med loppet och samtidigt som jag analyserade det kom det upp för mig att jag inte var i närheten av samma trötthet och dimmighet som jag hade upplevt ett och ett halvt år tidigare. Det var något jag defenitivt inte hade förväntat mig med tanke på hur min uppladdning hade sett ut.

Jag kan bara se en förklaring och det är kosthållningen. Tidigare ansåg jag och de i min närhet att jag åt nyttigt. Det vill säga lagad mat med pasta, ris, potatis mm. Ingen läsk, ytterst sällan skräpmat och ingen alkohol.

Anledningen till att jag började med LCHF var förutom det jag tidigare nämnt även för att jag var nyfiken på vad det skulle ge för effekt på min träning. Det har jag fått svar på nu. Nästa mål blir ett maraton. Ett mål som var rejält skrattretande för ett par år sedan.

Från vaggan till deadline av Robert Gustafsson

Detta är ren och skär underhållning kombinerat med en liten inblick i hur personen Robert Gustafsson fungerar.

Först och främst måste sägas att har man möjlighet att välja är jag övertygad om att man maximerar upplevelsen om man lyssnar på den här boken. Robert läser själv, med allt vad det innebär, samtidigt som han har lagt in en mängd ljudeffekter som förhöjer humorn ytterligare. En krydda man inte får vid egen läsning.

Vid ett flertal gånger har jag ohämmat skrattat högt oavsett om det har varit i min ensamhet, på cykeln eller i bussen. Först efter utbrotten har jag tittat mig omkring med insikten att jag kanske förefaller lite märklig. För vem tror att en cyklist i piskande regn är annat än galen om han plötsligt brister ut i ett asgarv?

Förutom de roliga inslagen i boken får man en inblick i den komplexa människan Robert Gustafsson samt hur det är som "världskänd" svensk komiker. Jag inser att jag har missat oerhört mycket av det han har gjort men ändå kändes det som om jag kände honom. Jag var faktiskt en av dem som tittade på Björnes magasin när det begav sig. Så fel man kan ha. Roller och personligheter är trots allt två olika saker och självklart är det inte personen Robert Gustafsson man "känner". Men eftersom det är skådespelaren man ständigt ser är det nog naturligt att man tror sig känna människan också.

Det glädjer mig att han dessutom är ärlig med hur familjelivet och privatlivet har fungerat eller i mina ögon inte fungerat under skådespelarkarriären. Som offentlig person får man offra mycket, speciellt om man dessutom är arbetsnarkoman. Återigen ger det mig en insikt i hur mitt eget liv ser ut och hur jag vill ha det. Lycka för mig är inte jobbet och kommer aldrig att bli, oavset hur mycket jag trivs med det. Att umgås med familjen och se, få ta del av grabbarnas utveckling är värt mer än allt annat.

Även om det känns som om de stundom anstränger sig för att knäcka stackars pappa ;)

Ögat som ser av Giorgio Faletti

Rika människor mördas i New York. De placeras i olika ställningar som har med seriefiguren Snobben att göra. En av de mördade är borgmästarens son vilket gör att borgmästaren ber sin bror och före detta polisen Jordan Marsalis om hjälp. Marsalis får så småningom hjälp av en italiensk polis som har mist synen under tämligen hemska förhållanden. 

Ögat som ser är en riktig "bladvändare". Intressant, spännande och framförallt lite annorlunda. Om det är språket, karaktärerna eller bara drivet i storyn som gör det vet jag inte riktigt, men det kanske inte är så viktigt. 

På det hela taget är det alltså en läsvärd bok som tyvärr har två minus. 

Det första är att alla är så vackra hela tiden. Att man som författare själv inte blir trött på att beskriva den ena karaktären efter den andra med superlativ efter superlativ? Jag kanske överdriver lite. Det gäller naturligtvis inte alla karaktärer i boken men alldeles för många, i mina ögon. 

Nummer två är lite mer krångligt. Den italienska polisen Maureen Martini får synen tillbaka efter en operation vilket i sig kanske inte är så konstigt. Märkligare blir det dock när hon ser syner med sina nya ögon som hon för övrigt har fått av det första offret. 

Jag har i största allmänhet inga problem med udda händelser och förklaringar i böcker men de måste passa in i sitt sammanhang. Om en bok är helt "normal" i sin handling känns det väldigt märkligt att en sådan här sak slinker in. 
Att det däremot inträffar övernaturliga händelser i en fantasy-bok känns onekligen mer hemma än i en deckare utan andra liknande ingredienser.

Giorgio Faletti har sammantaget gjort det godkänt vid de två tillfällen jag har läst honom (även Jag dödar). Han kommer att få fler chanser.

De samvetslösa av C.J. Box

Två barn bevittnar ett mord när de ska ut och fiska. De blir upptäckta och måste fly för sina liv. Mördarna är före detta poliser och de lyckas övertyga den lokale "sheriffen" att de ska vara med i sökandet efter barnen.

Boken har ett bra tempo och är en riktig bladvändare. Det enda negativa är att författaren av någon märklig anledning har ett behov av att sammanföra huvudpersonernas tidigare historia (relationer) mot slutet. Ett "avslöjande" som inte tillför något utan känns meningslöst. Kanske ett försök till att få ett djup i boken men eftersom det inte är den typen av bok så.....

Boken är som en gammal hederlig bra actionfilm. Bra underhållning helt enkelt.

Två soldater av Roslund & Hellström

Tre sekunder är suverän, Edward Finnigans upprättelse riktigt bra, likaså Flickan under gatan. 

