Gustavs grabb av Leif G W Persson

Ju mer jag tänker tillbaka på Gustavs grabb desto bättre blir den. Leif G W Persson skriver mycket trivsamt och lättläst om sin uppväxt och klassresa. Mycket av det han berättar hade förmodligen blivit ännu roligare att läsa om jag själv hade haft åldern inne och upplevt samma tid. Istället blir det genuint intressant. Dessutom gillar jag humorn i boken. Den är lite torr och inte helt självklar men mycket underhållande när jag väl fattar vinken.

En bit in i boken hettar det dessutom till vilket är roligt eftersom boken då får ytterligare en dimension. Det är när han berör sin del i Geijeraffären på 70-talet. Dels ger han en annan bild av Palme än vad jag tidigare haft och dels är det på något sätt skönt att få ta del av hur hårt Geijeraffären drabbar Persson. Inte att jag njuter av hans olycka men det känns viktigt att män med hög machofaktor (via media givetvis) vågar visa sin sårbarhet. Det känns inte självklart i dagens "sociala mask" samhälle.

Boken har i mina ögon två syften. Dels är det som Persson själv skriver en slags biografi om hans egna klassresa. Men jag ser även ett annat syfte, ett vackert sådant som berör mig oerhört mycket. Jag ser boken som en hyllning till Leif G W Perssons far.

Detta är något som verkligen känns i magen på mig. För jag känner att jag vet alldeles för lite om min egen far. Han om någon har gjort en otrolig resa (där givetvis även min mor är inblandad). Det finns så många luckor i den resan som måste fyllas igen och det är inte svårare än att få tummen ur och korsförhöra honom. Men det ska göras också.... Samtidigt har jag själv två grabbar och min högsta önskan är givetvis att de kommer att tycka att de har världens bästa pappa. Kan det finnas något viktigare än det?

Slutligen är uppläsaren Peter Andersson fantastisk bra. En bättre uppläsare för Gustavs grabb kan jag inte tänka mig.

Den hemlige kocken av Mats-Eric Nilsson

Jag har alltid strävat efter att äta så hälsosamt som möjligt. Dock finns det så många olika nivåer man kan ligga på i sin ambition att äta nyttigt. Snabbmat eller inte? Färdiga produkter eller lagade från grunden?

Måndagen vecka 7 började jag därför med att äta LCHF-kost. Inte för att jag var överviktig utan för att jag tyckte att det lät vettigt och för att jag var nyfiken på resultatet. Och resultatet är jag mycket, mycket nöjd med men uppenbarligen kan jag gå ännu längre. För varför ska jag nöja mig med att äta det som i mina ögon är hälsosam mat när jag tydligen kan bli ännu mer hälsosam? Mats-Eric Nilsson har med sin bok Den hemlige kocken vidgat mina vyer ytterligare.

Det hjälper inte att laga maten från grunden. Det är en bra idé att lära sig vad maten jag köper i affären faktiskt innehåller. För varför ska där finnas oändliga mängder färgämnen, aromer, konserveringsmedel och allt vad det nu kan vara. Om en matvara håller bra kvalité varför då spetsade dem med alla dessa  märkliga tillsatser?

Mat är roligt att laga och om den dessutom är av yppersta kvalité är det en investering i min och min familjs hälsa. Det må vara att matkassen har blivit dyrare men i det långa loppet är det värt varenda krona. Och det vore väl märkligt om jag hellre lade pengarna på materiella ting som jag ändå bara har glädje av för stunden?

Boken har en historisk inledning som är intressant men som jag inte har någon större ro till att lägga tid på. Jag vill framåt, vill veta hur det ser ut idag. Och det ser inte speciellt trevligt ut. Lustigt men inte trevligt. Hur har vi kunnat hamna i detta matträsk? Vi stoppar i oss så mycket skit så att jag blir äcklad och då är det inte allt socker jag syftar på den här gången.

