Jag är Zlatan Ibrahimovic av David Lagercrantz

Jag har egentligen aldrig velat läsa Zlatans bok. Min uppfattning om honom har varit klar och då menar jag givetvis Zlatan som fotbollsspelare och ingenting annat. Personen Zlatan vet jag ingenting om även om det verkar ha lyst igenom när jag har sett honom på fotbollsplan.

Jag både gillar och ogillar honom. Han kan vara fullständigt fantastisk på plan samtidigt som han har en annan sida som jag har svårt för. Det som har irriterat mig är att han är så ansvarslös i sin egenskap som idol och fotbollsstjärna. Mängder med ungdomar ser upp till honom och jag tycker inte att han är någon bra förebild.

49 kronor på bokrean gjorde dock sitt samtidigt som jag naturligtvis var nyfiken. Nyfiken på hur han har resonerat, vad han har att säga om med- och motspelare samt andra individer han har stött på i sin karriär. Till exempel anser jag att han i princip har prostituerat sig i alla sina klubbyten. Min uppfattning har varit att han enbart har varit på jakt efter pengar och "lättköpta" titlar. Skulle min bild förändras eller inte?

Boken som helhet är utan tvekan intressant. Det är ju en pojkdröm han har förverkligat som jag själv inte lyckades med. Jag tycker att jag får en god uppfattning om han uppväxt, hans beslut och hur han har resonerat.

Efter att ha läst ut boken och funderat lite extra är dock min uppfattning om Zlatan Ibrahimovic oförändrad. I mångt och mycket tycker jag att han resonerar som ett barn. Det är väldigt egocentrerat och alla ska respektera och förstå honom i hans handlingar samtidigt som han själv inte tänker längre än vad näsan räcker. "Det var ju inte så allvarligt" och "det måste folk förstå" och liknande kommentarer är väldigt vanliga i boken. Han ser sig själv som en bra förebild i den egenskapen att han lyckades trots sin uppväxt och liknande. Det tänker jag absolut inte ta ifrån honom men jag tycker inte att man kan stanna där. Det finns så mycket mer. En idol som örfilar motspelare till höger och vänster, skallar och beter sig och som har som ursäkt/argument att han måste vara förbannad för att vara bra på plan håller inte i mina ögon.

Det Zlatan glömmer eller inte verkar tänka på är hur det skulle ha sett ut om alla höll på så. Hur många idoler finns det inte som har vuxit upp i liknande förhållanden och mycket värre men ändå har skött sitt jobb fullt ut? För det är ju ett jobb han har och många av de signaler han har sänt ut under sin karriär tilltalar inte mig och inte fotbollen heller. Det går inte at få ihop ett lag av elva individualister. Det går inte heller att bygga ett lag med elva individualister som dessutom anser sig ha rätt att bete sig hur som helst. Att Zlatan inte har förstått det förvånar mig inte efter att ha läst hans bok.

Berättelsen om Pi av Yann Martel

En indisk pojke hamnar efter ett skeppsbrott på en livbåt tillsammans med en tiger. Det bara måste man läsa!

Pi är en pojke som växer upp i en djurpark. Hans far äger djurparken och det gör naturligtvis att Pi har goda kunskaper om hur djuren lever och beter sig. Utöver detta är Pi i ett stadie av ett själsligt sökande. Han är nyfiken på religion och hamnar i den situationen att han anser sig vara hindu, muslim och kristen samtidigt. Detta blir riktigt underhållande när han en dag träffar sina tre läromästare samtidigt. De tre kastar skit på varandras religioner så att jag skrattar högt samtidigt som Pi blir mindre och mindre av förlägenhet.

Tyvärr känns denna inledning om än nödvändig fruktansvärt lång. Efter ca 100 sidor kommer vi äntligen till skeppsbrottet. Pi hamnar i en livräddningsbåt tillsammans med en hyena, en apa, en zebra och en tiger och det är här boken börjar på allvar. Hur ska han klara detta? Jag vill egentligen inte avslöja för mycket men tiden på båten är fantastisk att läsa om på flera sätt och hela tiden finns hotet mot Pi´s existens hängande över handlingen.

