Skam den som ger sig av Charlotte Kalla och Johan Esk

 Få är väl så folkkära som Charlotte Kalla. Det genuina och äkta i hennes känsloregister och givetvis prestationenrna där några av dem är magiska. Jag glömmer aldrig den där stafetten när vi ligger hopplöst långt efter inför sista sträckan och Kalla tar in mer och mer och tillslut vinner. Den gången satt vi i bilen på väg till Jönköping och lyssnade på radiosporten. Oj oj vilken spänning och underhållning. Taket i bilen höll på att lyfta och att få komma fram till en tv och få se bedriften. Magiskt.

Boken är väldigt bra och känns mer som en gammal hederlig självbiografi än Klufts (som jag läste precis innan den här boken) i idrottsämnet där nostalgierna blir många för mig som läsare när de olika mästerskapen gås igenom. Utöver det idrottsliga reagerade jag extra på två saker. 

Först den där hemska skamrösten Kalla redogör för. Var kommer den ifrån? Varför? Hur kan den fortgå efter alla succéer? Eller är det delvis tack vare den som alla framgångar kommit? Och är den mer förekommande hos kvinnor? I så fall varför?

Den andra saken jag reagerar på är kosten. Jag vet hur de äter i skidlandslaget och i den här boken bekräftas det. Intressant då att få ta del av den stora problematiken med utebliven mens, energibrister och viktproblematik. Jag är övertygad om att kunskapsnivån fortfarande är eftersatt i elitidrotten vilket egentligen är konstigt men jag tror att det är en ideologisk fråga. Man är inte villig att ta till sig ny kunskap utan är fast i gamla hjulspår. Fler och fler går över till en lågkolhydratkost även bland eliten där Djokovic kanske är det mest kända exemplet och jag har hört att fler och fler i längdeliten också går över eller vill gå öven men i s m y g eftersom det sitter så hårt i väggarna vad som är "rätt" och inte. Men om det nu är rätt? Varför alla dessa problem? Elitidrott är inte hälsosamt men att den brottas med så många kost- energi- och näringsrelaterade problem är inte rimligt. Då har man ett bekymmer som enbart löses genom att göra på ett annat sätt och inte mer av samma. 

Sammantaget är detta en väldigt bra bok men härlig nostalgi men som också tar upp olika problem och svåra avvägningar.

Livet är en sjukamp av Carolina Kluft

Carolina Kluft berättar i den här boken både om sitt liv och idrottsliv. Hur hon har tänkt, agerat och kanske framförallt resonerat kring olika vägval och mål. 

Jag tycker att boken är riktigt bra. Till och med oväntat bra. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig men djupet i den här boken förvånar mig. Givetvis är en idrottare så mycket mer än sin idrott och Kluft var väldigt ung när hon slog igenom och kanske att den där bilden av den spralliga flickan har suttit kvar hos mig och påverkade inför den här läsningen. Hennes sätt charmade mig aldrig då. Kanske till och med tvärtom men hennes idrottsprestationer imponerade och hennes djup och resonemang imponerar nu i hennes författarroll. För om jag förstått rätt har hon inte haft hjälp av någon medförfattare utan faktiskt skrivit själv. 

Jag tycker att allt som rör hennes idrottskarriär är bra framförallt de korta nedslagen när man får följa tankar och händelser under olika tävlingar men också hennes tankar om mål, självkänsla och självförtroende, prestation, balans, envishet mm. Sen har hon många strängar på sin lyra sett till vad hon har engagerat sig i efter karriären och jag har full förståelse för att hon vill passa på att uttala sig om exempelvis både klimatpolitik och jämställdhet. Här tycker jag att det blir lite knepigt. Jag gillar generellt att hon vill uttala sig, jag gillar att hon har en åsikt men det blir lite..., mästrande. Jag är osäker på om det är rätt ord för att beskriva min känsla, men något åt det hållet. Sen kanske det påverkar att jag inte riktigt håller med i en del av det hon tar upp. 

Sammantaget en mycket bra bok som jag hoppas jag kan få mina barn att läsa. Här finns mycket värdefullt.

