Kirke av Madeline Miller

Det här är romanen om den första häxan i litteraturen, Kirke. Hon är solguden Helios dotter och blir efter hand förvisad till en öde ö där hon trots allt får uppleva en hel del eftersom hon bland annan får besök av både Hermes och Odysseus. Sen har hon ett finger med i spelet kring berättelsen om Minotaurus vilket jag inte hade koll på och mycket annat. 

Jag tycker om den här boken även om det inte slår gnistor om den. Det är roligt att återigen få ta del av de gamla grekiska berättelserna. Riktiga klassiker som det dessutom känns förnuftigt att fräscha upp minnet kring. 

Fenixkronan av Kate Quinn och Janie Chang

Sångerskan Gemma reser till San Fransisco för att ansluta till ett operasällskap och hoppas på att stiga i graderna från körsångare till de större huvudrollerna. Planen är att hon ska bo hos sin goda vän men eftersom vännen oväntat har rest bort får hon klara sig själv men får snart hjälp av miljonären och mecenaten Henry Thornton som lovar att hjälpa henne till de största rollerna.

Sulin är kinesiska och hankar sig fram i sorg efter att hennes föräldrar plötsligt gått bort i en olycka. Hennes farbror har tagit över familjeföretaget (tvätteri) men missköter det och planerar att gifta bort (på sätt och vis sälja bort) Sulin för att täcka upp de växande spelskulderna. 

Gemmas och Sulins vägar korsars via Thornton och det mesta ser ljusare ut men vad de inte vet är att den stora jordbävningen som drabbade San Fransisco 1906 bara är dagar bort.

Historiska romaner ligger mig varmt om hjärtat och extra roligt med tidsperioden, platsen och den kinesiska kulturen samt den stora rasismen mot kineserna under den här tiden i USA. Boken är som tidigare Quinnböcker fokuserad på starka kvinnor vilket jag absolut inte har något emot men däremot är det som tidigare också att en hel del av det som sägs och görs inte ligger i paritet med den historiska tidperioden. Det blir till och med lite tramsigt ibland när extremt moderna tankar och värderingar yttrar sig 100 år "för tidigt". Dock är detta bara en liten parantes som jag mer eller mindre visste skulle finnas och som inte stör mig jättemycket. Då hade jag ju inte fortsatt läsa Quinn. 

I övrigt tycker jag att boken utifrån ett kvalitetsperspektiv har två olika delar. Handlingen fram till jordbävningen är riktigt bra. Det är intressant och spänningen byggs sakta upp både i och med den annalkande jordbävningen men även vad gäller kvinnornas levnadsöden som kanske inte ser riktigt så ljus ut som det verkar. Sen blir det tyvärr sämre och jag har svårt att sätta fingret på varför. Som om författarna är bättre på att bygga upp en dramaturgi än att förvalta den när det väl ska bli action av det. Vet inte riktigt.

Som helhet en bra och läsvärt bok. 

Osårbar av David Goggins

- Daniel, du är lik David Goggins.

- Vem?

Ett flertal olika elever påtalade för ett tag sedan att jag både till utseende och sätt var lik denne Goggins och eftersom jag inte hade den blekaste aning om vem han var visste jag inte ifall det var något positivt eller negativt.

När jag fick förklarat för mig vem det var blev jag intresserad men inte i den mening att jag själv tänkte kolla upp det närmare. När jag sen blev upplyst om att det fanns en bok hamnade det givetvis i ett annat läge.

David Goggins hade en tuff uppväxt med en psykopat till pappa. Han och hans mamma flydde från pappan men ungdomsåren var ändå tuffa med många misslyckanden. Han ansöker till SEAL och den stora delen av boken handlar om just tiden i det militära, ultralöpning och hans försök att slå ett rekord i antal pull ups på ett dygn.

