Sälen fjällmarathon och Icebug xperience, två spännande helger på rad...

Ett fjällmarathon till helgen och helgen därpå ca 75 kilometer på tre dagar. Kanske inte det optimala upplägget men ibland gäller det att bara gilla läget.

Anmälde mig till Sälen för ungefär ett år sedan. Ser fram emot att få komma tillbaka och få uppleva naturen och den härliga luften. Och så blir det ju en tävling. Den första på länge där jag springer, inte för att klara det eller överleva, utan för att faktiskt få till en bra tid. Har ingen större koll på vad det skulle vara för en tid. Terräng och höjdmeter gör det svårt att på förhand sätta upp ett tidsmål men nog sjutton blir det full satsning.

Normalt sett hade jag aldrig valt att en vecka efter ett fjällmarathon springa ytterligare en tävling. Men gratis är gott och då får det bli så. Tänker inte ha några krav på mig själv i Bohuslän annat än att njuta och anpassa farten till vad kroppen och kanske huvud tycker är lämpligt.

Har vänt och vridit en del på hur jag ska göra med dessa två tävlingar och kommit fram till att Sälen kommer att slita oavsett hur fort jag springer. Det blir trötta ben till Bohuslän i alla fall. Alltså kan jag lika gärna ösa på i Sälen och rikta in Bohuslän mot en upplevelse istället.

Detta kommer att bli två lopp i två helt olika miljöer. Ser fram emot det vackra men även umgänget med vänner och bekanta.

Till Sälen är vi fyra herrar som förutom löpningen garanterat kommer att ha det väldigt trevligt både i bil och stuga.

På samma sätt ser jag verkligen fram emot Bohuslän och umgänget med klubbkamrater. Ett flertal härliga människor med nära till skratt. Här blir det dessutom camping/tältning med en kanske framtida äventyrsparter. Få se hur Calle och jag klarar av det gemensamma tältlivet...:)

Träningsdisciplin

- Springer du varje dag?

- Njae..., inte varje dag men jag vill eller försöker springa så ofta som möjligt.

- Jag önskar jag hade haft din träningsdisciplin.

Den här dialogen för någon månad sedan mellan mig och en bekant har fått kugghjulen att snurra några varv.

Träningsdisciplin?

Är det vad jag har eller är det så att jag en gång hade det men att det nu har övergått till något annat?

Ja, jag tränar varje dag. Vissa dagar två gånger och det blir sällan dagar jag inte tränar.

Och för ett antal år sedan när utgångspunkten var låg..., ja då handlade det tveklöst om disciplin. Det var jobbigt att ta sig ut och springa. Det krävdes en viljeansträngning. Och givetvis är både kropp och huvud även nu för tiden trötta men där finns så mycket annat. Vetskapen om alla fördelar. Njutningen i att få röra sig och ventilera hela mig.

Disciplinen har blivit en vana och ett behov. En dag innehåller helt enkelt träning eller om jag ska kalla det rörelse. Det är lika självklart som att borsta tänderna varje morgon och kväll.

Disciplin?

Jag vill nog hävda att det krävs mer disciplin att träna lite sporadiskt. Två gånger ena veckan. Tre den andra. Då finns inte vanan och självklarheten på samma sätt och då måste det till en annan ansträngning eftersom det inte rullar på per automatik.

Det tar ett tag att bygga upp en vana och vad gäller löpning eller träning är det vettigt att skynda långsamt för att inte bli skadad. Därför ska man kanske tänka om lite och inte alltid se det som träning.

Mer om det i ett annat inlägg.

Folkhälsa intresserar inte kapitalismens fula tryne

Ge mig pengar, ge mig vinst. Mera! MERA!

Finns det något härligare? Låt oss sälja. Allt! Även vår själ. För så länge som protesterna inte är höga nog så finns ingen anledning att göra annat än att sälja. Mmmmm...., pengar!!!!

Var och varannan affär har blivit en godisbutik. Antingen fullständigt ohämmat eller lite fult undanglidande då man försöker ge sken av att man erbjuder något nyttigt.

Vad händer IKEA? Claes Ohlsson? Apoteken? Sportaffärerna? Och alla andra?

Vinsten är visst inte bra nog. Vid kassan staplas det upp med billigt socker i mängder?

Är det verkligen för mycket begärt att ta lite socialt ansvar?

Sockermissbruket är utbrett. Ordentligt utbrett dessutom. Och som alla andra missbruk är några medvetna om sin problematik medan andra inte är det. Faktum kvarstår. Det finns inget annat missbruk som leder till lika mycket ohälsa, amputeringar och död som sockermissbruket.

