Elva minuter av Paulo Coelho

För flera år sedan läste jag Alkemisten av Coelho och jag vill minnas att jag tyckte den var riktigt bra. Efter att ha pratat böcker på jobbet dök hans namn upp och min kära kollega rekommenderade boken Elva minuter. Jag tänkte något i stil med varför inte, jag har ju bara läst en enda av hans böcker.

Boken handlar om en ung brasilianska som hamnar i Schweiz. Hon blir prostituerad och räknar med att en dag återvända hem till Brasilien. Det är den fysiska resan hon gör, men bokens egentliga handling berör Marias inre resa och funderingar kring kärlek, sex, smärta och människors lycka eller rent av olycka. Till en början försöker jag fokusera på alla de funderingar Maria har om några av mänsklighetens viktigaste funderingar. För många är de. Efterhand börjar dock mitt huvud säga stopp! jag orkar inte ta in mer. Så otroligt många tankar denna kvinna har. Jag börjar mer och mer känna mig som en idiot. Själv har jag fullt upp med att få vardagen att gå ihop. Mina tankar är på följande nivå:

- Vad ska vi äta?
- Varför fick just vilding nummer två ett utbrott?
- Hinner vi köra en tvätt innan läggdags?
- Om ungarna somnar som de ska kanske vi får tre timmars "egentid".
- Hinner jag träna idag?

Jag är övertygad om att den här boken har varit viktig att läsa och jag har med all säkerhet blivit lite klokare och definitivt berörd, men likväl var jag tacksam när jag kunde lägga ifrån mig den.

Djup, djupare, Coelho känns det som just nu. Och lite tråkigt att jag inte orkade/kunde hänga med hela vägen. Men alla tankar och funderingar tog till slut kol på mig.

Varför har inte jag alla dessa tankar? Har jag inte tid eller beror det helt enkelt på att en lycklig människa inte har behov av problematiska tankar om sex och kärlek?

Skurkar, skrönor och andra rövarhistorier av Jeffrey Archer

Oj! Vad roligt med noveller igen. Jag kan egentligen inte komma ihåg när jag senast läste en novellsamling, men Skurkar, skrönor och andra rövarhistorier av Jeffrey Archer var precis vad jag behövde. De senaste böckerna har varit av lite blandad karaktär. Någon tung, någon deckarvariant och så nu denna, småtrevliga och finurliga samling. Herr Archer har visst tillbringat ett par år i fängelse ( jag har inte kollat upp varför) och efter detta skrivit denna novellsamling som baserar sig på de historier han fått höra där.

Mycket trevlig läsning! Just detta att få en historia presenterad för sig på ett effektivt sätt och som allt som oftast avslutas på ett lustigt och inte allt för förutsägbart sett. En klar favorit var den om skiljsmässan som höll på att gå åt skogen för den ena parten men som fick en riktigt rolig vändning.

Vid nästa bokrean, bara fem månader kvar, får jag inte glömma att hålla ögonen öppna efter fler noveller.

Min Sista Baldacci?

Efter att ha läst en del "djupare" böcker var det dags för något mer lättsmält. Det blev Geniet av David Baldacci. Det var ju inte så länge sedan jag läste Kamelklubben, vilken jag inte var jättenöjd med, men jag hade lovat mig själ att ge Baldacci en chans till. Handlingen känns igen. Två privatdetektiver, före detta secret service ska undersöka ett mord där givetvis CIA är inblandade och därmed är soppan på spisen. Helt ok underhållning men Baldacci tar som jag tidigare nämnt gärna i och sanningen är den att jag numera har läst så många liknande böcker att de inte intresserar mig längre. Framförallt tycker jag det är lustigt när vissa författare verkar ha en panisk skräck för att folk ska tycka att deras böcker är allt för förutsägbara. Medicinen är givetvis att slå knut på sig själv för att sedan kunna slå sig för bröstet med ett enda stort HA! det kunde ni inte lista ut...
Problemet är bara att jag som läsare blir helt nollställd inför alla vändningar och dubbelspel och orkar inte engagera mig i författarens geniala plan, HA! där fick jag till det.

Vredens druvor avklarad

Nu äntligen är det slut med Vredens druvor av John Steinbeck. En bok jag började lyssna på för ett antal månader sedan. Äntligen i den mening att sommar och semester har rubbat mina "lyssnarutiner" fullständigt. Jag har inte alls legat på min normala nivå. Delvis även på grund av att inläsningen inte var av bästa kvalité. Jag hade helt enkelt svårt att höra boken när jag var ute och cyklade.