Hans person och livsöde är mycket fascinerande och intressant och budskapet är tydligt. Livet är en kamp och ingenting är gratis. Man måste kämpa och vi har alla en mental styrka som tillåter oss att göra otroligt mycket mer än vad vi tror. Dagens bekväma samhälle är ett krokben för oss och något vi måste förhålla oss till och besegra för att nå utveckling och därmed må bra. 

Jag tycker boken är bra och jag gillar budskapet som jag verkligen skriver under på men det finns ett problem med boken som stör mig och som till viss del riskerar att undergräva den. 

Boken är amerikanskt svulstig och överdriven. David är bevisligen unik som person och med ett pannben som få rår på men i hans ambition att hamra in sitt budskap upplever jag att han överdriver kraftig vilket han inte hade behövt. Det han gjort är nog så imponerande ändå. 

Det jag kritiserar är alltså hur saker och ting har gått till. Visst kan du fullfölja ett ultralopp med alla dess plågor men att hävda att man springer omkring med stressfrakturer som om det vore skavsår blir löjeväckande för den insatte. Framförallt då han menar att han bara en vecka efter avslutat lopp, där han fått en eller flera stressfrakturer, trycker på med 14, 16 och 18 milaveckor för att förbereda sig för nästa lopp. Det är bara att tejpa upp foten lite...

Njae. Jag tror inte det. Och eftersom detta inte är rimligt undrar jag under läsningens gång hur mycket av det andra som mer eller mindre inte stämmer. 

Det är ena problemet med boken. Det andra problemet är den här boken (och han som person i sociala medier mm) naturligtvis ger läsaren massor med energi och inspiration men att det riskerar att ge en felaktig bild. Det är skillnad på att ha ont och att ha ont. Många gånger är det bara att köra på men i andra fall ska man vara försiktig. Exempelvis har min son varit borta ifrån sin fotboll i närmare ett år pga en stressfraktur. Det är inget att leka med. Och när en elev glad i hågen kom fram till mig för ett tag sedan och stolt som en tupp berättade att han sprungit 12 km i helgen samtidigt som han i nästa andetag fick ur sig att hans tidigare rekord var 5 km tack vare Goggins....

Inspiration är bra men vilja besegrar inte allt och är man inte smart riskerar det att gå illa. Som löpare ska du skynda långsamt. Som person ska du våga pressa dig men viljan står inte över vad som är fysiskt lämpligt.

Jag är smickrad över att mina elever ser liknelsen mellan mig och Goggins men han är i en helt annan liga än vad jag är. 

Boken är klart läsvärt och inspirerar även mig. 

Morgonstjärnan av Karl Ove Knausgård

Litterärt obegåvad.

Det är den varmaste sommaren på länge och plötsligt lyser en stjärna starkt på himlen. Handlingen är splittrad i den mening att den berör en mängd med olika karaktärer och deras vardag. Liv som till en början inte verkar ha med varandra att göra men som man så småningom anar sig till kommer att ha det. Dessutom finns här en outtalad övernaturlig del som ligger som en mycket tunn slöja över det som händer. Boken handlar om livet men också om döden. Handlingen är inte direkt spännande men ändå intressant och jag förvånas över min kluvenhet till boken.

Jag varken drogs eller längtade till den men varje gång jag väl gav den tid ville jag gärna läsa mer och jag kan för mitt liv inte begripa varför. Språket? Det vardagliga som inte var spännande men ändå på något sätt fångade mitt intresse?

Oavsett så är jag glad över att ha läst min första Knausgård. Jag har i många år hört mycket gott om hans böcker och en del av mig har varit lite rädd för att ta mig an honom med aningen att det skulle vara för avancerat och tungt för mig. 

Jag tyckte om den här boken även om jag är för litterärt obegåvad för att förstå varför.

Drivkraft av Daniel H Pink

En bok om drivkraft och motivation måste naturligtvis läsas. Huvuddelen av boken berör skillnaden mellan yttre och inre motivation. Hur viktigt är det med piska och morot jämfört med den inre drivkraften? Den som kommer av lust och som inte påverkas så mycket av yttre faktorer.