Jag är lite halvt lyrisk över den här boken men jag har svårt att egentligen säga varför. Det är något med hela storyn som är väldigt gripande. Sen om det är den disneyinspirerande handlingen med djur och människor som samspelar eller om det är miljön vet jag inte riktigt. Däremot är det definitivt slutet. Slutet av boken höjer helheten till en helt annan nivå. Det är inte ofta jag får den känslan. Så här i efterhand får det mig att tänka på filmen De misstänkta. Och då vill jag påpeka att jag menar slutet på filmen respektive boken och inget annat.

Nu måste jag se filmen...

Hela havet stormar av Arne Dahl

Som vanligt kör Arne Dahl två parallella historier som inte verkar ha något samband. Inledningen av boken är bitvis riktigt motbjudande. En pojke hamnar på en fängelseö som han snart inser är en kannibalö. "Samtidigt" tar en plastkirurg livet av sig, eller blir han rent av mördad? Fler mord begås och Opcopgruppen får händerna fulla. De parallella historierna dras sakta men säkert ihop samtidigt som jakten på en seriemördare leder till upptäckten av en annan.

Vissa delar i början av boken är faktiskt lite sådär. Den här gången är det inte att jag inte förstår utan bara det faktum att vissa delar byggs upp långsamt. En bit in är det dock högsta klass enda till slutet. Arne Dahls fantastiska förmåga att få till en deckare med spänning i all samhällskritik, historia, politik och personskildringar är djupt imponerande.

Jag tycker att Hela havet stormar är bättre än Viskleken och en stor anledning till detta tror jag är att de nya karaktärerna är inkörda. En annan är utan tvekan att han tar tag i några av de lösa trådarna han lämnade efter sig i Viskleken.

Måtte han aldrig sluta skriva!

Cirkeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

Cirkeln har legat på nattduksbordet i ett antal månader och när jag såg att del två, Eld fanns med på bokrean tänkte jag att det kunde vara lämpligt att ta mig an Cirkeln för att veta om Eld ska inhandlas eller inte.

Boken börjar med mordet på Elias och det som fångar mig här är två saker. För det första "tvingas" han att begå självmord av en inre röst. Det i sig är lite intressant eftersom jag vet att det kommer att finnas en hel del övernaturliga inslag i boken. Det andra är att jag förvånas över att jag blir så obekväm av det jag läser. Elias bortgång berör mig verkligen och jag undrar varför. Jag har ju läst många böcker där en del av dem verkligen tar upp otäcka händelser men jag kan inte minnas att jag speciellt ofta har fått en liknande känsla.

Hursomhelst är handlingen intressant och fortsätter så boken igenom. Jag är hela tiden tämligen intresserad av vad som kommer att hända men boken som helhet är jag inte jättenöjd med. Jag tror att det finns två förklaringar till det.

För det första ligger händelserna hela tiden på en lite tam eller banal nivå. Jag känner att jag inte riktigt får fram rätt ord för att beskriva vad jag tycker. Förmodligen hör känslan ganska mycket ihop med att jag påfallande ofta reflekterar över att detta känns väldigt mycket som en ungdomsbok (vilket det visserligen är men det blir för tydligt för ofta). Språket, konflikterna och händelserna hade förmodligen fångat mig för 20 år sedan, men inte idag.

Efter drygt halva boken inser jag att huvudkaraktärerna enbart är tjejer. Jag ogillar att dela in böcker i "kön" men jag ställer mig ändå frågan om min uppfattning om boken hade varit annorlunda om jag varit kvinna.

Det blir ingen Eld på bokrean...

Dynastins arvinge av Conn Iggulden

Den sista boken i serien om Djingis och Kublai kahn. Tycker man om de fyra föregående blir man inte besviken. Kublai ger sig österut för att lägga nuvarande Kina under sig men får bege sig hemåt för att slåss med sin bror Arik-Boke om makten.

Känner att jag inte har så mycket att skriva om den här boken eftersom den följer samma mönster som tidigare. Jag måste dock återigen påpeka min fascination inför den råa hårdhet och mentala styrka som dessa böcker belyser. Oj, vad mycket vi är kapabla till. Frågan är om vi fortfarande är medvetna om det?

