Happy Food 2.0 av Niklas Ekstedt och Henrik Ennart

 I stort innehåller boken två huvuddelar. Tarmhälsa och recept. Recepten är jag totalt ointresserad av men tarmen intresserar mig mycket. Dels eftersom kunskaperna om tarmen är relativt nya och dels för att jag läst, lyssnat och praktiserat en hel del med tarmen. Min fru har psoriasis vilket är en inflammatorisk sjukdom och som påverkas mycket, mycket av tarmen. Vad vi stoppar i oss är oerhört viktigt och vi har gjort en rad olika resor hemma med matlagningen för att prova vad som fungerar och inte. 

Med det sagt var det intressant att läsa vad den här boken hade att komma med och i det stora hela tycker jag att den är bra men det finns vissa brister. Först och främst har den några år på nacken (från 2018) vilket är viktigt att ha med sig när man läser. Sen tycker jag att den har ett för kort historiskt perspektiv gällande vad vi har ätit genom åren. Det är ett fasligt vurmande för fibrer och vegetabilier. Korn, råg och allehanda grönsaker är faktiskt ganska moderna inslag sett till hur vi människor har ätit genom åren (miljontals år) och det blir märkligt när författarna har ett så kort fokus som de har. 

Sen slängs det med en hel del vetenskap åt höger och vänster vilket alltid gör att jag drar öronen åt mig lite. Det är oerhört svårt att göra riktigt bra forskning om mat eftersom du då hade behövt stänga in folk för att totalt kontrollera vad de äter och gör. Är man inte medveten om detta är det lätt att ta hänvisningar till forskning som sanningar vilket gör att man kanske blir väl okritisk i sin läsning. Äter man tex ketogent eller väldigt kolhydratfattigt finns ingen anledning till alla dessa fibrer för tarmens skull. Detta nämns inte alls. Och hur bra är den maghälsan jämfört med "fibertarmhälsan" som de förespråkar här? 

Vet inte....

Men bara för att något är bättre än utgångspunkten (som många gånger är processad skräpmat) betyder det inte att det är det bästa. 

Läs, lyssna och prova. Utvärdera och om möjligt testa. Även om vi vet mer idag än tidigare är vi ännu långt ifrån total kunskap om hur maten vi äter påverkar oss.

Tre timmar av Anders Roslund

Denna tredje bok om Ewert Grens och Piet Hoffman börjar med att en container med mängder med döda människor upptäcks i hamnen. Det är flyktingar som har kvävts ihjäl och Ewert kommer att ta hjälp av Hoffman för att lösa fallet. Hoffman som arbetar i Afrika för att skydda mattransporter som ständigt blir attackerade.

Boken är riktigt bra där Ewert är lika härlig som vanligt och där Hoffman är spännig rakt igenom. Boken lyfter i de delar när Ewert mjuknar till och "tvingas" socialisera med Hoffmans barn. Det viktiga och tyvärr fortfarande aktuella ämnet med flyktingar och den vidriga handeln där man profiterar på andra liv är även det engagerande.

Spännande och underhållande läsning men jag tycker tyvärr att slutet blir lite platt eller kanske fånigt när motivet huvudskurken har kommer fram. Känns inte realistiskt.

Dumhetsparadoxen av Alvesson och Spicer

 Jag har begåvats (eller snarare förbannats) med ett kritiskt tänkande. Det är på så många plan som jag ser mig omkring och funderar på ifall det bara är jag som ser dumheterna. Naturligtvis är det inte så. Vi är flera men vi håller oftast tyst. 

Alla dessa dumheter. Inom företag och andra organisationer såsom universitet och skola går författarna i den här boken igenom. Varför uppkommer det? Och varför är det en paradox? Det går nämligen att se både fördelar och nackdelar med olika typer av dumheter så som skyltfönstermentalitet och olika typer av signalpolitik. Drömscenarier som målas upp av ledning och anställda för att på olika sätt lura sig själva och alla andra om att man visst gör ett bra jobb men som egentligen är ytliga lösningar istället för att göra det grundliga jobbet och åtgärda problematik på riktigt. 