Dune Messiah av Frank Herbert

Det har gått ett antal år sedan första boken och Paul är härskar men någon fred existerar inte och en konspiration jobbar för att göra sig av med honom.

Jag läste trots allt klart boken men den var verkligen inte bra. Hur mycket av min åsikt som grundas av att boken var på engelska och att jag inte förstår precis allt vet jag inte men av det jag ändå tog in var det inte mycket som var bra. Händelselöst och fattigt och det ständiga fokuset på Pauls visioner och hur de ska stämma överens med verkligheten blir både tjatigt och lite löjligt. 

Det finns fortsättning på denna serien men jag sätter punkt här.

 

Din väg till jägarexamen av Dan Törnström

Finns egentligen inte så mycket att skriva om den här boken. Allt om jakt. Från vapen och ammunition till slakt, etik, älgar fåglar. 

Jag funderar på att ta jägarlicens och då blir det att plugga. Den här gången läste jag mer översiktligt igenom och kan konstatera att en del saker är mer intressanta än andra. 

Efter ett kapitel kommer lite frågor och svar som givetvis är jättebra. Men vem i hela friden tyckte att det var bra att skriva svaren upp och ner? Vansinne eftersom det blir skitkrångligt för den som ska förhöra sig själv. Man kan ju sätta ett papper framför svaren för att dölja dem. Överkurs kanske...

Dune av Frank Herbert

Det började med filmen. Ungarna hade sett den på bio och tyckte att vi kunde se den hemma också. Absolut. Känns viktigt varje gång vi kan samlas och enas i soffan nu när de blivit äldre. 

Genast fångade den med en intressant handling och en viss mystik. Ju längre filmen gick desto fler kopplingar till Star Wars tyckte jag mig se och kände att det blev lite fånigt med denna tydliga kopiering. Dryftade detta och fick genast till mig att den här boken skrev före Star Wars.

Bok!? Före!?

Genast blev filmen ännu mer intressant.

Boken gjorde mig verkligen inte besviken. Den märkliga ökenplaneten, den märkliga kryddan och det märkliga folket som bor där. De politiska maktspelen, gott mot ont och det tydliga religiösa inslaget med Bene Gesserit.

Mycket läsvärd även om den har perioder av märkligheter  i handlingen som jag inte riktigt begriper.

Guds stad av Paulo Lins

När lägger man ifrån sig en skönlitterär bok?

När man behandlar den som en tung faktabok och inte gärna hittar tid att läsa den. 

Det är många år sedan nu som min gode vän Jimmie rekommenderade mig boken och ja, den verkar intressant men efter 150 sidor ger jag upp eftersom jag inte ser någon större anledning att fortsätta. Den är brutal, brutal och brutal. Jag hittar verkligen inget annat och eftersom jag ogillar att lästiden inte blir av och för att min läslista är l å n g sätter jag punkt och blickar mot stjärnorna och boken Dune istället.

En rustning av ljus av Ken Follett

Follett är tillbaka med en ny bok om Kingsbridge och den här gången handlar det om den industriella revolutionen och kriget mot Napoleons Frankrike. Follett är som vanligt skicklig med att fånga tidsandan och beskriver revolutionens olika för- och nackdelar på ett bra sätt och lyckas som alltid engagera genom att åskådliggöra människornas olika verklighet utifrån makt och pengar, social status och religiös tillhörighet. 

Boken är bra rakt igenom förutom ett parti mot slutet när handlingen kommer till slaget om Waterloo. Där tappar jag intresset lite och vill tillbaka till Kingsbridge istället. 

Boken är bra och det är roligt att Follett fortsätter att leverera. Är ju besviken på en sån som Jeffrey Archer som med åren stagnerat. Sen kommer inte "En rustning av ljus" upp i toppklass som "Svärdet och spiran" och "Giganternas fall". Jag tror att det beror på att den inte riktigt lyckas koppla det starkaste känslomässiga  engagemanget. Jag avskyr inte de onda i boken tillräckligt mycket och jag känner inte med de goda sådär starkt som man ibland kan göra, men boken är bra och mycket läsvärd.