Fortsättningen på boken är oerhört intressant där Nilsson går igenom hur våra matvaror produceras och hur de blir dopade med allt möjligt skit. Avslutningsvis går han igenom alla E-nummer i vår mat och förklarar vad de är för något samt vad de har för kända hälsorisker. Denna del är utmärkt som lexikon.

I slutet av boken skriver Nilsson något i stil med: Har man väl fått upp ögonen är det omöjligt att blunda igen.

Born to run - Christopher McDougall

Söker man motivation behöver man inte söka längre. Oj! Vilken intressant och underhållande bok. Tillsammans med Matrevolutionen, Den nakna hälsan och Den hemlige kocken (som jag ännu inte läst ut) är Born to run en av grundpelarna i mitt nya liv.

Jag har sedan två år börjat löpa och cykla regelbundet. Ett Göteborgsvarv är gjort, nästa ska avverkas 2013. Lidingöloppet stundar och fler mål ska avverkas under de närmaste 30 åren (minst!).  För efter att ha läst den här boken finns inga hinder som är höga nog. Jag är skapad för att springa och det är precis vad jag tänker göra.

Det som genomsyrar boken är Tarahumarafolket. Ett skyggt folk i Mexico som tycks kunna springa hur långt som helst utan skador och med en glädje som förundrar. Detta i de enklaste sandaler. Och då är det inte maratonsträckor vi pratar om. Nej, inte sådant småpotatis. Betydligt längre...

Vad är det som händer med oss egentligen? Som små kan vi inte transportera oss gående. Vi bara måste springa. Efter ett antal år är det i princip tvärt om. Löpning ses av alldeles för många som något jobbigt och definitivt allt annat än glädjande. Varför denna förändring? Varför har vi dessutom ont överallt när vi ska springa när våra kroppar är konstruerade för att just springa? Dessa är några av frågorna som McDougall besvarar i sin bok.

Jag har uppriktigt sagt svårt att begränsa mig när jag ska skriva om den här boken och får helt enkelt göra så att jag avslutar här med att Boken måste läsas!!!!! 

Den vite ryttaren av Bernard Cornwell

Den vite ryttaren är den andra boken om Uthreds kamp i 800-talets England. Den första boken, Det sista kungadömet, var bra men den här är ännu bättre. Den har samma ingredienser men Uthred velar inte lika mycket mellan sina lojaliteter och dessutom händer det mer i den här boken. Spänningen får fart på boken och tillsammans med brutaliteten (som måste finnas i en bok om vikingar...) och den råbarkade humorn blir det ett väldigt bra resultat. 

Alltid lite extra roligt när del två i en bokserie överträffar den första. Det ska bli kul med del tre som dock får vänta eftersom jag dels inte har den och för att jag är ivrig att påbörja en bok om ett helt annat ämne - Löpning!

Det sista kungadömet av Bernard Cornwell

Det sista kungadömet utspelar sig i 800-talets England. Huvudperson är Uhtred, en nioårig pojke som blir tillfångatagen av danerna under deras invasion av England. Av olika skäl uppfostras han som en dan och lär sig att tycka om deras religion samt deras sätt att leva, där kämpen och krigaren glorifieras. Ett svek gör dock att han ofrivilligt tar sig tillbaka till sina egna och där hjälper kung Alfred att bekämpa inkräktarna.

Det här är en verkligt underhållande bok. Den skrivs på ett råbarkat och hastigt sätt. Det blir inga större miljöbeskrivningar eller känsloanalyser. Saker och ting sker utan omsvep och det känns efter ett tag helt rätt. En bok som har detta tema ska skrivas på just detta sätt. Känslan jag får är att jag läser något autentiskt och det beror mycket på just detta sätt att skriva samt att den är skriven i jag form.

Ett minus i boken är att när huvudpersonen Uhtred hoppar lite mellan de två motpolerna blir han utan omsvep accepterad var han än befinner sig. T ex så är han öppet för danerna i hela boken vilket syns tydligt gentemot hans landsmän. Det känns inte så troligt. Inte heller att han utan betänkligheter kan dräpa fiender oavsett vilken sida han står på.