Ett allmänt samhällsproblem som jag tycker det är lite svårt att förhålla mig till. Hur mycket påverkar det mig? Hur mycket ska jag bry mig? Vad är mitt ansvar? Och är det ok att jag håller tyst?

Det är frågor jag har brottats med en hel del. För i grund och botten handlar det om mitt mående. Att bli irriterad eller inte? Att påverkas mentalt av det eller inte?

Boken är bra och får mig att förstå lite bättre även om jag fortfarande irriteras över låtsasvärldar som målas upp. Bland annat ger den fyra tips på saker man kan göra för att "träna upp sin negativa kapacitet". Dvs sitt kritiska tänkande. 

Observera, tolka, ifrågasätt och naivitet. Jag skulle vilja tillägga "tid". Har du inte tid kommer du aldrig tillåta hjärnan att reflektera över det som händer runt omkring. Och jag tror för egen del att det är all tid jag ger mig själv löpande i skogen som har gjort mig så kritisk. 

På gott och ont.

Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer

Moa flyttar till Stockholm för att bli skådespelerska. Väl där tar hon jobb på ett äldreboende för att klara sig ekonomiskt samtidigt som hon på olika sätt försöker få in foten inom teatern. 

Detta är en trevlig och småkul bok tack vare Moas alla tankar om allt hon får uppleva. Den ger också en inblick i hur det är att ta hand om äldre och ger verkligen en tankeställare kring äldrevården. Både vad gäller de som jobbar där men naturligtvis även de som hamnar där. Det är ju onekligen så att det är en främmande värld för mig men som jag inser kommer allt närmare. Inte för egen del men för de som så att säga står på tur i familjen. Förhoppningsvis dröjer det många år tills dess. 

Kirke av Madeline Miller

Det här är romanen om den första häxan i litteraturen, Kirke. Hon är solguden Helios dotter och blir efter hand förvisad till en öde ö där hon trots allt får uppleva en hel del eftersom hon bland annan får besök av både Hermes och Odysseus. Sen har hon ett finger med i spelet kring berättelsen om Minotaurus vilket jag inte hade koll på och mycket annat. 

Jag tycker om den här boken även om det inte slår gnistor om den. Det är roligt att återigen få ta del av de gamla grekiska berättelserna. Riktiga klassiker som det dessutom känns förnuftigt att fräscha upp minnet kring. 

Fenixkronan av Kate Quinn och Janie Chang

Sångerskan Gemma reser till San Fransisco för att ansluta till ett operasällskap och hoppas på att stiga i graderna från körsångare till de större huvudrollerna. Planen är att hon ska bo hos sin goda vän men eftersom vännen oväntat har rest bort får hon klara sig själv men får snart hjälp av miljonären och mecenaten Henry Thornton som lovar att hjälpa henne till de största rollerna.

Sulin är kinesiska och hankar sig fram i sorg efter att hennes föräldrar plötsligt gått bort i en olycka. Hennes farbror har tagit över familjeföretaget (tvätteri) men missköter det och planerar att gifta bort (på sätt och vis sälja bort) Sulin för att täcka upp de växande spelskulderna. 

Gemmas och Sulins vägar korsars via Thornton och det mesta ser ljusare ut men vad de inte vet är att den stora jordbävningen som drabbade San Fransisco 1906 bara är dagar bort.

Historiska romaner ligger mig varmt om hjärtat och extra roligt med tidsperioden, platsen och den kinesiska kulturen samt den stora rasismen mot kineserna under den här tiden i USA. Boken är som tidigare Quinnböcker fokuserad på starka kvinnor vilket jag absolut inte har något emot men däremot är det som tidigare också att en hel del av det som sägs och görs inte ligger i paritet med den historiska tidperioden. Det blir till och med lite tramsigt ibland när extremt moderna tankar och värderingar yttrar sig 100 år "för tidigt". Dock är detta bara en liten parantes som jag mer eller mindre visste skulle finnas och som inte stör mig jättemycket. Då hade jag ju inte fortsatt läsa Quinn. 