Våra bekväma 2000-tals liv tar oss långt ifrån vårt ursprung och den kamp människan alltid har fört. Nu  
gnäller vi över det mesta och många av oss orkar inte ens gå upp för en rulltrappa.

Viskleken av Arne Dahl

Först måste jag inleda med en hyllning av Arne Dahl. Jag har tittat igenom det jag har skrivit och till min förvåning insett att jag inte har kommenterat någon av Arne Dahls böcker. Det förvånar mig men det måste helt enkelt vara så att jag läste dem innan jag började skriva här. Hursomhelst är Dahl en fantastisk författare. Böckerna om A-gruppen är i mina ögon unika. Dels finns det en spänning, en bladvändare men framförallt skriver han så underbart underfundigt och roande. Leker med ord och skapar en väldigt trivsam läsning samt håller flera trådar i rörelse utan att läsaren riktigt vet hur de ska tvinnas ihop. Dessutom spetsar han till det med fantastiskt underhållande och säregna karaktärer.

I Viskleken är A-gruppen till ända vilket innebär att en del av karaktärerna har sållats bort av Dahl. Jorge Chavez är kvar liksom Paul Hjelm, Kerstin Holm, Arto Söderstedt, Sara Svenhagen och till en minimal del Jon Anderssson. Men varför, varför var du tvungen att ta bort Viggo Norlander och Gunnar Nyberg, Dahl? Två karaktärer som var så unika och underhållande att de fanns med i mitt bakhuvud boken igenom som ett litet hopp om ett återseende. Jag förstår visserligen att en förnyelse krävdes men ändå gjorde det lite ont.

Några av ovan nämnda karaktärer har förflyttats till Europol där de ska jobba som ett europeiskt FBI. Till sin hjälp har de poliser från andra europeiska länder. Det blir många nya karaktärer att hålla ordning på och får jag erkänna lite jobbigt. Men efter att ha kommit in i boken känns det hanterbart. Den nya sk "Opcopgruppen" ska arbeta med gränsöverskridande brottslighet och de får snart några mord att sätta tänderna i.

Början av boken är väldigt lugn och metodisk. Det händer inte så mycket och Arne Dahl gör sin vana trogen att hålla flera parallella historier levande utan att jag som läsare riktigt förstår deras anknytning. Det känns länge som om boken går på tomgång och en lite del av mig börjar tvivla. Men när han så småningom börjar knyta ihop alla lösa trådar är det ren och skär njutning. Precis som jag hade hoppats.

Världens vinter av Ken Follett

Världens vinter, uppföljaren till Giganternas fall, hade jag väntat länge på. Den både infriade mina förväntningar och gjorde mig lite besviken.

Det är ett litet hopp mellan böckerna eftersom första boken slutar 1924 och den andra tar vid 1933. Inte så konstigt egentligen eftersom det är 1933 Hitler kommer till makten och det är då det på allvar börjar hända saker i framförallt Tyskland. Det som förvånade mig och som även gjorde mig lite besviken var att huvudkaraktärerna från första boken får ta ett steg åt sidan i Världens vinter. Istället är det deras barn som hamnar i centrum vilket kändes fel. Jag ville ju ta del av deras fortsatta levnadsöden lika intensivt som i den första. Nu hamnar de i periferin på ett märkligt sätt och jag kan egentligen aldrig riktigt förlika mig med det.

Grundhandlingen är dock såpass bra att boken naturligtvis fångar mig ändå. Det är ju i mina ögon en otroligt spännande tid i världshistorien det handlar om och under de nästan 900 sidorna tappar jag inte en gång läslusten. Ett bra betyg naturligtvis. Men för att boken skulle ha blivit en riktig höjdare hade  jag velat ha mer av det jag ovan nämnt samt mindre kärlek. Jag inser att jag återigen klankar ner på en ingrediens som visserligen är trevlig men som dominerar väl mycket. Spänningen finns där hela tiden men den hade kunnat maximeras med färre kärleksrelationer och allt vad det innebär.

Är det ett ålderstecken Follett? Än har du dock inte skrämt upp mig som en viss Jan Guillou.