En stor behållning i boken är danernas syn på katolicismen. Vid ett antal tillfällen har Cornwell fått mig att skratta riktigt högt. Det går ju att driva ganska skarpt med katolicismen, framförallt med tanke på hur den utövades under den här tiden. Och det blir perfekt när danerna med sin asatro ser på engelsmännen som fullständiga galningar när de ska be om och om igen och försaka all njutning som livet ger.

Samtidigt känns det som om boken saknar något för att bli en riktig höjdare men jag har svårt att sätta fingret på vad det är. Det enda jag kan tänka mig är att sättet boken är skriven på (som jag gillar) eventuellt gör den mindre engagerande och spännande.

Oavsett är det en bok att läsa...

Vår egen förrädare av John Le Carré

Mitt första möte med denne gigant blir inte riktigt fulländat. Efter halva boken orkar jag inte mer och lägger ifrån mig verksamheten. 

Vår egen förrädare handlar om ett brittiskt par som träffar på en rysk penningtvättare i Västindien. Vad John Le Carré sysslar med övergår mitt förstånd. Enkelt uttryckt förstår jag nästan ingenting. Förmodligen i en tanke att skriva roligt och underfundigt vävs tankar och repliker in i varandra så att jag i första hand blir förbryllad och i andra irriterad. Meningarna är hafsiga och avbrutna. Jag får verkligen koncentrera mig på vem som säger vad eller för den delen tänker. Och så håller det på utan att handlingen egentligen drivs framåt.

För att försvara Le Carré måste jag nämna att han har konkurrerat med fotbolls EM och att jag därför inte har läst så många sidor i taget. Samtidigt finns det ingenting i boken som har fått mig att vilja läsa mer av den. Ögonlocken har snabbt känts påfallande tunga och nu ger jag upp.

Örnens väg av Wilbur Smith

Örnens väg är min första Wilbur Smith bok. Det är alltid spännande att bekanta sig med en ny författare eftersom man inte har en aning om vad som väntar. Det som lockade mig med just den här boken var att handlingen verkade utspela sig i både Israel och Sydafrika. Miljöer som inte är allt för vanliga i de böcker jag hittills läst. 

David är en rikemansson som bestämmer sig för att strunta i de planer familjen har för honom för att istället bli flygare. Efter flygutbildningen reser han runt i Europa tills han träffar den israeliska kvinnan Debra. Han hamnar i det israeliska flygvapnet tills han och Debra efter många om och men reser vidare till Sydafrika för att få leva sina liv i fred.

Denna äventyrsroman hade förmodligen varit en favorit för mig för ca 15-20 år sedan. Den påminner till viss del om filmen Top Gun med Tom Cruise. Men som 30+ och med ganska många böcker i bagaget känns Örnens väg ytlig i sin karaktär och med lika mycket djup som en vattenpöl. Boken är i mina ögon inte avsedd för vuxna människor. Huvudpersonen David har allt. Han är rik, snygg och charmar givetvis alla. Det blir så sliskigt att man storknar. De gånger det dyker upp problem i boken  och dessa är ganska rejäla behandlas de nästan varje gång lite snabbt för att sedan falla i glömska. Exempelvis Debra som till en början inte vill ge sig till David för att några sidor längre fram kasta sig över honom med noll tankar på det som till en början bromsade henne. Detta återkommer gång på gång och därför känns inte boken ämnad för vuxna. Den saknar så mycket verklighet i hur människor beter sig att jag tappar i intresse. 

Utöver detta blir handlingen mer och mer löjeväckande och när Debras tragiska öde tillslut får en lycklig vändning så är det så mycket Hollywood att det inte går att göra annat än att skratta. 

Ändå blir jag berörd av vissa delar i boken men förklaringen till det har nog mer att göra med att jag börjar bli blödig än att boken skulle vara bra. 

Mycket tveksamt om det blir någon mer Wilbur Smith bok i framtiden.