Pink menar att det finns poänger med dem alla men att vi tyvärr fortfarande är fast i det gamla tänket med piska och morot. Tyvärr, eftersom den inre drivkraften generellt är överlägsen den yttre och där den yttre till och med kan vara kontraproduktiv. 

Via olika bra exempel och hänvisningar till forskning, bland annat hänvisar han till en del andra böcker jag läst tidigare som Flow av Mihaly Csikszentmihalyi, tydliggör han på ett bra sätt sin ståndpunkt. Boken är bra men alldeles för lång trots att den bara är på cirka 200 sidor. Idel upprepningar som i längden inte tillför så mycket gör att jag känner att det hade räckt med 50 sidor.

Nexus av Yuval Noah Harari

Vad är information? Är den sann eller inte och hur har människan använt sig av den genom historien? I Nexus går Harari igenom det historiska perspektivet för att på så sätt resonera och spekulera i vad AI innebär för oss och kommer att innebära för oss i framtiden.

Boken är suverän! En riktig bladvändare där varenda sida är intressant och där alla historiska jämförelser gör det enkelt att hänga med och förstå problematiken och utmaningarna med algoritmer och AI. För det är riskerna med AI som är kärnan enligt Harari. Nog för att det finns fördelar  men han vill med den här boken väga upp mot alla rosenskimrande förhoppningar.

Boken berör framförallt samhället utifrån ett större perspektiv men det är inte svårt att se sig själv i smeten och få sig en och annan funderare över hur man själv agerar och interagerar. Vi är alla mer eller mindre beroende och insyltade i den digitala världen och jag tycker som alltid att det är viktigt att analysera sitt eget beteende för att medvetandegöra.

Mår jag bra av mitt digitala användande eller inte? Hur påverkas jag? Bör jag ändra på något?

Dessa små individuella frågor dyker upp hos mig även om det inte är det som boken fokuserar på. Istället är det de stora kugghjulen och där huvudfrågan är om vi kommer kunna kontrollera AI eller inte?

På sätt och vis var den här boken kanske inte klockren för just mig att läsa. Den tar upp farhågorna och det negativa till något jag redan är negativ till. 

Är du det minsta intresserad av samhället, historia och religion eller för den delen framtiden är den här boken mycket väl investerad tid.

Stulet fokus av Johann Hari

Återigen en bok alla borde läsa, få kommer att läsa och de som allra mest skulle behöva knappast kommer att läsa.

Något pessimistiskt men det är också det som är grundproblemet idag. Vi är kidnappade utifrån många yttre faktorer och har man väl hamnat i smeten är det enormt svårt att ta sig ur den eftersom vi helt enkelt inte vill. De snabba och ständiga kickarna lurar oss och får oss inte se problematiken förrän det är försent. Förrän du har drunknat fullständigt och "plötsligt" begriper att du befinner dig i total ohälsa för att kropp och/eller knopp totalt säger ifrån.

Bokens utgångspunkt är att Hari reflekterar över sitt eget och andras missbruk och beslutar sig för att stänga av totalt från allt vad som luktar skärm och internet. Han flyttar ut i obygden i några månader för att se hur han upplever det och sen jagar han forskare för att ta reda på vad de säger om vad det är som stjäl vårt fokus och koncentration.

Jag tycker att inledningen är ok men sen blir det riktigt riktigt bra. Det jag framförallt tycker om är att Hari tar ett holistiskt perspektiv. Han går naturligtvis igenom skärmarna, apparna och algoritmerna men också rörelsen, maten och gifterna omkring oss. 

Kapitlet om adhd och vurmen för medicinering vill jag köra ner i halsen på skolsverige som inte gör mycket rätt för att ge våra elever förutsättningar att på riktigt må bättre och prestera bättre.

En mycket läsvärd bok. Hoppas många, trots min pessimistiska inledning orkar läsa den.