Det är alltid roligt med författare som utmärker sig med en alldeles egen stil. Det har utan tvekan Roslund & Hellström. Deras böcker känns brutalt äkta, känns på riktigt. De utmärker sig även med att polisen i böckerna Evert Grens i stora delar av böckerna lyser med sin frånvaro. Det blir mer fokus på karaktärerna runt i kring, inte minst brottslingarna. Samhällskritiken är även den påtaglig och framförallt är språket i böckerna originellt. Lite ryckigt och otydligt. Parallella konversationer, tankar, nutid och dåtid som blandas på ett intressant sätt så länge man hänger med. Allt detta har jag hittills sett som positivt i böckerna.

Två soldater börjar dock så ryckigt i sitt språk att jag fullt ärligt måste erkänna att jag inte riktigt hänger med. Förvissad om att det kommer klarna längre fram fortsätter jag. Och klarnar gör det men det tar så lång tid att jag tidvis känner mig riktigt korkad.

Boken handlar om gängkriminalitet i Stockholm. En av ledarna sitter inne, den andre är på utsidan. Efter ordentliga förberedelser flyr han på insidan och jakten efter dem är i full gång.

Temat är mycket intressant, inte minst med tanke på de bekymmer vi har haft i Göteborg (Hisingen) med ungdomar som har haft som mål att sätta eld på sin omgivning. Tyvärr räcker inte detta för mig. Det som tidigare har känts positivt har ingen verkan på mig i Två soldater. Språket har jag nämnt, Ewert Grens karaktär känns lite uttjatad även om han faktiskt verkar vara på väg mot något annat. Spänningen är inte heller den tillräcklig vilket gör att endast temat inte orkar lyfta boken i sin helhet. Ganska tidigt börjar jag önska att den ska ta slut.

Som roman håller den inte den kvalité som jag hade hoppats men jag är säker på att detta är en av de där böckerna som kommer att hänga kvar länge i mitt medvetande. För den berör och får mig att fundera.

Det kanske är ett gott betyg i sig?

Morgon i Jenin av Susan Abulhawa

Morgon i Jenin handlar om en palestinsk familjs öden från 1940-talet och fram till 2000-talet.

Anledningen till att jag köpte boken på rean i våras var just för att jag kan för lite om konflikten i Palestina/Israel. Att det är en våldsspiral som har pågått i drygt 60 år och att konfliktens ursprung grundlades efter andra världskriget är jag väl förtrogen med, men sen då.....

Jag är nämligen en av de där som under alla år har hört talas om allt som händer "där nere" men som aldrig egentligen har orkat ta till mig av de hemska händelserna. För hemska är de och det är otroligt frustrerande att läsa om enskilda öden eftersom de verkligen berör. En bok driver, en bok engagerar och en bok lämnar en inte oberörd. Jag tror det är omöjligt att läsa Morgon i Jenin utan att fälla tårar. Anledningen till att de fälls i mitt fall är både på grund av den frustration över hur korkat världssamfundet var när de skapade detta jätteproblem samt äktheten i dessa människors öden.

Tänk att en dag bli bortförd från sitt hem. Ett hem som har varit familjens i generationer. Jag tror att det är en omöjlig tanke. Den är absurd för oss i vår trygga tillvaro. Samtidigt är den en verklighet för så många andra. Lillebror ligger ner, lillebror blir sparkad på och ingen, ingen vill vare sig se eller hjälpa till.

Hur är det möjligt? Varför har det tillåtits?

Orättvisor är svåra att begripa sig på, lika svåra som orsakerna till varför vi väljer att engagera oss vissa saker och inte åt andra. Vi i de industrialiserade länderna äter oss till döds samtidigt som våra medmänniskor i fattigare länder svälter. Vi i väst säljer vapen för att andra ska kunna ta död på varandra. Varför då? För att kunna ha en dator till i familjen.

Det senaste är att vi inte vill ha trängselskatt i Göteborg. Det kortsiktiga i vår plånbok är viktigare än våra barns framtid.

Dalai lama senast och nu Morgon i Jenin får mig att tänka men inte förstår jag mer för det.

Lycka! av Howard C Cutler

Lycka! är en handbok i konsten att leva av Howard Cutler med bistånd av Dalai lama. Cutler bygger sin bok på intervjuer med Dalai lama och resultatet blir riktigt bra.

Hur blir jag lycklig? Svaren är allt som oftast självklara när man läser om dem men varför är de inte så självklara i praktiken?? Stress, märkliga krav och underliga prioriteringar är det som gör mig irriterad i vardagen. Jag vet om det men har allt för sällan kraften att förändra mitt beteende. Förhoppningsvis kommer den här boken att hjälpa mig. För när den egna analysen väl har ägt rum känns det som om man har det hela svart på vitt. Då finns inga ursäkter för att inte åtgärda och förbättra.

Ett exempel från boken är att man ska försöka undvika de situationer som får en på dåligt humör. För min del är det utan tvekan så att jag blir en direkt dålig pappa när jag är stressad. Alltså är lösningen enkel. Undvik att försätta dig i sådana situationer.... Nu när jag har detta i bakhuvudet har jag även en möjlighet att förändra och förändra ska jag. Medvetenheten måste finnas i "stridens hetta". Det går inte att enbart vara efterklok.

Mycket i boken handlar även om förståelse, medkänsla, empati och tålamod. Egenskaper som man alltid kan förbättra men det görs inte på egen hand. Det gäller att träna sig på detta lika mycket som allt annat. Det kanske till och med går att kombinera en joggingrunda med vissa mentala övningar?!

Sammantaget tycker jag att Lycka! är en bra och viktig bok. En av de där som kanske kan förändra/förbättra mig som människa.