Det är ett socialt accepterat missbruk. Så klart att man måste få unna sig lite v a r j e d a g...

Och den som tycker annorlunda är en tråkmåns, en livshatare och extremist. Det är inte socialt accepterat att säga nej.

Därför finns inga egentliga protester mot kapitalismens fula tryne. Det får fortgå och de som hamnar i kläm är alla. De medvetna och de omedvetna. Folkhälsan går så sakteliga åt pipan.

Det är så enkelt att köpa på sig och så svårt att stå emot.

Jag tycker allt som oftast att man är sin egen lyckas smed, ansvaret är mitt, men nog sjutton blir det svårare när begäret, impulsen till gott måste kämpa precis hela tiden. Några få klarar det men den stora majoriteten gottar ihjäl sig.

Ta ansvar för folkhälsan. Kommer våra affärer någonsin göra det? Det går ju att dra en parallell till miljödebatten. Medvetenheten om att vi inte direkt tar hand om moder jord som vi borde har funnits i många år. Hur många affärer tog ställning till en början? Knappast någon. Men nu! Nu när det finns ett ekonomiskt incitament att agera så erbjuds plötsligt allehanda klimatsmarta köp åt höger och vänster.

Min åsikt är att miljön blev viktig först när man såg ekonomisk vinning av att ta ställning. Medvetna konsumenter gör ett val....

Jag äter också godis. Inte ofta och jag för en ständig kamp för att hålla det på en mycket låg nivå. En kamp jag och många andra lär få fortsätta med länge till. För vi lär knappas få någon hjälp från de ansvarslösa affärerna.

Det är tal om att legalisera vissa droger. Jag undrar....? Vilka av våra giriga affärer som efter en tid hade sålt exempelvis cannabis?

Vitt brus av Don Delillo

Jack lever ett till synes vanligt liv som familjefar och universitetsprofessor. En dag inträffar en olycka som tvingar alla i den lilla staden han bor i att evakuera. Dödsskräcken sätter fart och i grund och botten är det det boken handlar om.

Livet och framförallt döden. Hur vi lever och konsumerar. Varför och på vilket sätt och hela tiden ligger den där och lurar, döden. Sakta leder Jacks dödsångest honom in i djupare och djupare grubbleri och till slut riskerar den att ta över hans liv fullständigt.

Detta är en väldigt speciell bok eftersom den innehåller så många märkliga tankar och dialoger. Det blir verkligen som ett vitt brus av meningslösheter som kommer med strid ström. En del saker som tas upp känns meningslösa och en del riktigt tänkvärda. Originellt nog hittar jag inget givet sammanhang då en djupare tanke kan tas över av något meningslöst.

Och det är på detta sätt genomgående i hela boken. Till en början tycker jag att det både är fyndigt och roande men efter ett tag blir jag uttröttad och orkar inte fokusera på fortsättningen.

En bok som gjorde intryck men som hade kunnat vara hälften så lång.

Inkompetent skärmhälsa

Jag likställer våra smartphones med Pandoras ask. Ligger där och suger ner oss med en skrämmande dragningskraft. De låter och vibrerar och på bara någon sekund har vi hela världen i handen. En ständig stress som lurar bort oss ifrån verkligheten och det som får oss att må bra på riktigt.

Jag har i ett  tidigare inlägg skrivit om vad jag har för skärmregler för egen del:

https://bockermm.blogspot.com/2017/08/mina-skarmtidsregler.html

En av reglerna är att jag har ett snåljåpsabonnemang. Själva syftet med det är att surfen tar slut om jag använder smartphonen för mycket om jag inte kör via wifi. Och det fungerar mestadels bra eftersom det får mig att bortse från impulsen att plocka upp telefonen i tid och otid. Jag vill ju att den fungerar då jag verkligen behöver.

Det händer ibland att jag i slutet av en månad inte längre har något nät och då är det bara att snällt vänta.

Problemet de senaste månaderna har varit att surfen "tagit slut" i början av varje månad. Första veckan i juni kunde jag inte smsa vilket verkligen irriterade mig.

Vad sjutton är problemet? Hur är det möjligt att surfen redan är slut när jag knappt använder telefonen utan wifi?

Bara tanken på att ringa Telia var jobbig så jag lät bli.

När sen samma sak hände i början på juli månad steg irritationen en nivå till men jag fick fortfarande inte tummen ur att ta tag i problemet. Egentligen var det bara det faktum att jag inte kunde smsa som kändes jobbig.