I övrigt tycker jag att boken utifrån ett kvalitetsperspektiv har två olika delar. Handlingen fram till jordbävningen är riktigt bra. Det är intressant och spänningen byggs sakta upp både i och med den annalkande jordbävningen men även vad gäller kvinnornas levnadsöden som kanske inte ser riktigt så ljus ut som det verkar. Sen blir det tyvärr sämre och jag har svårt att sätta fingret på varför. Som om författarna är bättre på att bygga upp en dramaturgi än att förvalta den när det väl ska bli action av det. Vet inte riktigt.

Som helhet en bra och läsvärt bok. 

Osårbar av David Goggins

- Daniel, du är lik David Goggins.

- Vem?

Ett flertal olika elever påtalade för ett tag sedan att jag både till utseende och sätt var lik denne Goggins och eftersom jag inte hade den blekaste aning om vem han var visste jag inte ifall det var något positivt eller negativt.

När jag fick förklarat för mig vem det var blev jag intresserad men inte i den mening att jag själv tänkte kolla upp det närmare. När jag sen blev upplyst om att det fanns en bok hamnade det givetvis i ett annat läge.

David Goggins hade en tuff uppväxt med en psykopat till pappa. Han och hans mamma flydde från pappan men ungdomsåren var ändå tuffa med många misslyckanden. Han ansöker till SEAL och den stora delen av boken handlar om just tiden i det militära, ultralöpning och hans försök att slå ett rekord i antal pull ups på ett dygn.

Hans person och livsöde är mycket fascinerande och intressant och budskapet är tydligt. Livet är en kamp och ingenting är gratis. Man måste kämpa och vi har alla en mental styrka som tillåter oss att göra otroligt mycket mer än vad vi tror. Dagens bekväma samhälle är ett krokben för oss och något vi måste förhålla oss till och besegra för att nå utveckling och därmed må bra. 

Jag tycker boken är bra och jag gillar budskapet som jag verkligen skriver under på men det finns ett problem med boken som stör mig och som till viss del riskerar att undergräva den. 

Boken är amerikanskt svulstig och överdriven. David är bevisligen unik som person och med ett pannben som få rår på men i hans ambition att hamra in sitt budskap upplever jag att han överdriver kraftig vilket han inte hade behövt. Det han gjort är nog så imponerande ändå. 

Det jag kritiserar är alltså hur saker och ting har gått till. Visst kan du fullfölja ett ultralopp med alla dess plågor men att hävda att man springer omkring med stressfrakturer som om det vore skavsår blir löjeväckande för den insatte. Framförallt då han menar att han bara en vecka efter avslutat lopp, där han fått en eller flera stressfrakturer, trycker på med 14, 16 och 18 milaveckor för att förbereda sig för nästa lopp. Det är bara att tejpa upp foten lite...

Njae. Jag tror inte det. Och eftersom detta inte är rimligt undrar jag under läsningens gång hur mycket av det andra som mer eller mindre inte stämmer. 

Det är ena problemet med boken. Det andra problemet är den här boken (och han som person i sociala medier mm) naturligtvis ger läsaren massor med energi och inspiration men att det riskerar att ge en felaktig bild. Det är skillnad på att ha ont och att ha ont. Många gånger är det bara att köra på men i andra fall ska man vara försiktig. Exempelvis har min son varit borta ifrån sin fotboll i närmare ett år pga en stressfraktur. Det är inget att leka med. Och när en elev glad i hågen kom fram till mig för ett tag sedan och stolt som en tupp berättade att han sprungit 12 km i helgen samtidigt som han i nästa andetag fick ur sig att hans tidigare rekord var 5 km tack vare Goggins....

Inspiration är bra men vilja besegrar inte allt och är man inte smart riskerar det att gå illa. Som löpare ska du skynda långsamt. Som person ska du våga pressa dig men viljan står inte över vad som är fysiskt lämpligt.

Jag är smickrad över att mina elever ser liknelsen mellan mig och Goggins men han är i en helt annan liga än vad jag är. 

Boken är klart läsvärt och inspirerar även mig.