Boken var i sin helhet bra. Det som var bra med den var just det männskliga, som jag har varit inne på tidigare. Livöden och orättvisor som det inte går att skaka av sig. Slutet var även det lite oväntat, vilket alltid är bra trots att jag gärna hade sett en annan vändning.

Hursomhelst ska det bli riktigt kul att börja med någor nytt igen. Det var ju ett tag sedan.

Boktjuven av Markus Zusak

Hur kan man skriva så här bra?

Jag är övertygad om att jag precis har läst en av de absolut bästa böcker jag någonsin kommer att få läsa. Hur kan man skriva så bra? Jag är medveten om att risk finns att mitt beröm kommer att kännas överdrivet och om någon någonsin kommer att läsa detta, tänker att jag skruvar upp förväntningarna väl mycket. Men, återigen. Hur kan man skriva så bra?
Den är inte våldsamt spännande, men har en värme, kärlek och framför allt humor som leder till både skratt, ibland asgarv, och tårar (den får mig att tänka på filmen Livet är underbart av Roberto Begnini). Jag får den där härliga ivern att pracka på alla i min närhet att läsa detta mästerverk, både för att den är så bra och för att jag tycker att det är något man bör läsa. Det är inte bara tidsfördriv, det ger även själen en rejäl dos av... ja vadå? Det är svårt att förklara men det är nästan som om jag känner mig som en bättre människa efter att ha läst Boktjuven av Marcus Zusak. Nu står jag dessutom inför ett svårt framtida val. Vågar/vill jag läsa något mer av Zusak? Blir jag besviken eller är det möjligt att han håller samma nivå på sina övriga böcker? Jag har aldrig sett mig själv som feg, alltså måste jag läsa något mer av honom, men inte just nu. Utan problem skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om den här boken. Men jag vet min plats. Här ska inget förstöras istället citerar jag framsidan på boken (sådana citat som jag i ett tidigare inlägg kritiserade, Strindbergs stjärna).

"Köp den, låna den eller stjäl den, men framförallt: Läs den!" SvD

En internationell sensation

Jag har alltid varit lite road av alla små berömmande citat, om hur bra boken man precis köpt ska vara. De står gärna längst bak på sista sidan eller alldeles i början. Självklart säger det sunda förnuftet att man bör ta dessa citat med en nypa salt, och alla har vi olika smak, men i bland blir jag häpen.
Strindbergs stjärna av Jan Wallentin är ett lysande exempel. Längst bak kan man läsa att boken redan har blivit en internationell sensation, med översättningar på väg i fjorton länder. En internationell sensation är i mina ögon ett rätt så kraftfullt utryck. Boken måste ju vara hur grym som helst! Min smak är naturligtvis ingen norm, men eftersom jag inte någonstans har förståelse för hur boken skulle kunna bli en internationell sensation är det lätt att bli road.
Andrees ballongfärd i slutet på 1800-talet är grunden i handlingen. Färden ska ha haft ett hemligt syfte. I Dalarna (nutid) hittas ett märkligt fynd som har med ballongfärden att göra. En professor vid namn Don Titelman dras ofrivilligt med i intrigerna.
Så långt låter det hela intressant. Jag blir som alltid fångad när böcker har en historisk anknytning. Men boken saknar förklaringar och är i mina ögon inte välskriven. Saker bara händer utan att man får någon vettig bakgrundsförklaring. Dons syster til exempel är ett ess utan dess like. Men hur kommer det sig? Varför?
Boken har dessutom övernaturliga inslag, vilka jag i och för sig skulle kunna gilla, men även här tycker jag inte att det är speciellt underbyggt.
Boken är absolut ingen katastrof, den har flera behållningar men jag kan inte rekommendera den.

Chansningen gick hem

Bokrean skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om, men det får bli till våren 2012 när det är dags igen. Hursomhelst så blir det alltid en och annan chansning på bokrean och det är alltid lika roligt när de går hem. Släktet av Guillermo del Toronto och Chuck Hogan var ett verkligt impulsköp som jag inte hade planerat efter att ha lusläst katalogerna. En vampyrbok som dels utspelar sig i dagens New York och dels i Europa före och under andra världskriget. Jag har egentligen svårt att sätta fingret på varför jag tycker att den är bra. Den känns ambitiös på så sätt att det mesta känns tydligt underbyggt. Det är inte så att vampyrer helt plötsligt går loss på var och varannan människa. Istället finns det en tydlig story och utvecklingen kommer steg för steg. Sen jäklar får huvudpersonerna det hett om öronen.
Förutom att boken helt klart är spännande så kom den kanske bara rätt i tiden för mig. Det var ett tag sedan jag läste något liknande och nu passade det. Ser fram emot de två kommande böckerna i serien. Den tredje och sista har givetvis inte kommit ut ännu.