Häromdagen fick det vara nog. Augusti och telefonhelvetet fungerar fortfarande inte som den ska!

Impulskontrollen finns kvar men lite intressant hur det alltid är apparater jag vill slå sönder såsom; telefoner, datorer och kopiatorer...

Jag betalar ju ändå för en tjänst som jag inte kan använda. Med horn i huvudet plockar jag upp telefonen för att ringa Telia men någonting stoppar mig. En känsla. En föraning. Jag kanske borde kolla inställningarna? Jämföra med min frus telefon.

Vad betyder den där antennen? Ska den vara grön? Letar och ser att den heter mobilnät.

Två månaders problem löstes på en minut. Min fru hann inte ens hämta sin telefon för att hjälpa mig.

Slutsats:
Jag är naturligtvis pinsamt inkompetent :)

Samtidigt ser jag det som ett kvitto på att jag har ett i mina ögon sunt förhållningssätt till min smartphone. Det var varken bråttom eller panik att åtgärda mitt tillfälliga handikapp och framförallt var det oförmågan att smsa som irriterade mig. I övrigt plockar jag mest upp telefonen för att ta kort och för det behövs ju inget nät.

Naturligtvis kan jag inte låta bli att tänka hur många andra som hade accepterat en liknande situation i två månader.

Oavsett kan jag inte nog poängtera hur viktigt jag tycker det är att finnas här och nu istället för att ständigt koppla bort sig och för det krävs ett aktivt val och än rejäl disciplin.

För den lockar oss. Hela tiden....

Det var för...., 20 år sedan!

ÖIS A-lag 1998 eller 1999 

Åren tickar på men tiden står stilla.

Det är först när jag blickar bakåt antingen i mitt eget huvud eller i samtal med någon annan som jag hajar till. Närmar mig de fyrtio men känner mig ändå i så många avseenden fortfarande som tjugo.

Ser mig omkring på andra människor och tänker att vi nog är lika gamla men är naturligtvis ute och cyklar. De kanske egentligen är femton år yngre än mig men jag ser inte det. Jag känner ju mig så ung.

Kroppen gör ont ibland men det har den alltid gjort eftersom jag alltid har utsatt den för antingen det ena eller andra. Då fotboll. Nu framförallt löpning. Trots ständiga krämpor kände jag mig odödlig då.

Det gör jag nu också.

Ser på mig själv från toppen av mitt berg uppbyggt av tårar, svett och upplevelser. Ultralopp och andra utmaningar har byggt upp mig både fysiskt och mentalt. Jag har i sifferleken ålder blivit äldre men därmed inte svagare. Snarare tvärtom!

Åldern ger erfarenhet. Känner mig så mycket klokare av alla år men oftast inte äldre.

Jobbet med ungdomar håller mig ung samtidigt som jag i mina värderingar kan känna mig som en dinosaurie. I många fall tänker jag att det var bättre förr och ser med fasa vart vi är på väg samtidigt som jag mer än villigt lyssnar till nya tankar och idéer förutsatt att de passar mitt väsen.

Ser kanske något äldre ut idag...

Åren kommer fortsätta att ticka på och jag hoppas att jag om ytterligare tjugo år kommer att känna ungefär som nu. När jag ser på en del äldre i min närhet tänker jag ofta. Sån vill jag bli. Äldre till både år och utseende men med ett ungt sinne och med en fysik som inte alls åldras i samma takt som de flesta jämnåriga.

Livet är underbart och därför känns det givet att göra allt för att åldras med kvalité. Som jag ser det finns inga ursäkter att göra annat när man bor i Sverige på 2000-talet.

Stormen av Steve Sem-Sandberg

Andreas återvänder till den ö där han växte upp när han ska röja upp efter fosterfaderns död och för att få klarhet i sin egen uppväxt. Mycket med uppväxten var märklig. Systerns och fosterfaderns beteende, för att inte tala om öns huvudman Kaufmann. Vad var det han sysslade med egentligen? Förrädare under kriget men som även tog hand om en massa barn under somrarna.

Mycket med handlingen tilltalade mig men det hjälpte inte. Boken lyckas inte fånga mig alls. Lite intressant men inte spännande och dessutom irriterade det mig lite hur författaren väljer att ge "klarhet" i vad det var som hände under Andreas uppväxt. Någon egentlig klarhet blir det aldrig eftersom det mest bygger på spekulationer. Hur Andreas tror att saker och ting hände.

Nej. Den här hade jag klarat mig utan.